Flexpott är ett nytt begrepp som dykt upp i skogsbruket. Under det senaste året har skogsägare, som låtit uppdatera sina skogsbruksplaner, kanske märkt att mer skogsmark föreslagits som NS, NO eller “anpassat brukande/naturvårdande skötsel/flexpott”. Den 15 september höjer Södra sina certifieringspremier 10 kronor för de skogsägare som dubbelcertifierat sina skogar. Ett skäl som lyfts fram är att FSC enligt den reviderade standarden från förra året nu i praktiken bara tillåter att 90 procent av skogsinnehavet sköts med ekonomi i fokus.
Det har under året inte hörts mycket i media, politiken eller från EU-kommissionen om att frivillig och marknadsdriven skogscertifiering uppskattas. EU-kommissionen har istället föreslagit någon form av “annat certifieringssystem” inom ramen för sin nya skogsstrategi och taxonomi. Två stora frivilliga system (PEFC och FSC) finns dock redan väl etablerade. PEFC är störst arealmässigt med 16,4 miljoner certifierade hektar i Sverige. Systemen skapades efter Riokonferensen 1993 som initiativ från civilsamhället, och har funnits i Sverige i över 20 år nu. Eftersom certifieringen är en frivillig överenskommelse ska staten och exv. Skogsstyrelsen inte ha någon del i certifieringsarbetet.
Södra som är prisledande på fler sätt inom sitt köpområde i söder, har sedan länge också betalat premier för certifierat timmer. Enligt Tomas Rahm på Södra har de dock inte höjt certifieringspremierna sedan 2009, men höjer nu för att “det innebär en större prestation och allt högre krav att bedriva certifierat skogsbruk”. Tomas Rahm säger dock att det inte är någon enskild händelse, eller ändring på marknaden, som gör att höjningen kommer nu.
Södra är fortsatt den enda av Skogsägarföreningarna som gått med i FSC (2009), och som därför aktivt dubbelcertifierar sina medlemmar. Enligt Rahm är cirka 2/3 av alla medlemmar certifierade, och nästan alla är dubbelcertifierade. FSC anses ha en relativt sett starkare position på papper och kartong än PEFC, vilket kan vara en förklaring till att just Södra certifierar även via FSC.
Jag ställer frågan till Rahm om vilka konkreta högre krav och prestationer som avses i deras pressmeddelande, och som gör att premiehöjningen ändå kommer nu? Rahm lyfter då fram kravet i senaste FSC-standarden på att ytterligare fem procent av skogsmarken (utöver naturvårdsavsättningarna på fem procent) ska skötas med anpassade metoder för att bevara och utveckla naturvärden eller sociala värden. Rahm vill helst benämna de extra fem procenten som “anpassat brukande” och inte ordet “flexpott” som dock ofta hörs i praktiken.
Fem nya procent “flexpott” för anpassat brukande och skötsel sedan 2020
De extra fem procenten brukar ofta kallas flexpott av många inköpsbolag och beställare av skogsbruksplaner. Flexpotten har också lyfts fram tidigare av Södra som den enskilt största förändringen i senaste revideringen av FSC-standarden. Läser man på andra ställen kan det ändå ibland vara svårt att uttyda att det nu är max 90 % av skogen som får skötas med ekonomin i centrum, och om man är en FSC-certifierad och det inte finns andra i gruppen som täcker upp några procent genom “flexpotten”.
Anledningen till att det ofta kallas flexpott är bland annat att FSC accepterar att de extra fem procenten uppnås på “gruppnivå” och att vissa skogsägare har mer, och andra mindre, så länge genomsnittet blir fem procent. Flexpotten kallas ofta också “naturvårdande skötsel” vilket lätt förväxlas med det tidigare kravet på NS-klassning som var “naturvård som krävde skötsel”.
Det finns förutom flexpotten även andra regler som skärpts i den senaste FSC-revideringen, och som också kan anses vara en ekonomisk börda. I det sammanhanget brukar främst de ökade kraven på att inte få använda främmande trädslag, samt ändrade regler kring lövinblandning och naturvårdsträd nämnas. Själv är jag lite nyfiken på FSC-regeln att räkna granen som främmande trädslag i sydväst. Inte minst när det har betalats rekordpriser för bolagsskog i Halland under året, och som sålts efter delningen av Bergvik.
Enligt FSC-standarden definieras nu bestånd som plantageskog om de domineras av främmande trädslag, planteras på jordbruksmark eller utgörs av gran inom nemoral zon (lövskogsregionen i södra och sydvästra Sverige). Vidare kan man på FSC:s hemsida om den nya standarden läsa att “den totala arealen plantageskog som nyanlagts sedan november 1994 får högst uppgå till fem procent av markinnehavet.” Även om det är svårt att riktigt förstå hur snabbt och mycket som ska hanteras som “främmande” eller “plantage”, och varför, så verkar gränsen för vad som är nemoral zon vara viktig?
Enligt min google-sökning på nemoral så verkar det som kallas nemoral zon vara något som i Svenska sammanhang kommer från Nordiska ministerrådet, i alla fall enligt en publikation från Skogsstyrelsen i år. Området kan tydligen enligt Skogsstyrelsen också kallas “södra lövskogsregionen” eller “bokskogsregionen”.
Ingen har kanske velat rota djupare i vart gränserna egentligen anses gå för FSC:s tillämpning, men jag noterar att det som kallas södra lövskogsregionen på skogskunskap.se i år verkar vara större än det som kallades nemoral zon enligt Nordiska ministerrådet 1984. Det visar sig dock att FSC verkar ha en annan definition.
När man söker hos FSC på hur den nemorala zonen definerats kommer man till en Skogforskrapport från 1997, där författaren Aldetun föreslår att “gränsen” för det som FSC vill benämna nemoral zon skulle kunna vara granens sydvästgräns, och enligt en rapport och karta från 1906. Aldetuns rapport avslutas med att “en diskussion om definitioner av växtgeografiska regioner välkomnas”.
Efter att första FSC-standarden i Sverige sedan antagits och reviderats några gånger, senast 2020, så fungerar Aldetuns rapport nu kanske som gräns för var FSC-certifierade skogsägare får odla gran eller andra “främmande trädslag”!? Fortsättning följer som man brukar säga, men det är klart att det ska betalas premier för certifiering när man går långt utöver lagkraven? Vad som är den största prestationen och som ska motsvaras av Södras premiehöjning om 5-10 kronor imorgon 15 september varierar säkert mellan skogsägare. Både att avsätta cirka fem procent extra i flexpott, eller att inte få odla mer gran där boniteten är så hög som i sydvästra Sverige, torde dock kosta något. Har någon räknat?
Thomas Rahm på Södra förtydligar via mejl att “Det är en mindre andel skogsägare för Södras del som omfattas av kraven i nemoral zon. Det finns en nemoralzon-karta som Södra tillämpat sedan 2009, och som är vedertagen av FSC och revisorerna. Södra delarna av Blekinge, Skåne och Södra delen av Halland ingår i det som vi tillämpar som nemoralzon.”
Vi hittar Södras karta och definition av den nemorala zonen i en broschyr om certifiering, men ingen referens till var den skapats och hur.
Enligt Södra har de dragit gränsen från Halmstad utefter väg 117 till Tjärby, ned till Laholm och sedan längs väg 24 till Hörja. Därifrån rakt österut till Stoby, Sandby, Knislinge, Hjärsås, Immeln, Arkelstorp, Vånga, Näsum och Kylinge. Därefter längs E22 till Jämjö och sedan sydväst ut mot kusten. Det finns också en redogörelse för hur gränsfall ska avgöras.
I en rapport från 2018 har dock Södra publicerat flera andra kartor över skogliga naturvärdesregioner för södra Sverige. Där finns det många kartor över nemorala och andra zoner liksom “kriterierna” för zonerna. Kartorna inkluderar de som nämns i denna artikel, förutom Södras egen FSC-nemoral-karta?
Givet att Nordiska ministerrådet publikation från 1984, och även Skogforsk:s rapport från 1997 baserad på material från 1906 är inaktuella och oprecisa, blir det förstås också intressant att se hur FSC:s skogszoner kommer att utvecklas? För den som inte vet vad Nordiska ministerrådet sysslar med i övrigt, så kan nämnas att de faktiskt också håller på med certifiering, och har en svan som symbol. Vi vet dock inte om Svanen har flexpott?
Den här artikeln har redigerats sedan den först publicerades, och kompletterats med mejlsvar från Rahm på Södra, samt Södras karta över nenomoral zon från deras certifieringsbroschyr.
