I år är det fart i svensk media vad gäller skogsbruk, inte minst i så kallad riksmedia. Framförallt har reportern Lisa Röstlund på Dagens Nyheter (DN) granskat Skogsnäringen på längden och tvären. Det har annars i många år varit ganska glest med skogsartiklar i DN förutom skogsbrandsartiklar. I alla fall sedan Maciej Zaremba 2012 för snart 10 år sedan engagerade sig i “fallet” nära den gamla jägmästarbostaden utanför i Storfors.
”Skogen” och skogsbruket har förutom i DN på sistone också fått utrymme i Sveriges Radio och Sveriges Television, även om det där främst varit med utgångspunkt i några filmproduktioner som varit mycket kritiska till skogsbruket. Vi har här på iSkogen också skrivit om att det pågår ”ett slag om skogen” och att Sveriges skogsnäring under senare år satsat långt över 100 miljoner kronor på reklamkampanjer för att utbilda allmänheten om skog. Vi har själva i vinter startat den här plattformen för att nyansera bilden och försöka höja nivån på samtalet, inte tonläget.
i “Slaget om skogen”
Dagens mediasystem, inklusive effekterna av press-stöd, betalväggar och marknadsföring av ”oberoende kvalitetsjournalistik” är generellt under ett starkt förändringstryck. Systemet för press-stöd förutsätter exempelvis idag att materialet som distribueras till största delen är låst bakom betalväggar, vilket gör att färre i praktiken får tillgång till material från de stora mediehusen.
Press-stödet går främst till distribution av ”papperstidningar” med artiklar som ibland redan legat veckor på internet. Inte ens DN och Svenska Dagbladet (SvD) är speciellt kvicka med att trycka sina artiklar, så ofta har man läst dem på nätet innan de kommer i papperstidningen på helgerna. Det är nästan så att ATL vars press-stöd ifrågasatts såsom branschtidning och som utkommer med två nummer per vecka trycker lika färska artiklar som många så kallade dagstidningar. Riksmedia skriver ganska sällan om skogsbruk som sagt, men ibland blir det mer.
Skogsbruket i DN
Tittar vi lite mer specifikt på det som skrivits i Dagens Nyheter om skogsbruk, och söker i deras eget system efter artiklar under tiden 2012 till 2021 noterar vi att kombinationer med skog inte är så vanliga. Speciellt om vi jämför dem med några andra sökord och etiketter som vi använt i vår egen tidning.
- Skogsbrand 600 träffar.
- Skogsbruk 500 träffar.
- Skogsnäring eller Skogsindustri gav ungefär 100 träffar vardera.
- Skogspolitik 90 träffar
- Glesbygd 1 200 träffar.
- EU 38 000 träffar
- Slussen 5 000 träffar (Guldbron 48 träffar)
Det pågår också en diskussion om pressetik, och om det är sanning eller neutralitet som är viktigast i en korrekt journalistik, och numera står det hos DN om deras journalistik:
“DN:s nyhetsredaktion arbetar opartiskt – vi tar inte ställning politiskt eller i andra frågor. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat, inte hårdvinklat och präglas av kvalitet och trovärdighet.”
Sedan följer en lång detaljerad förklaring som skapar mer frågor än svar, så jag undviker att här ha egna synpunkter på detta eller om journalister är bäst skickade att avgöra vad som är sant. Vi gör här heller ingen analys av vad och hur DN har skrivit om Skogsbruk 2021, utan lägger här bara en länk till de knappt 20 träffar man får på artiklar av Röstlund om “skog” under 2021. Sannolikt är bara några öppna för läsning just nu för alla, men givet att rubriker och del av ingresserna oavsett syns på utsidan av betalväggen så ger det en bild av hur DN:s nyhetsredaktion arbetat 2021 med skog och skogsbruk.
Zaremba om skogsbruket runt Storfors
Röstlund jobbar alltså på nyhetsredaktionen, men skogsfrågorna hanteras också på kulturredaktionerna som i praktiken brukar få mer “konstnärlig frihet”, även om de också ska arbeta utifrån samma pressetik i grunden när de återger ett verkligt fall eller nyhet. Det är därför intressant att återvända till Zarembas uppmärksammade reportageserie i DN från 2012 som utgick från ett fall utanför Storfors i Värmland, och som också utgör en stor del av antalet “skogsartikelträffar” i DN senaste decenniet.
I den första delen av Zarembas artikelserie står det ordagrant:
“Det var i Storfors vi började. Hans Åfeldt står bland kvarlevorna av sin skog. Trädskördaren har tagit paus. Det har snöat, skymningen släcker färgerna, nu ser det än mera spöklikt ut, som på de svartvita arkivbilderna från slagfälten. Jag har försökt intervjua Åfeldts granne, men valde att avbryta. Kanske för att jag aldrig vetat vad man frågar i ett sorgehus. Eller så var det mannens spända käkar och något i hans blick som tycktes göra mig medskyldig till förödelsen. Han är lärare. I trettio år har skogsplätten utanför varit skolbarnens biologisal och orienterarbana.
Det var som sagt för denna skogs skull som Åfeldt flyttade hit från Örebro för sex år sedan. ”Jag blev rent salig varje morgon när jag öppnade dörren. Folk som kom på besök blev helt hänförda. Men konsulenten från Skogsstyrelsen som kom hit tyckte som skogsbolaget. Det var en värdelös produktionsskog, sade de, med låga naturvärden, särskilt som det är kalhyggen runtomkring.”
Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.”
Det som inte nämns i dessa stycken är att Åfeldt i en annan del av reportageserien benämns “byråkrat i skolvärlden”. Att den gamla pampiga Jägmästarbostaden där han bodde 2012 då omgavs av nära 3 hektar egen tomt (= 60 tomter ggr 500 m2). Inte heller att “skogsplätten” som avverkats och beskrivs som Åfeltds “egen skog” låg i kanten av stora skogsområden mitt i Bergslagen. Det är numera nästan bara skog och hyggen som sträcker sig mot öster, 4-5 mil fågelvägen till metropolen Gyttorp och i princip vidare hela vägen till Örebro, en av Sveriges största städer.
Förutom jägmästarbostaden är det några få hus som gränsar mot hygget, och hygget är väl skilt från bostadsområdena i brukssamhället Storfors, avskilt av en järnväg, gammal landsväg och kraftverksdamm. En rejäl välröjd 40 meter bred kraftledningsgata gick dessutom igenom “skogsplätten” på östra sidan. På det hela taget inte heller en speciellt lämplig skogsplätt för några skolbarns biologi-lektioner eller orientering även om tågen går sällan numer. Det finns många och bättre alternativ i skogarna runt Storfors.
P4 Värmland och Sveriges radio gjorde också ett på-platsen-reportage om Åfeldts fall. Inslaget med bild visar hur det såg ut utanför men bredvid Åfeldts egen skogstomt, som då sedan några år innan var utökad med 2,3 ha skog som han köpt av Bergvik. På tomten stod och står sedan dess tillräckligt mycket virke för att skulle kunna räcka till cirka 5 miljoner lösnummer av den moderna kompaktare varianten av pappers-DN. Åfeldt hade fått ett bra pris för virket skulle många säga idag, så omräknat skulle kostnaden för vedfibern i tidningarna bli högst några promille av dagens lösnummerpris på DN. Den offentliga affären (Se lantmäteriförättning) och Åfeldts stora skogstomt verkar dock ha passerat helt obemärkt förbi i reportagen 2012.
Grannskapet kallas för övrigt även i radion för “ett villaområde” och det berättas att avverkningen i princip går inpå husknuten. Min egen analys av Åfeldts fastighet, gamla jägmästarbostad och virkesvolymer med mera hjälptes förstås av att jag är bekant med GIS-kartor som ligger öppna för allmänheten hos olika myndigheter.
“Skogsplätten” som Zaremba skrev om i DN är också en del av den rejäla fastigheten som Bergvik ägt runt Bruket i Storfors och som än idag omfattar nästan 10.000 hektar. Med andra ord, skogsmarken har säkert nyttjats hårt sedan Hertig Karl övertog Storfors gård 1587 och året därefter anlade ett hammarbruk i Storfors. Zaremba tar inte direkt upp naturvärdena i “fallet”, men det görs indirekt genom referenser till exv. “barnens biologisal”.
Man kan förstås hävda att det alltid vinklats i media från alla håll och kanter? Frågan är dock om inte media-debatterna i kölvattnet av Trump nu leder till att fler journalister uppmuntras att skriva sin sanning?
Skogsbruk, skog, bruk, och bruksskogar, har i Bergslagen på “gott och ont” hört ihop genom århundraden. Den som vill fördjupa sig i “bruken” rekommenderas att besöka varmlandskindustrihistoria.wordpress.com
