Mölnbackagranen har blivit ett begrepp i media, och nu även i riksmedia. På gott och ont först nu när den är stendöd, dödad av granbarkborrar. Sannolikheten att Sveriges högsta levande gran också finns i närheten är dock relativt stor, men vad den ska kallas får framtiden utvisa. Tills för knappt 20 år sedan ansågs Lekvattnetgranen vara högst, och efter det har olika granar aspirerat på titeln. Vilka som är andra trädarters högsta representant är inte lika enkelt att finna ut bland de oftast högre granarna, och trots den flyglaserskanning som genomförts i hela landet. I sluttningen nedanför Mölnbackagranen finns dock sannolikt Sveriges högsta tall (>40 meter) och klibbal (>32 meter).
Förklaringen till att vissa träd kan bli så mycket högre är en kombination av flera faktorer. De har stått på en gynnsam plats på näringsrik mark och berggrund där de fått rikligt med ljus och vatten under växtsäsongen. De ska helst också stå tillräckligt skyddade för att inte blåsa ned.
Mölnbackagranen står med bra vindskydd
Givet att Värmland i jämförelse med andra bördiga platser i landet kanske inte är lika drabbat av stormar, och i Mölnbackagranens fall så ligger beståndet i en sluttning som skyddas mot vind från nästan alla håll av flera närliggande hyperitberg. Rakt i öster ligger det en sjö, men på andra sidan sjön ett annat berg, cirka 3 kilometer bort fågelvägen.
Att just Mölnbackagranen blivit några meter högre än de andra högsta granarna i det aktuella beståndet kan ha att göra med att granen stått på sydsidan av beståndet, och också fått lite extra ljus på grund av en liten kraftledningsgata i söder (smalgata på 5 meter). Mölnbackagranen står dock ganska högt upp i sluttningen nedanför en rasbrant, men det har varit tillräckligt mycket vatten för att just den granen skulle växa sig allra högst.
Att det finns mer än dubbelt så höga träd i bland annat Nordamerika bevisar att träden kan få upp vatten långt mycket högre än 50 meter. Det kräver dock ett rejält tryck och mycket vatten. Granbarkborrarna söker sig också till de träd som är extra torkstressade och därmed har minst försvarskapacitet. Förmågan att får upp vatten och därmed också att spruta kåda på angripande barkborrar lär därför ofta vara svagast i de högsta träden vid torka. Kanske var det ingen slump att just Mölnbackagranen drabbats relativt tidigt under dessa barkborreangrepp efter 2018?
Nu sprider sig barkborrarna sig vidare runt om i beståndet och även längre ned i sluttningen med mer rörligt markvatten. Det syns på röda barr och trädkronor, och märks när man kliver på mattor av fallna barr på marken. Den färska barrmattan nedanför en dubbeljättegran någon trädlängd från Mölnbackagranen är dystert imponerande.
Mölnbackagranen står på hyperitberg
Bördigheten och höga boniteten på hyperitberggrunden och i sluttningarna nedanför hyperitbergen i Värmland har varit välkända i skogliga kretsar sedan länge, och inte minst Olof Tamm inpräntade betydelsen av berggrunden 1921. I år är det ju precis 100 år sedan. Hyperit grupperas annars ofta i det som också kallas diabas, svart granit eller grönsten. Den kan vara mer eller mindre hård, svart och passande till gravstenar eller köksbänkar. Är hyperiten lite mer spröd och lättvittrad släpper den ifrån sig nyttiga mineraler till träd och andra växter.
Ofta har de bördiga hyperitbergssluttningarna svedjats, och ovanför Mölnbackagranen finns också en backstugelämning. Längre ned i sluttningen syns också spår av kolbottnar under rotvältorna. En vindfälld tall mäter drygt 37 meter, vilket för några år sedan när den stod upp skulle ansetts vara svenskt tallrekord. Förutom många vanliga svenska träd och örter som indikerar hög bördighet, kan man också hitta några lärkar som måste kommit från ett annat land?
Att beståndet är från slutet av 1800-talet, är likåldrigt, ser ut att vara frösått samt är del av ett järnbruks skogar tyder på att det sannolikt är en tysk fröblandning av gran, tall och lärk som använts när marken återbeskogades. Det var vanligt under en period, och vi har även långt senare importerat granfrö söderifrån (exv. Rumänien) för att få lite extra tillväxt. I kombination med ett bra klimat för Mölnbackagranen verkar det därför varit en extra bra kombination?
Hur stora tillväxteffekterna av genetiken är i det här fallet kan man bara spekulera i, men f.d. SLU-professorn i skogsgenetik Dag Lindgren säger sig vara 99 % säker på att genetiken spelat in, utan riktigt vilja spekulera i hur många extra höjdmeter det rör sig om (10 % är 5 meter). Om det är frösått verkar det dock rimligt att fler kottar och frön kom från samma moderträd i Tyskland, och att samma gener finns i fler träd i beståndet?
Hur mycket granbarkborrarna kommer fortsätta plåga de svenska och tyska storgranarna får vi säkert anledning att återkomma till, men när det gäller Mölnbackagranen kan vi konstatera att granbarkborrens naturliga fiender såsom hackspetten varit på plats. Granen som är cirka 1 meter i brösthöjdsdiameter, innehåller cirka 13 kubikmeter stamved, och därmed har den en lite större i volym än Lekvattnetgranen. Det finns dock grövre och samtidigt långa granar i landet, och därmed ett antal granar med större volym ute i skogarna.
