Det är val på söndag och här kommer en tanke som nog får det att rycka lite extra i ögonlocket på delar av Skogssverige. Vänstern kan just nu ha mer rätt om framtidens svenska skogsindustri än högern.
Hemska tanke, eftersom skogen sedan gammalt inte direkt brukar rösta vänster. Äganderätt, brukanderätt, företagande och en ganska djup misstänksamhet mot politiker som vill bestämma över någon annans mark har gjort att skogsägare oftare hittats till höger om mitten. Men världen förändras snabbt, och i frågan om vad vi faktiskt ska tillverka av trädet är det just nu delar av vänstern som låter mest verklighetsförankrade. Slump eller inte, det är värt att stanna vid.
För svensk skogsindustri står inför ett problem som varken ett regeringsskifte, starkare äganderätt eller färre svenska regler kan trolla bort. Problemet heter eukalyptus.
Sverige har under lång tid byggt en mycket stark industri kring massa och papper. När tidningspappret började sin långa utförsbacke blev sulfatmassan ännu viktigare. Svensk långfiber har varit eftertraktad och svensk barrskog har försörjt stora bruk som i sin tur blivit viktiga köpare för svenska skogsägare.
Det har kanske varit en framgångssaga. Frågan är om samma modell är framtiden.
Barrfiber och eukalyptusfiber har olika egenskaper och kommer inte att bli utbytbara överallt. Men svenska politiker styr inte över kundernas materialval. Ingen svensk riksdag kan besluta att kinesiska eller europeiska kunder ska köpa svensk långfiber om de får en produkt som fungerar tillräckligt bra och kostar mindre från exempelvis Sydamerika. Ingen svensk skogspolitik kan heller få ett svenskt barrträd att växa färdigt på sju år.
Det är i det läget som vänstern plötsligt dyker upp från ett oväntat håll.
Under den skogspolitiska debatten på föreningen Skogens höstexkursion fick politikerna frågan hur Sverige ska reagera om eukalyptus och kortfiber pressar den svenska sulfatindustrin.
Vänsterpartiets Andrea Andersson Tay svarade att Sverige bör satsa på mer vidareförädling här hemma och fokusera mer på långlivade produkter. Miljöpartiets Emma Nohrén konstaterade att utvecklingen med eukalyptus verkar gå fort och började direkt prata om vad Sverige ska göra istället om alternativet blir nedlagda bruk, döda bruksorter och förlorad kompetens. Hon lyfte också behovet av att använda fibern längre och högre upp i värdekedjan.
Det är också en linje som återkommer i partiernas politik. Miljöpartiet vill att en större andel av virket används till långlivade produkter och Vänsterpartiet har drivit tanken om fler lokala sågverk och träförädlingsföretag som producerar långlivade produkter i stället för pappersmassa.
Det finns förstås en annan ideologisk botten i deras resonemang. MP och V vill också minska avverkningar, skydda mer skog och förändra skogsbruket på sätt som många skogsägare kraftigt motsätter sig. Men när frågan flyttas från hygget till industrin blir skiljelinjerna mindre självklara. För tänk om de råkar vara inne på något.
Trädet är runt
Kristdemokraternas Kjell-Arne Ottosson gav under samma debatt ett närmast perfekt exempel på hur den etablerade svenska skogsindustriella modellen brukar förklaras.
Han invände mot talet om långlivade produkter. Trä är runt, konstaterade Ottosson, medan plank och brädor är fyrkantiga. Därför blir det restprodukter. Dessutom måste skogen gallras och då uppstår massaved. Vad ska vi göra med allt detta om vi inte producerar de kortlivade produkter som han själv föredrar att kalla månglivade?
Det låter först logiskt, men resonemanget hör hemma i en industriell modell där svaret redan är givet. Att ett träd är runt och en planka fyrkantig förklarar varför ett sågverk får sidobräder, flis och sågspån. Det förklarar inte varför dessa råvaruströmmar måste kokas till massa.
Träindustrin har sedan länge utvecklat spånskivor, fiberskivor, OSB och en växande familj av konstruerade träprodukter. Därtill kommer isoleringsmaterial, träkompositer, kemiska produkter och andra möjliga användningar för trä som inte hamnar som en traditionell planka i virkespaketet.
Alla sågverkets restströmmar kan förstås inte stoppas in i vilken produkt som helst. Kvalitet, fiberstorlek, teknik och ekonomi sätter gränser. Men därifrån är steget långt till Ottossons logik att rundstock minus fyrkantig planka i praktiken leder oss till massabruket.
Det är smått häpnadsväckande att höra från en riksdagspolitiker i en diskussion om svensk industris framtid 2026. Det gränsar faktiskt till naivitet.
Gallringsvirket är en svårare fråga, men också här bygger resonemanget på en förenklad industrilogik. Vi behöver inte självklart gallra våra skogar. Forskning av Urban Nilsson vid SLU visar att föreställningen om gallring som en generell nödvändighet behöver ifrågasättas.
Och om man ändå gallrar går inte klenveden med automatik till sulfatmassa. Gallringsved kan användas i exempelvis OSB, träfiberskivor, träisolering och andra produkter där dimensionen inte är ett problem på samma sätt som i traditionell sågning. Gallringsved är alltså inte knuten till massabruket.
Men om svaret fortfarande är att Sverige måste ha enorm bulkproduktion av sulfatmassa eftersom vi annars inte vet vad vi ska göra med klena träd, då säger det också något om hur lite den svenska skogsindustrin förändrat själva användningen av råvaran.
Käftsmällen vi kanske behöver
Eukalyptusen kan därför visa sig vara något annat än bara ett hot. Det kan bli käftsmällen som tvingar svensk skogsindustri att tänka om.
Sverige har en fantastisk råvara, men vi har också en märklig position. Vi odlar gran och tall under många decennier för att sedan använda en mycket stor del av råvaran i globala bulkmarknader där pris, skala och kostnad betyder enormt mycket.
Om Sydamerika kan producera delar av den fiber som marknaden efterfrågar snabbare och billigare är det långt ifrån självklart att Sverige ska lägga all kraft på att försvara den gamla marknaden. Det kan vara bättre att förlora delar av den och flytta kapital, kompetens och råvara mot sådant där svensk skog har större fördelar.
Sågtimmer och konstruktionsvirke är den uppenbara början. Sedan kommer limträ, LVL, andra konstruerade träprodukter, komponenter, byggsystem, träfiberisolering, möbler, snickerier och produkter som ännu inte finns i industriell skala.
Där kan också ekonomin för skogsägaren förändras. En industri som konkurrerar internationellt med ton massa behöver framför allt mycket fiber till konkurrenskraftigt pris. En industri som tjänar pengar på egenskaper, dimension, hållfasthet, utseende och förädling kan börja värdera själva trädet annorlunda. Det är en mer intressant framtid för ett land där det tar en människas arbetsliv att odla fram råvaran.
Politiken ligger märkligt placerad
De partier som traditionellt står närmast skogsbruket ägnar mycket kraft åt att försvara möjligheten att producera mer råvara. Det är begripligt. Äganderätten spelar stor roll och ett konkurrenskraftigt skogsbruk behöver långsiktiga regler.
Men mer råvara löser inte frågan om vad Sverige ska vara bra på att tillverka. Just där är det för tillfället delar av vänstersidan som tydligast pratar om en förflyttning mot långlivade produkter och högre förädling. Samtidigt finns ett viktigt undantag på andra sidan. Centerpartiet kombinerar en ambition om 30 procent högre skogstillväxt till 2050 med ett uttryckligt mål om mer svensk förädling.
Den kombinationen är svår att avfärda. Odla mer skog, ge skogsägaren starka rättigheter och fundera samtidigt betydligt hårdare på vad vi gör av trädet när det lämnar skogen. Det är också där högerns traditionella försvar av skogsindustrin riskerar att bli för bakåtblickande. Det hjälper föga att producera mer av en råvara om industrin som ska köpa den samtidigt tappar konkurrenskraft på sin viktigaste bulkmarknad.
Hemska tanke med vänstern
Ska Sveriges skogsägare då rösta vänster på söndag? Det är förstås en betydligt större fråga än framtiden för svensk massaindustri, och skillnaderna mellan partiernas skogspolitik är stora. Men inför valet finns en märklig ironi.
Svensk skogspolitik har länge präglats av en konflikt där vänstern velat begränsa skogsbruket och högern velat försvara produktionen. Samtidigt håller världsmarknaden på att ställa en helt annan fråga, nämligen vad Sverige ska vara bra på när Brasilien kan producera delar av fibern snabbare och billigare än vi kan.
Brasilien behöver inte fråga oss om lov för att bygga nästa massabruk. Kina behöver inte anpassa sina inköp efter svenska bruksorter. Eukalyptusen fortsätter växa oavsett vem som blir svensk landsbygdsminister.
Den konkurrensen kan göra ont. Bruk kan försvinna och människor kan förlora jobbet.
Men Sverige behöver inte vinna varje marknad som svensk skogsindustri historiskt har varit stark på. Det kan finnas en bättre skogsindustri på andra sidan en marknad vi inte längre kan dominera.
Och just där råkar, hemska tanke, några av de partier som Skogssverige brukar betrakta med störst skepsis stå närmare frågan än man kanske först skulle tro.
