Frågan om införandet av NOx-avgifter för soda- och lutpannor inom massa- och pappersindustrin är något som glidit under radarn i media. Det är en fråga som berör både miljö och industri och har nu behandlats i en remiss från Klimat- och näringslivsdepartementet. Remissen avsåg Naturvårdsverkets rapport “Förslag till förändrad NOx-avgift” och syftade till att utvärdera möjligheten att inkludera dessa pannor i det befintliga NOx-avgiftssystemet, ett system som har visat sig vara effektivt för att driva teknikutveckling och minska utsläppen av kväveoxider (NOx).
Vad är NOx och varför är det farligt?
NOx är en förkortning för kväveoxider, en grupp gaser som består av kvävemonoxid (NO) och kvävedioxid (NO2). Dessa gaser bildas huvudsakligen vid förbränning i höga temperaturer, till exempel i motorer och industriella anläggningar. NOx är skadligt för både miljön och människors hälsa. De bidrar till bildandet av marknära ozon och partiklar, som kan orsaka andningsproblem, försämrad lungfunktion och förvärrade astmatiska tillstånd men också försämra tillväxten i skog och mark. Dessutom bidrar kväveoxider till försurning och övergödning av mark och vatten, vilket skadar ekosystem och biologisk mångfald. Att minska utsläppen av NOx är därför avgörande för att skydda både hälsa och miljö.
Remissens syfte och utfall
Naturvårdsverkets rapport lyfte fram behovet av att bredda NOx-avgiften till att omfatta soda- och lutpannor, som har varit undantagna från avgiften sedan 1992 (in princip all annan industri inkl. kraftvärmeverk omfattas dock). Dessa pannor står idag för cirka 10 % av Sveriges totala NOx-utsläpp, vilket motsvarar ungefär 11 kiloton per år. I remissen betonas hur avgiftssystemet, genom ekonomiska incitament, har stimulerat kraftvärmeverk och andra industriella aktörer att investera i reningsteknik och därigenom minska sina utsläpp.
Det har blivit tydligt att ekonomiska styrmedel som NOx-avgifter inte bara minskar utsläppen utan också driver teknikutvecklingen framåt. Kraftvärmeverk som drivs med biomassa omfattas redan av NOx-avgiften och har framgångsrikt implementerat reningstekniker som SNCR (Selective Non-Catalytic Reduction) och SCR (Selective Catalytic Reduction) för att reducera sina utsläpp. Detta visar att tekniken är både mogen och effektiv, och att liknande åtgärder skulle kunna tillämpas även på soda- och lutpannor inom massa- och pappersindustrin.
Skogsindustriernas motstånd
Trots dessa tydliga fördelar motsätter sig Skogsindustrierna förslaget. De hävdar att de tekniska lösningarna inte är tillräckligt utvecklade och att deras anläggningar inte påverkar folkhälsan eftersom de inte ligger i tätbebyggda områden. Dessa argument håller dock inte när man granskar fakta. Reningsmetoder som SNCR och SCR är beprövade och används framgångsrikt av andra aktörer.
Att argumentera för undantag baserat på lokalisering ignorerar det faktum att luftföroreningar kan spridas över stora områden och påverka miljön negativt även långt från utsläppskällan. Den som följt branschen en tid är dock troligtvis inte förvånad. Skogsindustrin har den nationella politiken i ett järngrepp. Kanske kan man jämföra det med att vara svag förälder till en riktigt bortskämd tonåring…?
Dubbelmoral och inkonsekvens
Det är anmärkningsvärt hur Skogsindustrierna samtidigt som de motsätter sig införandet av etablerade reningstekniker som SNCR och skrubber, starkt propagerar för att staten ska bekosta BECCS-anläggningar (Bio-Energy with Carbon Capture and Storage) vid Sveriges skogsindustrier. BECCS är en teknologi som fortfarande befinner sig i utvecklingsstadiet och är långt mindre mogen än de reningstekniker som föreslås för att minska NOx-utsläppen.
Detta inkonsekventa förhållningssätt väcker frågor om branschens verkliga motiv och trovärdighet. Å ena sidan avfärdas beprövad teknik som olämplig, å andra sidan kräver man statligt stöd för en betydligt osäkrare teknisk lösning. Detta visar på en oroande tendens att skifta ståndpunkt beroende på vilka ekonomiska fördelar som kan uppnås, snarare än att konsekvent arbeta för verkliga miljöförbättringar.
Regeringens beslut
Regeringen har nu valt att bordlägga frågan om soda- och lutpannor ska inkluderas i NOx-avgiftssystemet. Detta beslut är beklagligt eftersom det fördröjer nödvändiga åtgärder för att minska NOx-utsläppen. Att fortsätta undanta dessa pannor innebär att en betydande källa till luftföroreningar inte hanteras på ett effektivt sätt, vilket går emot målet om en renare miljö och bättre folkhälsa.
Regeringen verkar alltså i nuläget köpa argument som skulle kunna jämföras med att det i princip bara skulle behövas katalysatorer och avgasrening på bilar som framförs i storstäder.
Slutsats
Att skogsindustrin, som står för 10 % av Sveriges årliga NOx-utsläpp, har glidit under radarn och varit avgiftsfri i 32 år är riktigt konstigt för att uttrycka det milt. Naturvårdsverket estimerar att om soda- och lutpannor omfattats av NOx-avgiften så hade det genererat knappt 400 miljoner kronor per år till statskassan. Hade man stämt i bäcken tidigare så hade delar av dessa pengar kunnat delas tillbaka till skogsindustrin som hade kunnat begagna pannorna med reningsteknik. I ett vips hade vi varit närmre klimat- och miljömål.
Någon gång måste det göras och det är beklagligt att regeringen nu bordlagt frågan. För att koppla åter till den bortskämda tonåringen; det är aldrig för sent att stämma i bäcken. Det gör ont för stunden men förhoppningvis har du lärt tonåringen viktiga saker inför den dagen den förhoppningsvis blir vuxen…
