Hur ska skogsbruket bedrivas vid krig? I en artikel i ATL nyligen hävdar två branschföreträdare, från LRF Skogsägarna och Skogsentreprenörerna, att ett fortsatt aktivt skogsbruk är nyckeln till att samhället ska fungera om kriget kommer. Beredskap är populärt just nu och branschorganisationen Skogsindustrierna har ägnat sig åt liknande argumentation under snart ett år. Men frågan är vad som är branschpolitik och vad som verkligen är beredskap?
Skogen är förstås viktig om det värsta händer, det visar också historien. Sverige behöver värme, virke och fungerande transporter, och skogen kan spela roll i allt detta. Beredskap handlar ytterst om befolkningens överlevnad och totalförsvarets funktion. Det är ytterst liv och död och får därför inte bli en chimär för branschkrav i fredstid.
Ändå är det svårt att läsa artikeln utan att ana en sådan inpackning. Skogen blir beredskap, beredskap kräver aktivt skogsbruk, aktivt skogsbruk kräver råvara, och råvara kräver färre hinder. När Kolbjörn Kindströmer menar att reglerna kan få stå åt sidan, att vi knappast har råd att skydda varje exemplar av knärot, har samtalet redan glidit från krig till fredstida skogspolitik.
Försvarsberedningen, som nämns i artikeln, skriver visserligen att skogsbruket är en central del av Sveriges försörjningsberedskap och bör inkluderas i beredskapssektorernas arbete. Men det är inte samma sak som att hela skogsbrukets normala affärsflöde är samhällskritiskt. I samma andetag betonar beredningen behovet av försörjningsanalyser: att identifiera vilka varor och tjänster som faktiskt behövs, var flaskhalsarna finns och hur de ska prioriteras. Det är en helt annan övning än att ropa “aktivt skogsbruk” över hela kedjan.
Krig är inte business as usual
Frågan är om någon i artikeln egentligen tänkt på krig. Krig är pragmatik i sin mest destillerade form. Vem bryr sig om normala virkesflöden när elnät, vägnät, försörjning och fjärrvärme slås ut? Mat före export. Sjukvård före röjning. Värme till människor före natriumsulfat till en sulfatkokare. I det läget är aktivt skogsbruk ett alldeles för trubbigt begrepp. En massabal är inte en operationsduk.
Här har Elin Sunesdotter delvis rätt. Hygienprodukter och virke för snabba reparationer har ett verkligt värde. Men exportmassa och engångsprodukter för världsmarknaden är något annat. Svensk skogsindustri är byggd för global handel, och mycket av det vi tillverkar lämnar landet. Det är inget konstigt i fred. Men export är inte beredskap. Tvärtom kan halvförädlingen vara en sårbarhet. Producerar vi massa som ska bli färdiga produkter någon annanstans är vi beroende av att någon tar emot, förädlar och säljer tillbaka det vi behöver. Sådana kedjor fungerar i fred. I krig är det inte säkert att de finns kvar.
Detsamma gäller siffrorna. Att 39 procent av energikonsumtionen kommer från skogsråvaror låter mäktigt. Men siffran krymper när industrins egen processenergi räknas bort, inte minst brukens egen eldning, något RISE pekat på. För hushållen är frågan inte hur mycket energi som snurrar inne i bruken, utan hur mycket värme och el som faktiskt når samhället. Då handlar det snarare om en uppvärmd lägenhet av tio och tre lampor av hundra. Inte oviktigt, men knappast samhällets ryggrad.
Under krigsåren på 1940-talet var skogens roll mer basal. Den handlade om ved, arbetskraft och lokal försörjning, om vedspisar, gengas, sågar och människor som kunde hugga, torka och elda. I dag är energin centraliserad i fjärrvärmeverk, terminaler och industriprocesser. Det är effektivt i fred, men effektivt är inte samma sak som robust. Ett massabruk utan el är ett problem. En stad utan fjärrvärme är ett större.
Också skogsbilvägarna kan visa på dubbelheten. De 21 000 milen är en tillgång för virkestransporter och räddningstjänst. De gör landskapet mer tillgängligt, men också svårare att kontrollera. Vägen till virket kan i krig vara vägen in.
Inget av detta betyder att skogsbruket saknar beredskapsvärde, tvärtom. Men värdet ligger inte i att dagens flöden rullar på som vanligt, utan i att rätt flöden snabbt kan ställas om. Värme, ved, reparationsvirke, förpackningar till mat, material till vården. Det är där skogen blir verklig beredskap, inte när exportindustrin får sin vanliga råvara i ovanliga tider.
Så ja, skogen kan bli viktig om kriget kommer. Men då måste vi sluta tala om skogsbruket som om all avverkning, all industri och all export vore totalförsvar. Det är skillnad på att rädda Sverige och att rädda flödet. Och det är skillnad på beredskap och branschpolitik.
