Verifierades ett paradigmskifte i häromdagen när Billeruds VD Ivar Vatne intervjuades i EFN:s podd Skogen och Kapitalet? Mycket talar för det och om det stämmer så blir det nu extra viktigt att stämma av det landskap du såg från tågfönstret i 200 km/h faktiskt nu är vad du trodde det var nu när tåget saktar in.
När Billeruds vd i EFN pratar om överkapacitet i Norden och Europa, om asiatisk ny kapacitet, om receptoptimering och om brasiliansk eukalyptus som en del i att återställa konkurrenskraften, då är det inte ännu en extern kritiker som spekulerar. Då är det en av de stora som i praktiken säger att spelplanen nu ritas om.
Det betyder inte att svensk massaindustri dör i morgon. Men det betyder att det blivit betydligt svårare att låtsas att detta bara handlar om ännu en vanlig ”cyklisk botten”. Eukalyptus kan numera konkurrera enklare (och troligtvis andra snabbväxande trädslag söder om ekvatorn också) med långfibrig nordisk massa (NBSK) och det gäller nu för svensk skogsindustri att på allvar ta tag i detta. Det handlar inte längre om förädlad gran, kvävegödsel etc. Vi kan aldrig konkurrera med eukalyptusbestånd i Brasilien som typ har nått slutavverkningsålder under vår egen hyggesvila.
Tillbaka till poddinslaget. En av de intressanta sakerna handlar inte om att marknaden är tuff. Det vet nog alla redan. Mer intressanta är att Billerud öppet beskriver en verklighet där råvaran inte längre bara är en regional självklarhet utan nu en global optimeringsfråga.
Det ska man inte moralisera för mycket över troligtvis. Ett industribolag som Billerud ska vara rationellt. Men just därför blir följdfrågan så mycket större än Billerud. Om svensk industri, när kalkylen kräver det, börjar välja annan fiber än svensk, vad betyder det då för svensk råvara?
Under lång tid har Sverige kunnat leva med en ganska bekväm berättelse. Skogsägaren levererar (för det mesta billig) råvara. Industrin förädlar (i alla fall till 50 %). Exporten ger jobb, valuta och legitimitet åt hela systemet. Staten försvarar modellen och skogsägaren kan åtminstone i teorin känna att det finns ett större sammanhang där den svenska råvaran bärs vidare av svensk industri.
Men om industrin nu i högre grad optimerar globalt, då måste också den gamla berättelsen granskas hårdare. Inte för att industrin gör fel när den räknar. Utan för att samhällskontraktet ser annorlunda ut om råvaran inte längre är lika självklar del av systemet.
Det är därför EFN:s senaste podd blir viktig. Billerud säger inte att den nordiska långfibern är överflödig. De är tydliga med att långfiber fortsatt behövs. Men de säger samtidigt något annat som är minst lika viktigt. Kortfiberdelen har ändrats och förändrar marknanden. Fibermixen blir rörligare. Receptet är inte längre hugget i sten. Och kunderna har fler alternativ än förr.
Billerud är inte ensamma
Det är också här frågan om Södra blir obekväm. Man ska inte gå längre än man har täckning för, men det är ändå svårt att komma runt att ett kooperativ med stark koppling till medlemmarnas råvara och tung exponering mot klassisk halvförädlad massalogik kan få ett tuffare strategiskt läge om marknaden blir mer globalt fiberneutral i delar av systemet. Vad händer om industrilogiken drar åt ett håll och det kooperativa uppdraget åt ett annat?
Den frågan gäller i förlängningen fler än Södra. Den gäller skogsägarföreningarna som idé. Är tung egen industri alltid en styrka, eller kan ett nytt läge göra flexibilitet mer värdefullt än vi vant oss vid att tänka? Det är för tidigt att ge ett säkert svar på. Men frågan hör inte längre hemma i marginalen.
Så länge sulfatkokarna gått för fullt har Sverige kunnat leva på en berättelse om att detta i grunden varit ett självklart nationalekonomiskt plus. Jobb, export, pengar in. Där någonstans har mycket annat kunnat betraktas som bakgrundsbrus. Men om marknaden nu börjar sätta ett lägre värde på just den logiken, då förändras också blicken.
Då blir det rimligt att börja ställa frågor som länge varit lätta att skjuta undan. Hur mycket av råvaran har i praktiken gått till låg förädlingsgrad eller direkt ut ur kokarnas skorstenar? Hur mycket har försvarats därför att processen ändå levererat? Vilka kostnader, konflikter och skadeverkningar har blivit lättare att leva med så länge exportkalkylen sett stark ut?
Det här är inte ett miljöutspel. Det är bara en ganska enkel iakttagelse. Ett system granskas alltid hårdare när det inte längre känns oersättligt.
Lite som när ett tåg går i 200 km/h. Så länge farten är hög ser allt nästan självklart ut genom fönstret. Det suddiga landskap processas i hjärnan utifrån vad vi vet historiskt; en skog, ett landskap. När tåget börjar bromsa får vi nutids-facit, så här ser det faktiskt ut.
Det är därför det blir så grunt när svensk skogsdebatt fastnar i ännu en rond om vem som “svartmålar” och vem som “försvarar”. Den intressanta frågan nu är inte vem som vinner en debattartikel. Den intressanta frågan är vad Sverige ska göra om sulfatmassan inte längre är det självklara guldägg vi byggt så mycket av vår skogliga självbild kring.
Då räcker det inte att säga att vi ska bli ännu bättre på att prata om hållbarhet. Då måste vi fundera på vad råvaran faktiskt ska bära för affär i nästa varv. Det kan handla om mer nisch, mer funktion och högre verklig förädling. Kanske mer mot byggkedjan och andra flöden där man säljer något mer än ton. Troligtvis det sistnämnda givet att SCA lyckas med konststycket att devalvera varumärket för svensk massa/papper. Den delen är fortfarande öppen och faktiskt riktigt spännande. Råvaran har hittills och i princip varit låst i ett oligopol. Detta kan ändras nu och nya innovatörer kan genast vädra morgonluft – detta kan vi göra!
Men det är inte bara i själva branschen som spelreglerna kan ändras. Om industrin i högre grad börjar optimera globalt, då kan inte politiken fortsätta tala som om det gamla samhällskontraktet är intakt av sig självt. Säga vad man vill men med Vatnes tillkännagivande så står faktiskt Örlanders senaste skogsutredning i ganska dålig dager. Den kan vara föråldrad och med helt fel fokus. Ouch.
Under lång tid har svensk skogspolitik kunnat luta sig mot att skogen ger råvara till industri, industri ger export, och export ger Sverige styrka. Men om industrin i ett skarpare läge väljer globalt snarare än svenskt när det är rationellt, då måste också staten och skogsägaren börja ställa en rak fråga tillbaka. Vad är då den svenska råvarans roll i systemet, och vilka värden är det egentligen vi försvarar?
Sammanfattningsvis kan man säga att Billerud nu bekräftar ett uppvaknande. Nya tider står för dörren och givet att svensk skogsråvara klassificeras som långsamtväxande med hög kvalitet, lägg därtill att detta är svårt att ändra, ja, då kanske vägen fram är ganska enkel?
Vad betyder detta för enskild skogsägare?
Det betyder inte att svensk råvara plötsligt blivit värdelös. Men det betyder att det är mindre klokt att utgå från att industrin alltid kommer bära den svenska råvaran på samma sätt som förr. För skogsägaren ökar värdet av att förstå marknad, förädling och vem som faktiskt behöver råvaran framåt. Om vi nu står i ett paradigmskifte så kan det vara ett ypperligt tillfälle att gå i clinch med nuvarande skogspolitik och dessutom börja skissa på en vardag som inte innebär att man står enbent med bara en intäktskälla. Så är det i stort idag. Detta har industrin gjort bra, annat kan man inte säga.
Vilka frågor måste ställas nu?
Om svensk industri optimerar mer globalt måste skogsägarna fråga vilken råvara som verkligen kommer vara stark i nästa varv. Skogsägarföreningarna måste fråga vad deras uppdrag är om den gamla massalogiken pressas. Politiken måste fråga om dagens samhällskontrakt fortfarande beskriver verkligheten. Och Sverige som land måste fråga sig om vi tänker fortsätta sälja ton, eller börja tänka mer på funktion och förädling på riktigt.
