Nu i veckan kom Skogsstyrelsen med en rapport över hur barkborreskadorna utvecklats under 2021, baserat på mätningar inom ett antal referensfastigheter. Det är fortsatt illa med mycket barkborreangrepp, men enligt den preliminära bedömningen av årets skadenivåer är det nu värst i Svealand. Hur väl de utvalda referensfastigheterna fångar verkligheten, och om resultaten hjälper till att utveckla en bättre fungerande bekämpningsstrategi återstår dock att se. Positivt är dock att angreppen ska ha ”minskat på de flesta håll jämfört med förra året”. På andra håll låter det nog för bra för att kunna vara sant?
Skogsstyrelsen lyfter i sitt pressmeddelande fram ett citat från en skogsförvaltare som vi tidigare hört från andra stora skogsbolag med pågående angrepp, och som vi frågat om varför så många av de under sommaren angripna träden fortfarande står kvar:
”Problemet är att det är svårt att hinna med, säger Tomas Blom, skogsförvaltningschef på BillerudKorsnäs.”
Förutom den preliminära bedömningen av årets skadenivåer av granbarkborre så kommer även andra preliminära resultat, och nygamla rekommendationer skymtar därmed fram igen. Det verkar nämligen enligt vad vi hör från bland annat Skogsstyrelsen och Sveaskog nu: ”finnas preliminära resultat från Skogforsk att en stor andel barkborrar ofta finns kvar i träden även under vinterhalvåret”.
Rekommendationerna för hur landet ska komma tillrätta med granbarkborren justeras lite från år till år, och inkluderar för närvarande på Skogsstyrelsens hemsida: ”Angrepp av granbarkborre kan identifieras under hela året, men det är särskilt viktigt att hålla utkik efter färska skador från maj till augusti.” ”Se till att få med dig så mycket som möjligt av barken när du avverkar, så att eventuella granbarkborrar som finns kvar där följer med när virket transporteras bort från skogen.”
Vi skrev från några veckor sedan om Erik Öhman i ”bolagsland” i norra Östergötland som i månadsskiftet juli/augusti fick se en av Sveaskogs avverkningsgrupper hjula iväg till andra bestånd, och trots att han pekade ut några årsfärska och pågående angrepp i hyggeskanterna nära maskinerna och avlägget på Sveaskogs mark. De nyangripna granarna vette dessutom mot ett av få återstående friska och äldre granbestånd på Erik Öhmans fastighet.
Sveaskogs agerande tedde sig stelbent, men vi hann inte få svar från Sveaskog innan publiceringen. Sveaskog har dock sedan dess hunnit hänvisa till, och lämna stegvisa förklaringar till iskogen.se genom sin Skogsvårdschef i södra Sverige, Anna Stridsman. I slutändan blev det en liten pudel från Sveaskog, men där slutsatsen är att ”sök och plock sommar” i verkligheten behöver en lång framförhållning och inte fungerar så ofta…
”Jag kan inte mer än beklaga att träden vi uppmärksammades på inte kunde avverkas när vi var där. Det är allt för stora risker (fornlämningar, naturvärden mm) med att avverka träd utanför det som är planerat varför instruktionen till maskinlagen är tydlig kring detta, de får inte avverka sådant som inte finns med på traktdirektivet (arbetsordern/kartan).”
Sveaskog svarade också att de arbetar för att ”minska spridningen i regionen totalt sett” (se det ursprungliga svaret längst ned i artikeln). I praktiken innebar arbetssättet mer i detalj att några dagar efter Eriks påpekande så hjulade avverkningsgruppen för egen maskin vidare till två andra avverkningar inom cirka en kilometer, och inom samma Sveaskogsfastighet. En dryg vecka senare flyttade avverkningsgruppen till en kommunskog 10 mil bort. Förvisso för att rensa upp i en barkborreangripen skog som gränsar mot en nyckelbiotop. Visst verkar det vara viktigt också, och Sveaskog är dessutom upphandlade av den kommunen på ramavtal för slutavverkning och gallring.
Att barkborreangreppen i kommunskogen gränsade till en nyckelbiotop indikerar dock en annan utmaning som observerats på åtskilliga håll under sommaren, där bland annat Sveriges högsta gran och andra stora granar får utgöra yngelmaterial för nya generationer borrar runt om i landet. Uppenbarligen för att de står i nyckelbiotoper, där inte paragraf 29 gäller så mycket, eller där naturvärdena som noterats i nyckelbiotopsinventeringen kanske inte är knutna till levande högvuxen granskog?
Granbarkborre på längden och tvären
Skogsstyrelsens pressmeddelande berättar idag också att hälften av årets nyangripna granar på de subjektivt utvalda referensfastigheterna i praktiken fått stå kvar över sommaren. Det är på fastigheter där fastighetsägarna dessutom vet sedan flera år att de ingår i undersökningen. Av det följer att det förstås att det inte är bara i närheten av nyckelbiotoper som angreppen fortgår, utan också på många ställen där barkborrarna angriper på nya ställen eller nära tidigare angrepp eller genomförda avverkningar. Det är säkert inte helt lätt, men bolagen verkar dessutom ha olika strategier för bekämpningen trots statens samordningsmiljoner för att ”Stoppa borrarna”?
Avverkningsanmäler inte bolagen lite extra och ser till att planera även lite utanför kanterna så att man kan åka tillbaks och ta flera barkborreangripna granar vid behov? Många nya angrepp finns i alla fall där inget kartmaterial från Skogsstyrelsen eller gamla snitslar indikerar att angripna träd är svårplanerade eller bör få stå kvar för att det finns speciella kultur- eller naturvärden.
Ett barkborrefall utan synbara komplikationer vad gäller natur- eller kulturmiljövärden för avverkningsplaneringen var också Sveaskogs granar som står granne med Erik Öhmans fastighet utanför Rejmyre, för det var bland annat i kanten på en avverkning från förra året. Erik Öhman kan dock i slutet av september rapportera att:
”Angreppen som jag pekade ut några dagar innan maskingruppen hjulade vidare verkar nu ha blivit inplanerade och bandade”. Sveaskog är alltså på väg tillbaks, men frågan blir alltmer om ”systemet” med bara ”sök och plock” fungerar? Det börjar nu komma fram uppgifter om att andra länder i Europa har helt andra rekommendationer vilket säkert har sina skäl?
Det vi ser i Sverige verkar i alla fall vara ett trubbigt system för att ”stoppa borrarna”. Trögheten att komma till skott för att avverka barkborreangripen skog har också observerats hos Stora Enso i Klarälvdalen, med många pågående angrepp som synts från riksväg 62 under förra och den här sommaren. Angreppen har varit avverkningsanmälda i omgångar. Stora Enso säger nu att avverkningen ska genomföras snart enligt den avverkningsanmälan som syns i figuren ovan, och gjordes i juni i år. Man har ska också ha hunnit göra en drönarflygning i början av september för att dubbelkolla vad som angripits.
Visst finns det många andra än bolagen som har problem, och som kanske inte får hjälp av någon virkesköpare trots statens rekommendation? Å andra sidan, när inte de största bolagen klarar av att vara kvickare på bollen på egen skog så undrar man vad som krävs? Ska vi kanske hoppas på ett tillräckligt dåligt väder nästa sommar?
Här följer Sveaskogs första skriftliga respons på varför de inte kunde avverka de träd som var under angrepp i månadsskiftet juli/augusti en trädlängd från Erik Öhmans beståndskant. Svaret inkluderar också viss tröst om att kanske en del borrar följer med ut ur skogen när de angripna träden nu snart ska avverkas:
Varför lyssnade ni inte på den markägare som ville att ni skulle ta ut angripna träd som
gränsade till hans mark när ni ändå var på plats?
Vi har lyssnat på markägaren, och gjort en avvägning att även säkerställande av kvalitet är
viktigt. Innan vi avverkar måste vi alltid vara säkra på att inga kultur- eller miljövärden riskerar
att ta skada. För det krävs planering. Det här området var inte planerat, och därför kunde vi
tyvärr inte ta ner de träd som markägaren önskade just då.
Kunde ni inte ha ringt in en planerare/löst situationen direkt?
Hade vi inväntat planering på plats skulle avverkningsmaskinerna ha stått stilla. Istället valde vi
att låta dem fortsätta till ett redan planerat område för ta hand om andra granbarkborreangrepp,
för att minska spridningen i regionen totalt sett.
Varför tar ni inte hand om alla angripna träd överallt? Tar ert ansvar som stort
skogsbolag för att begränsa spridningen av granbarkborrarna?
Vi har haft flera år med många stora granbarkborreangrepp, och det leder ofta till svåra
prioriteringar. Det skadade virket måste tas omhand, inte bara i skogen utan även i nästa led –
hos industrin. I detta läge försöker vi alla att göra så mycket vi kan, för att få ut angripet virke
både på egen mark och hos privata skogsägare, våra virkesleverantörer.
Nu är årets svärmningsperiod över och inga nya angrepp kommer att ske. De träd som är
angripna ska omhändertas, men det är inte lika bråttom som under svärmningsperioden. Dock
visar preliminära resultat från Skogforsk att en stor andel barkborrar ofta finns kvar i träden
även under vinterhalvåret. Vi kan alltså få en bekämpningseffekt genom att ta ut angripna
granar även under hösten och vintern så länge barken inte faller av i samband med avverkning,
så arbetet med att bekämpa granbarkborren fortsätter kontinuerligt.
Det låter på många sätt bra att inte bara ”sök och plock sommar” är det som i år anses fungera för de som inte hinner med. Kanske det var synd att budskapet var nästan tvärtom förra året? I alla fall från Skogsstyrelsen och säkert med dåtidens senaste forskningsrön i åtanke. Det kan fortfarande läsas i en instruktion i formen av en pdf-fil från oktober 2020 att: ”Skogsstyrelsen rekommenderar generellt inte Sök och plock vinter som bekämpningsmetod”. Även pdf:n kommer säkert nu snart att uppdateras med de nya rönen?
Det ska i sammanhanget också noteras att granbarkborre-angripen gran också kan sågas, eller skeppas ut ur landet, och betalas med långt över massavedspriset. Det gäller i alla fall för de som hittar rätt virkesköpare och/eller exportkanaler. Bilden ovan är från en trave utanför Rejmyre som alltså är på väg att fyllas på av Sveaskog.
