Är ”Coronaboomen” på väg att bli den nya ”Koreaboomen” även för sågtimmer och massavedspriserna, eller når den aldrig ut i skogarna innan trävarumarknaden dyker? 2021 kommer kanske att gå till historien som ett av de mest förvirrade eller intressanta åren på mycket länge i skogsnäringen vad avser politik, EU, marknadsutveckling och mediabevakning? På slutet har Bonnierägda Dagens Industri tagit täten vad gäller medias knepiga vinklingar med sina marknadstolkningar. Det efter att koncernsystern Dagens Nyheter dragit ned något på takten.
Inga nu yrkesverksamma i skogsbranschen har varit med om ”Korea-boomen”, men många är vi som hört talas om den. Vi har fått höra att vapenstilleståndet i Korea 1953 ledde till en enorm boom på världsmarknaden för skogsprodukter, och att den nådde ända ut i de svenska skogarna med toppnoteringar för inflationsjusterade priser på rotposter och rotnetton. De varade inte så länge i tid, men topparna var höga.
Skälen till att efterfrågan och optimismen i Koreaboomen kanske allra mest slog igenom ända ut i de svenska skogarna, kopplar som mycket annat då till att Sverige inte hade varit med i andra världskriget, som slutat några år tidigare. Krigsmateriel byggdes inte längre av trä, men däremot civilsamhället. Det finns därför också faktiskt mest internetlänkar om Koreaboomen och skog på svenska, men i följande länk beskriver pedagogiskt den industriella utvecklingen i Sverige mer generellt under perioden. Söker man på tyska finns det som ofta ännu mer att lära, även om ”Korea-boom”.
Coronaboomen istället för Koreaboomen
Den väpnade konflikten i Korea kvarstår i teorin och viss mån i praktiken, men kanske ersätts begreppet nu av Coronaboomen som framtidens ganska obegripliga referens för historiskt höga priser i ”skogsnäringen”? I alla fall är Coronaboomen på väg att bli historisk för bulk-produkter som sågade trävaror och pappersmassa. Under Coronaboomen har vi till skillnad från Koreaboomen dock inte ännu sett att rundvirkespriser, rotnetton eller ens rotpostpriserna är i närheten av att följa med trävarupriserna uppåt?
Förvisso påstår många det, inklusive Dagens industri och statliga Sveaskog, som tidigare i vår hävdat att timmerpriserna är ”historiskt” höga. Danske bank skriver i sitt senaste nyhetsbrev nu också att de är historiskt höga i sydligaste Sverige och kanske på väg upp i Mellansverige. De noterar dock också att skillnaden mellan syd- och Mellansverige är historiskt höga 150 kr per m3fub. Danske bank skriver dessutom att, givet att timmerpriserna ändå kan anses vara höga överlag, bör skogsägare avverka och leverera sågtimmer så att sågverken kan investera i ny utrustning?
Finns det någon som inte hakar på trenden och skriker avverka, trots att rundvirkespriserna i genomsnitt inte kan anses objektivt höga i ett historiskt perspektiv? Frågan är om ens rundvirkespriserna i något jämförbart affärsupplägg nu är högre än vid senaste toppen 2018? Skogsminnet är uppenbarligen kort, eller så är det något annat som är förklaringen?
Det finns förstås många aktörer i skogsnäringen som gynnas av att okunnigt eller medvetet vinklade budskap om höga timmerpriser sprids, eller att de höga riskerna med äldre skog ska fästa utan vidare analys hos skogsägare. Även om många vet att den svenska rundvirkesmarknaden är långt ifrån väl fungerande är det trots allt inte många som kan anses vara oberoende rapportörer, och som inte tjänar pengar på högre omsättning. Vart bankerna ska räknas in är lite oklart, men de tjänar pengar på finansiering, (in- och utlåning), så även de måste förstås ifrågasättas i dessa sammanhang även om det inte är fel på verksamheten?
Hur som, om många skogsägare vill avverka på grund av att de tror att priserna är höga nu eller i rädsla för att barkborrarna ska äta upp skogen, så ökar det utbudet av rundvirke. Det dämpar priset. Danske banks profetior om höjda timmerpriser i höst för i stora delar av landet kan ju tyvärr motverkas effektivt av deras råd till skogsägarna om att avverka nu. Ut och hugg! Priset kanske inte blir bättre. Det kan i värsta fall bli en självuppfyllande profetia?
Bland de rapportörer om timmer- och virkespriser som är kvar när man räknat bort de flesta på grund av jäv, så är det nog framförallt rapporteringen från Dagens Industri som sticker ut. Bonniers och redaktionerna måste anses oberoende, men som vi skrivit tidigare kanske inte vare sig deras journalister eller läsare håller isär virkespriser på sågade trävaror och sågtimmer.
Danske bank nyanserade många budskap i sitt senaste nyhetsbrev med flera ”om och men”, och den uppmärksamma läsaren noterar att rotnettot enligt diagrammet från ”Koreaboomen till Coronaboomen” inte rört sig nämnvärt på många år. Grafen för rotnettot stannar dessutom före Corona, och med en kommentar från Danske bank om att de inte vet vart den tagit vägen sedan dess? Grafen för trävarupriserna dras dock fram till juni 2021 och ett drygt år längre till dags datum?
Det finns förstås mycket att studera i grafer som den ovan eller de övriga som Danske Bank publicerat. I grafen med trävarupriser och rotnetto kan man ju också utläsa hur stor del de cirka 60% i råvarukostnader som sågverken har, skiljer sig mot trävarupriserna vid varje given tidpunkt. Med andra ord en stor del av sågverkens täckningsbidrag.
Det blir lätt Päpplen om man inte passar sig, men man kan förstås notera att det ofta skiljt sig oerhört mycket hur nära de graferna följt varandra åt i tid. Tittar man istället på rotpostpriserna över tid ser man att de följde med snabbare och bättre i samband med tidigare toppar för trävarupriserna. Den andra sidan av myntet är att det blev ett problem för de sågverk som köpt dyra rotposter och var tvungna att sälja sågade trävaror på en marknad som ofta dykt.
Sågverkan har dock större och fler problem än marginalvolymer som köps in som rotposter att bemästra, för att skapa en jämnare lönsamhet och kanske till och med kunna attrahera kapital via börsen. I alla falla om man inte ska missa börståget som nu passerar Coronaboomen.
Danske bank väljer Holmen som en referens för hur sågverkens lönsamhet utvecklats sedan 1995, vilket visar hur sällan många sågverk gått med vinst de senaste 25 åren, men att de ändå gjort det med besked några av alla dessa år. Holmens sågverksrörelse är dock en del i en stor koncern, och har i sig också ändrat sig och vuxit dramatiskt stegvis under de här åren.
Varför Danske bank skriver att de vill att Holmen ska ha en vinstmarginal på över 20 procent så länge som möjligt under Coronaboomen är mer oklart? Det är kanske bra att Holmen nyligen förvärvat Martinssons, en mer vidareförädlade sågverksrörelse som tjänar pengar mer stadigt, men det är väl sällan bra med övervinster hos någon part på bekostnad av andra affärspartners i näringskedjan?
Något som ingen diskuterar heller just nu är baksidan av att sågverk och massaindustri tjänar pengar på bulk och lågförädlade produkter. Det var förvisso över 20 år sedan jag själv var inblandad i att analysera vilka strategier som lönat sig hos svenska sågverk, men kanske inte så mycket har ändrat sig? Att göra vinst på låg råvarukostnad kontra högt exportpris minskar i vilket fall trycket för att utveckla och effektivisera verksamheten, vilket var ”devalveringarnas” förbannelse på den tiden som den svenska kronkursen inte flöt fritt.
Vare sig svenska sågverk eller svenska skogsägare kommer att kunna leva på export av två-tum-fyra till USA efter Coronaboomen, utan det krävs mer effektivitet, vidare-förädling och att komma längre fram i näringskedjan. Låga timmerpriser bromsar denna utveckling snarare än tvärt om, även om bedömare nu påstår att det är bra att ösa ut timmer till sågverken ”så länge skutan kan gå”.
Att framhäva att sågverken måste kunna investera som argument för att fortsatta timmerprishöjningar ”inte blir så stora som många skogsägare önskar sig…” är ju ett ganska konstigt förhållningssätt i en marknadsekonomi. Samtidigt som sågverken kramar ur prishöjningar i den hypade trävarumarknaden. Detta utan speciellt stora bekymmer för om husbyggen blir dyrare eller om träts konkurrenskraft försvagas, men man förväntar sig att skogsägarna ska leverera sågtimmer till i sammanhanget näst intill oförändrade prisnivåer.
När sedan LRFs Vd och tillika exministern från Centerpartiet tar till orda i Dagens industri om rekordhöga timmerpriser och målar en bild över skogsägarnas goda lönsamhet. Ja, då kan man fundera på hur skruvad den skogliga Världen har blivit? Borde inte de organiserade jord- och skogsbrukarnas främsta företrädare stå på barrikaderna för att Corona-boomens manna även ska stänka lite på de egna medlemmarna?
Strukturen med skogsägarföreningar där drygt 100.000 av landets skogsägare är medlemmar i någon av landets tre stora skogsägarföreningar skapar också utmaningar. Södras dominans och modellen där de levererande medlemmarna nöjer sig med efterlikvider hellre än bra virkespriser är en del av kalkylen. Och kanske en del av problemet?
Södra driver säkert upp massavedspriset med sin marknadsnärvaro, men kanske de vad gäller sågtimmer faktiskt är dämpande, eftersom de inte förädlar hela medlemmarnas timmervolym själva utan byter timmer med köpsågverken, delvis mot flis och massaved. Förädlas onödigt billigt timmer från medlemmarna nu under Coronaboomen istället av exempelvis Vida, så är det deras aktieägare som tjänar på förädlingen. Inte Södras medlemmar. Sa vi att Vida hade 28% rörelsemarginal första kvartalet 2021 och moderbolaget Canfor hela 34%? Undrar hur siffrorna kommer att se ut för andra kvartalet?
En del förvirring kring vad som är vad i skogsindustri-marknaden, hör ett år som detta hör ihop med den absurda Covid- och Coronaboomen. Det var en enorm prisuppgång på sågade trävaror som följde efter den första vårens ”depression” 2020, när det bokstavligt började snickras febrilt runt om i landet och Världen. Nu kanske också på pappersmassa för den ”nya ekonomin” rusar, som ju bygger mycket på pappersförpackningar?
Mycket förvirring kokar ihop till hur delar av media som inte är vana med skogens vokabulär grötar ihop det, och utifrån olika hårdragna vinklar på sakförhållanden som inte känns igen ute i skogarna. När dessutom stora delar av skogsnäringen späder på förvirringen för att det gynnar deras intressen blir det komplicerat, speciellt för de cirka 200.000 fristående skogsägare som inte redan knutit upp sig i en virkes-säljarförening eller litar på ”sin virkesköpare” i ett köparaktiebolag. Dessutom måste de förstå att de som verkar vara fristående och oberoende bygger sin verksamhet på omsättning och provision, men inte alltid kompetens.
