Nu när det i början av TV-sändningen är mer ren än älg i rutorna funderar jag osökt på vad renar och andra hjortar äter, och om det finns någon konkurrens om födan för älgarna på vägen norrut mot fjällen. Vi har skrivit om Den stora älgvandringen och vad älgar äter, eller inte. När det gäller renar och konkurrens med älg visar det sig inte finnas så mycket färsk forskning, även om det framgår via olika faktakällor att renar förutom lavar också gillar vissa bärris, buskar, örter och godsaker som vattenklöver. Däremot finns det flera relativt nya avhandlingar från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) där forskarna studerat konkurrens om födan mellan våra andra svenska hjortdjur och älgen, och som visar på intressanta resultat.
Hjortars konkurrens om samma foderresurser
En avhandling som presenterades och försvarades av Sabine Pfeffer vid SLU i slutet av februari 2021 visar att populationerna av andra hjortdjur, förutom fodertillgången i ett område, kan vara väl så viktigt för mängden skador på tallungskog. I Sverige ökar förekomsten och utbredningen av rådjur, kronvilt och dovvilt starkt regionalt och periodvis. Förutom de direkta betesskador på grödor och skog som de själva orsakar kan de också indirekt påverka älgens betesskador.
– Specifikt har målet varit att förstå hur biologiska faktorer, som antalet hjortdjur och tillgången på föda, respektive miljöfaktorer såsom snömängd, påverkar sannolikheten för betesskador på tall, säger Pfeffer
Älg anses orsaka merparten av skadorna på tall i ungskogar, men tidigare forskning av andra forskare på SLU har också visat att älgens diet kan påverkas av konkurrens om bärris från de andra hjortarterna.
Vi såg att andelen betesskador på tall var högre när tätheten av hjortdjur var hög.
Sabine Pfeffer, SLU
I de älgförvaltningsområden i södra Sverige som studerades och där det i flera regioner finns stora populationer av de andra vilda hjortarterna, tyder resultaten på att det kan vara nödvändigt att ta hänsyn till alla hjortarter för att begränsa betesskador på tall.
– Mängden tillgänglig föda spelar också en viktig roll. Det är statistiskt lika starkt som den totala tätheten av hjortdjur för mängden betesskador i tallungskog. Förvaltningsåtgärder bör anpassas efter regionala och lokala förutsättningar för skogar och alla hjortdjuren, säger Pfeffer.
I en av sina studier har Pfeffer undersökt variationen i betesskador genom de inventeringar som finansieras av skogsägarna genom älgbetesinventeringen (Äbin), och som sammanställs av Skogsstyrelsen. Jag är personligen intresserad av att förstå om resultaten som Pfeffer fått fram kan verifieras för större områden och om det finns liknande tendenser för norra Sverige och konkurrensen mellan renar och älgar? Vi får återkomma till det i en senare artikel. Pfeffer har dock i sitt arbete presenterat en intressant figur som illustrerar avskjutningen av alla Sveriges vilda hjortar per älgförvaltningsområde, och därmed också var det har gått att testa för konkurrens mellan arterna.
Kartor över vart våra hjortar huserar blir förstås lite grov och på många håll ser skillnaden ut att vara större än den är för att “klasserna” är satta på vissa nivåer (finns en variant av samma karta och år här av Jarnemo m.fl., där frågorna diskuteras på Skogsforum.se). Denna typ av kartor blir viktiga underlag för att förstå både var populationerna är tillräckligt starka för att ge större volymer av viltkött, eller ge omfattande betesskador på regional nivå.
Pfeffer har också till del använt statistik från Äbin för att analysera sommar- respektive vinterskador, och mot det analysera vilka faktorer som gav statistiskt signifikanta effekter på betesskador. Äbin-underlagen och de kartor man kan få fram har sedan dess utvecklats, och numer presenteras resultaten bredare för den som skriver ut en rapport på Skogsstyrelsens hemsida.
Eftersom vi redan tidigare har skrivit om Älbetesinveteringen plus nu Pfeffers resultat, och att vi har återgett några av kartorna tidigare för Den stora älgvandringen kontaktade jag Christer Kalén som var ansvarig för att sammanställa kartorna med bland annat “älgbetes-hotspots” på Skogsstyrelsen. Det visar sig att kartorna genereras i ett GIS-program genom en form av spatial analys där alla resultat från alla provytor som inventerats sedan 2015 tills ifjol ingår, och inte bara de tre senaste åren som tidigare uppgivits. Vi kommer att försöka följa upp det här mer i vår för att förstå och förklara mer, givet att de här underlagen kommer att bli allt mer använda för älg- och övrig hjortförvaltning.
