Det är ganska precis fem år sedan Skogsforum granskade Naturskyddsföreningen som skogsägare. På gården Stubbhult utanför Målilla i Småland. SNFs lokalförening i Emådalen hade fått gården i gåva år 2000 och därefter kalhuggit friskt i gammelskogen för att finansiera sig kulturgärning i ett småbruks bevarande. I dagarna gjorde vi ett återbesök för att se vad som hänt i Stubbhult-skogen sedan sist. Hade det gjorts några fler kalhyggen eller är det hyggesfritt skogsbruk som gäller nu efter att Stockholmskansliet tog lokalföreningen i örat 2016?
Naturskyddsföreningen som skogsägare – en återblick
Innan vi tittar på hur det ser ut idag är det värt att göra en snabb återblick till februari 2016. Naturskyddsföreningen i Sverige höll då, precis som nu en hög profil gentemot skogsbruket och hade bl.a. bidragit till att en kalhyggeskritisk film fick stor spridning. Samtidigt fick vi tips om att Naturskyddsföreningen själva var flitiga kalhuggare på en av sina fastigheter, Stubbhult 1:15 som Naturskyddsföreningen i Emådalen fått i gåva av en småbrukare.
På lokalavdelnings sajt Stubbhult.nu fanns en skogsbruksplan från år 2002 med tillhörande beståndskarta. Det var med andra ord enkelt att ge sig ut i skogen och se hur Naturskyddsföreningen själva skötte sin skog. Vilket vi alltså gjorde i februari 2016.
Stubbhult 1:15 visade vara en fastighet som sköttes ungefär som de flesta andra i området om än något flitigt avverkad under senaste decenniet. Traditionellt skött, alltså med slutavverkning (kalhuggning), markberedning, plantering av gran och lövröjning. Skogsforum skrev en artikel om att Naturskyddsföreningen minsann inte lever som man lär när man brukar sin egen skog och det tog skruv rejält när flera bransch-, jakt- och lokaltidningar samt riksmedia hängde på. I ”skogsbruksbejakande” medier gottade man sig åt att miljörörelsen blev påkommen med fingrarna i syltburken. På SNFs sajt började kommentarsfälten koka med inlägg från ilskna medlemmar som undrade vad sjutton SNF höll på med och flera skrev att de var beredda att säga upp sitt medlemskap.
Kontoret i Lycksele…
SNF centralt gjorde det enkelt för sig. De stängde kommentarsfältet på sajten och bollade enkelt passningen vidare till lokalföreningen, Emådalens Naturskyddsförening i Målilla:
”Frågor om denna skogsfastighet besvaras av skogsägaren. Kontaktuppgifter finns här…”
Naturskyddsföreningens sajt, feb 2016
Tänk tanken att SCA eller Sveaskog skulle hänvisa media till lokalkontoret när det brinner till: ”Ring till kontoret i Lycksele. Det är de som har gjort den här avverkningen…”
Ljög om 13 hyggesanmälningar
Den stackars ordföranden i lokalföreningen grillades av media och ljög till slut rakt ut till tidningen ATL när han sa att de:
”…bara kalhuggit vid ett enda tillfälle, och då för att få pengar till att kunna fortsätta sköta fastighetens artrika inägomarker.”
ATL följer upp Skogsforums avslöjande om Naturskyddsföreningens kalhyggen
För att verifiera det vi sett ute i skogen så beställde Skogsforum ut samtliga hyggesanmälningar som hade gjorts i Naturskyddsföreningens regi sedan de fick fastigheten i gåva år 2000. Totalt hittade vi 13 anmälningar om slutavverkning som alla hade utförts samt en avverkning som inte anmälts. Den klarade med nöd 0,5-hektarsgränsen för anmälningsplikt.
Skog för flera miljoner hade kalavverkats. Av gammelskogen som fanns på gården vid tillträdet hade 45% av volymen eller knappt 5000 m3sk huggits under den första 15-årsperioden sedan Naturskyddsföreningen fick gården i gåva. Med den takten skulle all gammelskog försvinna på 33 år om man använder ett räkneexempel ofta tillämpat av miljöorganisationer.
När ordförande dessutom i en intervju la till att
”…de i alla fall inte hade köpt en bil för pengarna”
ATL 25 februari 2016
så gick säkringen för många av landets privata skogsägare som köpt sina fastigheter med egna eller lånade pengar och vars skogsbrukande SNF tagit sig friheten att ha nedvärderande synpunkter om.
Naturskyddsföreningen skrev då, i februari 2016, på sin sajt att man principiellt inte var motståndare till kalhuggning men att man tyckte att det skogsbruk som bedrevs på Stubbhult inte var förenligt med Naturskyddsföreningens skogspolicy:
”Riksföreningen rekommenderar att Emådalens Naturskyddsförening i större omfattning använder sig av hyggesfria metoder så att de i större utsträckning följer Naturskyddsföreningens skogspolicy. ”
Från SNFs sajt februari 2016
Det här var alltså 2016 men nu är det 2021. Hur ser det ut på fastigheten Stubbhult 1:15 idag?
Mindre hyggesstorlek och luckhuggning 2021
Vid en snabb inspektion på några karttjänster, bl a Skogsstyrelsens Skogliga grunddata, samt Lantmäteriets Min karta kan vi se att det finns fyra nya hyggesanmälningar om sammanlagt 3,3 hektar fördelat på fyra småhyggen. Vid besök på plats i mars 2021 kan vi konstatera att samtliga fyra också är avverkade. Därutöver har en handfull luckor tagits upp på några ställen. Inte speciellt stora men typ 0,1-0,3 ha. Möjligen p g a barkborreangrepp. Därutöver har det även gallrats några hektar i en enligt skogsbruksplanen 115-årig tal/granblandskog. Uttagen som gjorts sedan 2016 kanske ligger strax under 1000 m3sk totalt? Troligtvis inbegriper det även en del barkborreskadat virke.
Naturskyddsföreningens genomsnittshygge hamnade under perioden 2000-2015 på 1,7 ha. Något mindre än genomsnittet för Götaland som ligger på 2,2 ha. De senaste årens avverkningar på Stubbhult har hyggesstorleken krympt till 0,8 – 0,9 ha och vi kan alltså även se lite luckhuggning. Uppmaningen från SNF riks verkar ha hörsammats. Vi kan idag även se att Naturskyddsföreningen medvetet röjt fram några lövdominerade partier vid ungskogsskötseln.
Bra utgångsläge för ny diskussion?
Syftet med den här artikeln är inte att kasta skit på Naturskyddsföreningen för att de brukar sin skog. Vi förstår att de, precis som vilken skogsägare som helst, har behov av att kunna få ut pengar från skogen. I Naturskyddsföreningens fall behövs inte pengarna för att betala räntor och amorteringar eftersom de fått gården i gåva. Det ekonomiska flödet behövs istället för att hålla igång och bevara gamla brukningsformer och naturvärden på ett enskilt småbruk. Se istället det här som en intressant öppning för en ny diskussion om förutsättningarna för det privatägda skogsbruket. Stubbhult kan mycket väl tjäna som exempel för att konkret diskutera många intressanta frågor som anses viktiga av både privata skogsägare och av miljöorganisationer.
I dagens skogsdebatt kablas norrländska bolagshyggen och brandhyggen från 2018 ut med domedagsstämning. Lika snabbt som nya hyggesfilmer eller utspel mot norrländskt bolagsskogsbruk når mobil- eller datorskärmen, lika snabbt rycker Södra Sveriges profilerade skogsdebattörer ut till försvar för det som miljörörelsen kallar för ”skogsindustrins skogsbruk”. Hetast på tangenterna av dem alla är skogsägarföreningens kommunikatörer och talespersoner. Det är ungefär som om syditalienska vinodlare skulle vara de första att dra ut till försvar om tyska veteodlare skulle råka ut för en miljöblockad. Kan det verkligen vara rimligt?
Stubbhult skulle istället kunna vara en utmärkt mötesplats där man seriöst och på allvar kan diskutera skogsbruk och miljöhänsyn i praktiken. Skillnaderna mellan privat och bolag, mellan norr och söder är stora i Skogssverige. Det finns ingen anledning för privatskogsägarna i södra landshalvan att vara talespersoner för det norrländska bolagsskogsbruket. De klarar säker av att stå upp för sig själva om det behövs. Vore det inte bättre att södra Sveriges skogsbrukare och deras organisationer fokuserade hårdare på privatskogsbrukets förhållanden? Stubbhult skulle kunna vara den perfekta utgångspunkten och Södra har redan kontakten eftersom de av snitselbanden att döma har stått för de senaste årens avverkningar.
Gammal skog
Som utgångspunkt för diskussionen kan man ta skogstillståndet på fastigheten. När Naturskyddsföreningen fick fastigheten år 2000 hade den en stor andel äldre skog. Föreningen skriver själva på sin sajt att:
”Den intensiva kolningen under 1800-talet innebar att en stor del av skogen höggs ned då. Det får till följd att idag är stora delar av skogen 95-115 år gammal.”
stubbhult.nu
Ståndortsförhållandena på Stubbhult är, liksom i många av de sommartorra delarna av Götaland, utmärkta för tall. Det är relativt stor andel tall i den äldre skogen men även mycket gran i ett delvis mer undertryckt skikt. Granen är bitvis torr och lidande och det finns en hel del synliga äldre barkborreangrepp. Även om det finns mycket sten i backen så är jorden bitvis ganska finkornig. Där det har markberetts ser det ibland ut att vara uppfrysningsjord. Utmanande föryngringsförutsättningar med andra ord. Och som grädde på moset kan man lägga en hårt betande klövviltstam
Är trakthyggesbruk OK enligt Naturskyddsföreningen?
Ja, i alla fall om man ska tro vad Naturskyddsföreningens skriver om skog på sin webbsida:
”Ett sätt att främja skogens ekosystemtjänster och den biologiska mångfalden är genom utökat skydd, skogsbruk med hyggesfria metoder och även fortsätta med trakthyggesbruk, men med mindre storlek på hyggena och med större hänsyn till skogens alla värden.”
naturskyddsforeningen.se
Frågan är då vad Naturskyddsföreningen tycker är OK i Götaland där Stubbhult ligger? Genomsnittshygget för hela Götaland är som sagt 2,2 hektar. Är det för stort? Snitthygget på Stubbhult under perioden 2000-2015 var 1,7 hektar. Är det för stort? Snitthygget för de senaste fem åren på Stubbhult har krympt till 0,9 hektar. Är det OK?
En annan intressant fråga är hur stor andel som ska sättas av för ”skydd”? Emådalens Naturskyddsförening redovisar själva på sin sajt att de satt av sammanlagt nio hektar med formellt skydd. Det handlar om 50-åriga avtal med Skogsstyrelsen för både biotopskydd och naturvårdsavtal. Därutöver har föreningen undantagit ytterligare tre hektar som lämnas för fri utveckling och satt av 3,7 ha som NS-områden som ska skötas i riktning utökade naturvärden (främst lövskog).
Summerar man det här så innebär det att det på Stubbhult är avsatt 14,7% av den produktiva arealen för fri utveckling (varav 11% med formellt skydd). När områden för naturvårdande skötsel räknas in summerar Naturskyddsföreningen det som klassas som ”skydd” till 19,2 procent av den produktiva arealen. Ganska nära den nivå på 20% som naturskyddsföreningen anger som önskvärt för svenskt Skogsbruk.
Lämpligt för hyggesfritt trakthyggesbruk?
Naturskyddsföreningen är som sagt inte motståndare till trakthyggesbruk men de vill se mindre kalhyggen (färre stora hyggen) och mer skog som sköts med ”hyggesfria metoder”. SNF anger att 30 % av arealen bör brukas med hyggesfria metoder.
Tittar man på Stubbhult ligger man långt från den här nivån i det skogsbruk som hittills bedrivits även om det nu börjat dyka upp några luckhuggningar. SNF pratar här inte om kontinuitetsskogsbruk utan om ”hyggesfria metoder”. Det innebär att den definition av hyggesfritt som Skogsstyrelsen har gjort och som även inbegriper föryngring under skärm eller luckhuggning inom trakthyggesbruket skulle kunna vara tillämplig. Med det som utgångspunkt kan vi konstatera att inget av Naturskyddsföreningens hyggen på Stubbhult uppfyller Skogsstyrelsens kriterier för att kallas hyggesfritt då det är allt för få skärmträd. Däremot så klarar sig nog tre av fyra luckhuggningar som gjorts nu på sistone inom denna definition.
Ett problem med att definiera att hyggesfria metoder ska tillämpas på 30 % av den produktiva arealen är väl att det inte är så stor andel av arealen som avverkas varje år eller under en bestämd period. Ska man då betrakta det som att allt som inte är nyavverkat eller ungskog kan klassas som ”hyggesfritt” och resten kan skötas med trakthyggesbruk? Eller ska man se det som att 30% av det som avverkas ska göras under hyggesfria former?
Det här är ju mycket intressanta frågor som t ex Södra skulle kunna diskutera på plats och ställe med Naturskyddsföreningen. Nästa gång inspektorn ska ut och titta på nya avverkningar kan hen ju ta med sig personer från föreningsledning, skogsskötsel och kommunikation samt bjuda ner skogsansvariga från SNF-kansliet på Söder i Stockholm. Varför inte sätta sig på en varsin stubbe i Stubbhult och prata hyggen, kalhyggesfritt och skogsskötsel som fungerar för enskilda skogsägare? Vi kan hänga på med en panna nykokt Löfbergs!
Här hittar du två omfattande artiklar/diskussionstrådar på Skogsforum om Naturskyddsföreningens Stubbhult:
Lever Naturskyddsföreningen som de lär i skogen?
Naturskyddsföreningens avverkningsanmälningar
Fakta om Stubbhult
- Emådalens Naturskyddsförening fick gården Stubbhult 1:15 i Hultsfreds kommun i gåva år 2000.
- Gården omfattar totalt 94,5 hektar varav 81,6 ha är produktiv skogsmark och 8,9 ha åker/bete.
- Stubbhult drivs som ett småskaligt jordbruk för att skapa och bibehålla höga miljö- och kulturvärden.
- När gården överläts hade den ca 14 000 m3sk i virkesförråd (171 m3sk/ha).
- År 2000 bestod drygt 50 ha av arealen av slutavverkningsskog.
- Mellan år 2000 – 2015 har det avverkats 21 hektar slutavverkning, ca 5000 m3sk.
- Genomsnittshygget under denna period var ca 1,7 ha (snitt i Götaland är 2,2 ha).
- Under åren 2016-2020 har det avverkats ytterligare ca 1000 m3sk.
- Under senare år är medelhygget mindre (0,8-0,9 ha) och luckhuggning tillämpas
- Knappt 20 % av produktiv skogsmarksareal är undantaget från skogsbruk, 15,7 hektar.
- Av de 15,7 hektaren som undantagits har 9 hektar (11%) formellt skydd (Naturvårdsavtal & Biotopskydd)
Här finns en diskussionstråd på Skogsforum.se där du gärna får vara med och dela med dig av dina synpunkter.
