Björn Ferry har i sin podd fått Sveaskogs vd Erik Brandsma att prata länge och ovanligt öppet. Lägger man ihop svaren framträder ett Sveaskog som är på väg bort från rollen som självklar råvaruförsörjare åt svensk skogsindustri. Brandsma ifrågasätter dessutom idén att billig råvara alltid är bra för den industri som ska förädla den.
Lyssna gärna själv på hela samtalet (länk i slutet av texten). Det som följer är min läsning av det.
Transformationen verkar vara på riktigt
Brandsma börjar med Sveaskog självt.
Han kom in som fjärde vd på fyra år, i ett bolag som han beskriver som tilltufsat av kritik. Hans tolkning av uppdraget från styrelsen var att hitta en långsiktig verksamhetsstrategi, men inom ramen för vad samhället och ägaren ville se.
Han är också tydlig med vad den gamla modellen byggde på. Sverige har utvecklat ett effektivt och storskaligt skogsbruk som har haft som sin första prioritet att leverera virke till industrin.
Det är vd:n för landets största skogsägare som beskriver den modell bolaget självt har arbetat efter.
I slutet av samtalet berättar han var arbetet står i dag. Strategin är satt och styrelsen är med. Nästa uppgift är att få organisationen att utvecklas i samma riktning, och det är bolagets stora prioritet de kommande åren.
Han talar rakt om motståndet. När marken skakar väljer vissa att sätta sig längst bak i bussen och sura över vad som händer. Andra tycker att det låter spännande. Ibland är den enda möjligheten att hjälpa en person att hitta en annan buss.
Motståndet mot förändringen finns alltså även djupt inne i verksamheten.
Utifrån kan Sveaskogs omställning se ut att ha gått långsamt. Brandsmas egen beskrivning antyder något annat: förändringen pågår fortfarande och är tillräckligt fundamental för att skapa verkligt internt motstånd.
Han väljer själv virkesköpsorganisationen som exempel på en rejäl kulturförändring. Den delen av bolaget har historiskt försörjt Sveaskogs egna sågverk. Nu ska de som han kallar skogliga partners jobba långsiktigt med privata skogsägare och utgå från vad som är bäst för skogsägaren och skogen.
Och han lägger till en mening som förklarar varför det ens är möjligt: Sveaskog har inget tryck att behöva leverera till en industri bakom sig.
Försörjningsansvaret är inte längre överordnat
Den principiella förändringen säger Brandsma nästan i förbigående.
Han berättar att han var lite udda när han kom in och att kollegorna i branschen tyckte att det var jobbigt. Skälet han anger är att han inte såg att Sveaskog i första hand har ett försörjningsansvar med sina skogar, utan ett bredare ansvar än så.
Samtidigt säger han att Sveaskog naturligtvis ska leverera virke till industrin. Ska bolaget bedriva en affärsmässig verksamhet måste det ske. Men när Ferry frågar hur mycket blir svaret att det är just där den optimala punkten ska hittas, och att den punkten handlar om både industrin och samhället.
Sveaskog ska fortfarande sälja virke, men inte längre självklart fungera som industrins vedbod.
I svensk skogspolitisk historia är det ett nytt sätt för landets största skogsägare att beskriva sin uppgift.
Billig råvara som konkurrensproblem
Sedan säger han det här:
”Att leverera för billig råvara till industrin skapar också en industri som i längden inte utvecklar och inte blir konkurrenskraftig.”
Han utvecklar det i samma andetag. Ska Sverige ha en livskraftig och konkurrenskraftig industri ska råvaran levereras till ett pris som också stimulerar innovation, effektivitet och konkurrenskraft. Balansen, säger han, är otroligt viktig. Och han menar att Sveaskog kan ta den rollen bättre nu än när bolaget fortfarande ägde en stor del av sågverkskoncernen Setra.
I den vanliga versionen av problemet behöver industrin tillräckligt mycket råvara till ett tillräckligt lågt pris. I Brandsmas version kan ett för lågt råvarupris i sig vara ett konkurrenskraftsproblem, eftersom det minskar trycket att effektivisera, förädla och förändra produktionen.
Och sedan kommer massabruken
I sin syn på sågverken är Brandsma trygg. Han säger att han har stort förtroende för branschen, att den är stark och konkurrenskraftig och att det finns viss överkapacitet som antagligen kräver någon konsolidering.
Om massabruken låter det annorlunda. Stora utmaningar, ökad konkurrens från andra delar av världen och överkapacitet om man ser på Norden inklusive Finland. Slutsatsen är kort: det kommer att hända saker i branschen.
Ferry lägger sedan upp eukalyptusfrågan och tesen att kortfibrig massa med sju års omloppstid är good enough för allt fler produkter.
Brandsma avfärdar den inte. Han fyller på. Det går inte att jämföra, säger han om kostnadsförutsättningarna. Han lägger till att kvaliteten som produceras nu med kortfibrigt når upp på nivåer som vi har varit vana vid i Sverige, och att det gäller även dryckesförpackningar.
Sedan kommer formuleringen:
det här är en omställning som heter duga
Och han säger att det är här han kan ha en större oro. Svensk industri behöver enligt honom göra ett strategiskt omtänk kring var värdet ska skapas i nästa steg. Han jämför med omvandlingen från tidningspapper till högkvalitativa förpackningar och menar att ytterligare ett sådant kapitel behövs. Senare i samtalet talar han om sammanslagningar, samarbetsprojekt och partnerskap som kommer att driva utvecklingen framåt.
Lägg ihop det han själv säger. Billig ved ger svagt förändringstryck. Svagt förändringstryck möter global konkurrens. Global konkurrens plus nordisk överkapacitet ger strukturell omställning.
Industrin efter råvaran – inte tvärtom
Mot slutet av framtidsresonemanget säger Brandsma att vi behöver bygga en industri som är balanserad med den råvarutillgång vi har, utifrån vårt långsiktiga tänk kring hur skogarna i Sverige ska se ut om tio, tjugo, trettio och fyrtio år.
Den svenska modellen, som vi känner den, kan grovt förenklas till att vi har en industri och därför måste vi få fram råvara.
Brandsmas resonemang kan läsas som att vi har en långsiktigt tillgänglig råvara och att industrin måste vara konkurrenskraftig inom den ramen.
Det kommer från vd:n för bolaget som äger omkring fjorton procent av den svenska skogen.
Det finns mycket mer i samtalet
En hel del av intervjun har jag medvetet lämnat därhän. Brandsma berättar öppet att bolaget under en period avverkade i skogar som låg för nära lägsta ålder för slutavverkning och alltså urholkade bolagets egen spargris. Han förklarar varför sänkningen av avkastningskravet till omkring två och en halv procent var ett medvetet val och inte bara en teknisk justering.
Han argumenterar mot Centerpartiets förslag att sälja ut Sveaskog. Han vill se en försoningsprocess i samefrågan och menar att Sverige lutar sig alldeles för mycket mot domstolar. Han vill att Sverige ska vara ”medståndare” snarare än motståndare i Bryssel. Han berättar om stora prisskillnader inom landet och hur Sveaskog i vissa fall kan erbjuda en privat skogsägare tvåhundra kronor mer per kubikmeter. Och mycket mer.
Podden rekommenderas varmt. Lyssna själv och bilda dig en egen uppfattning.
