Centerpartiet verkar göra ett lappkast i skogen. Nu föreslår partiet att Sveaskogs produktiva skogsmark säljs till privatpersoner, medan naturvärdesskogen läggs i en stiftelse. Det är ett intressant utspel, men också ett märkligt sådant. Så sent som i december drev Centerpartiet linjen i riksdagen att Sveaskog skulle förbli statligt, men reformeras. I samma behandling avvisade partiet moderata förslag om att sälja delar av Sveaskog till mindre och nya skogsägare.
Centerpartiets förslag är hur som helst långtgående, kanske det mest långtgående som lagts om det statliga skogsägandet på länge. Men långtgående är inte samma sak som färdigtänkt. Snarare blottar utspelet en fråga som svensk skogspolitik länge har duckat för: hur många skogsägare ska Sverige egentligen ha?
Vi talar gärna om biologisk mångfald i skogen, om arter, livsmiljöer, rödlistor och populationskurvor. Men människor är också biologi, och den enskilde skogsägaren är också en del av skogslandskapets mångfald. Om den enskilde skogsägaren hade klassats som art, hade någon förmodligen redan börjat titta oroligt på kurvan. Kanske till och med undrat när skogsägaren skulle hamna på rödlistan.
En kurva som pekar åt fel håll
År 1999 fanns det 354 288 fysiska skogsägare i Sverige. År 2025 var de 307 665, en minskning med 46 623 personer på 26 år. Skrivs utvecklingen fram linjärt till år 2100 hamnar Sverige kring 170 000 fysiska skogsägare, och räknar man i stället med samma procentuella takt landar siffran kring 200 000. Det är ingen prognos, men det är en varningssignal. Den enskilde skogsägaren blir inte vanligare i Sverige, utan ovanligare.
Det märkliga är att detta sker i ett av Europas största skogsländer. Sverige har omkring 28 miljoner hektar skogsmark, ungefär 17 procent av hela EU:s skogsareal på cirka 160 miljoner hektar. Samtidigt brukar man i EU-sammanhang tala om cirka 16 miljoner privata skogsägare. Sverige har alltså en mycket stor del av EU:s skog, men bara omkring två procent av dess privata skogsägare. Mycket skog, få människor som äger den.
Om Sverige hade samma ägartäthet per hektar som EU-genomsnittet skulle vi inte ha drygt 300 000 fysiska skogsägare, utan omkring 2,8 miljoner. Det är förstås inget realistiskt mål rakt av, eftersom vår geografi, historia, fastighetsstruktur och befolkningstäthet ser annorlunda ut än i stora delar av Europa. Men jämförelsen är ändå nyttig, för den visar att ett mål om exempelvis 600 000 enskilda skogsägare inte vore radikalt i ett europeiskt perspektiv. Det vore snarare försiktigt.
Privatisering är inte samma sak som spridning
Det är här Centerpartiets förslag börjar bli intressant, men också otillräckligt. Att sälja Sveaskogs produktiva skogsmark till privatpersoner låter på ytan som ett lyft för familjeskogsbruket, men frågan är vilka privatpersoner. Om marken säljs i stora paket på vanlig marknad har kapitalstarka köpare, redan stora skogsägare och välfinansierade upplägg, ett stort försprång. Då flyttas skogen från staten till privata händer utan att Sverige nödvändigtvis får särskilt många nya skogsägare.
Den fråga Centerpartiet borde svara på är därför inte bara om Sveaskog ska säljas, utan hur många nya skogsägare reformen ska skapa.
Det är skillnad på privatisering och spridning av ägande. Den fråga Centerpartiet borde svara på är därför inte bara om Sveaskog ska säljas, utan hur många nya skogsägare reformen ska skapa. Om svaret är otydligt riskerar Centerpartiets förslag att bli ännu en markpolitisk övning där de som redan har kapital får mer mark.
Systemet är byggt för få och stora
Här finns en större hake som Centerpartiet, och för den delen alla andra partier, sällan verkar vilja ta i. Det svenska systemet är inte byggt för många små skogsägare, utan för rationellt skogsbruk, stora flöden och industrins virkesförsörjning. Det syns inte minst i Fastighetsbildningslagen.
I en tidigare artikel på iSkogen har jag tagit upp hur Skogsvårdslagen och Fastighetsbildningslagen tillsammans kan ha bidragit till att hålla nere virkespriser och samtidigt motverka en större mångfald i skogsägandet. Fastighetsbildningslagen innehåller regler mot så kallad skadlig delning av skogsbruksfastigheter, vilket i praktiken kan göra det svårt att bilda mindre skogsfastigheter, eftersom lagen utgår från att skogen ska kunna nyttjas rationellt och ekonomiskt.
Det låter förnuftigt, men rationellt för vem? För den enskilde skogsägaren, för landsbygden, för lokalsamhället, eller för ett skogssystem byggt för att leverera stora, jämna virkesflöden till industrin? Det är här skogsdebatten ofta går vilse. Sverige säger sig värna familjeskogsbruket, men lagstiftningen har samtidigt drag som gör det svårt att skapa många nya små skogsägare. Krävs det stora arealer för att en fastighet ska anses rationell, pressas också ägandet mot färre och större enheter, och då ska man inte bli förvånad när antalet skogsägare minskar.
Vad är egentligen värdefullt för Sverige?
Därför räcker det inte med att Centerpartiet vill sälja Sveaskog. Menar Centerpartiet allvar med familjeskogsbruket måste partiet också våga ta strid med de regler och tankemodeller som gör det svårt att skapa nya skogsägare, och det kräver politisk styrka.
För vad är egentligen mest värdefullt för Sverige? Att skogsfastigheter alltid är stora nog för att passa den gamla industrilogiken, eller att fler människor får en direkt relation till skog, virke, jakt, naturvärden, vägar, skötsel, lokalt företagande och landsbygdsekonomi? Frågan blir extra skarp när skogens framtida värden inte nödvändigtvis ligger bara i massaved och sågtimmer. Mindre skogsägare kan framöver hitta intäkter i naturturism, lokal vidareförädling, kolinlagring, biologiska värden, jakt, upplevelser och andra ekosystemtjänster, och då blir det märkligt om lagstiftningen fortfarande utgår från att en skogsfastighet främst ska vara rationell ur ett traditionellt virkesflödesperspektiv.
Sverige behöver inte bara sälja skog. Sverige behöver bestämma sig för vilken sorts skogsägande landet vill ha. Vill vi ha färre och större ägare, fortsatt koncentration och ännu mer distans mellan människor och skog, eller fler enskilda skogsägare, fler lokala beslut, fler små företag och en bredare social förankring i skogslandskapet?
Rätt gjort, eller bara en utförsäljning
Vill Centerpartiet göra något verkligt stort av sitt förslag borde målet vara tydligt: inte bara privatpersoner som köpare, utan många nya skogsägare. Då behövs tak för hur mycket en person får köpa, spärrar mot bulvaner och kapitalstarka upplägg, fastigheter som vanliga människor faktiskt har råd med, och sannolikt en översyn av Fastighetsbildningslagen, så att lagen inte fortsätter att bromsa just den mångfald i ägandet som politiken säger sig vilja skapa. Annars blir Centerpartiets utspel bara en utförsäljning.
Rätt gjort skulle en reform av Sveaskog kunna återbefolka skogsägandet. Fel gjort blir det ännu en koncentration, bara med andra ägare än staten. Då riskerar Centerpartiet att bidra till precis den utveckling som redan syns i statistiken: färre enskilda skogsägare, större innehav och mer mark i händerna på dem som redan har råd att köpa.
När den enskilde skogsägaren minskar från 354 000 till 307 000 på en generation, och kanske fortsätter ned mot 200 000 under seklet, måste frågan ställas på allvar: vill Centerpartiet vända utvecklingen, eller riskerar partiet att placera den enskilde skogsägaren ännu närmare rödlistan?
