Jag var på ”boksläpp” med Moderaternas Europaparlamentariker Jessica Polfjärd på Timbro i veckan. Hon har ju gjort sig till taleskvinna för den svenska skogsindustrin, där hon med stor övertydlighet också räknar in oss som är skogsägare. Boken i fråga ”Vår skog” visade sig vara ett tunt litet häfte som man kan läsa igenom på en längre kafferast. Till storleken påminner den om ett annat litet häfte, ”Maos lilla Röda”. Jag skulle gärna vilja benämna den för ”Jessicas Lilla Gröna” men tyvärr är omslaget i någon gråblå och diffust rosaröd nyans.
Jag är väl därmed också tydlig med att Polfjärd inte representerar mig som skogsägare. Och jag tror egentligen att hon inte representerar så många andra heller. Det gäller även de som med sitt skogsägande enbart syftar till att ”maximera det ekonomiska nuvärdet”. För det finns en stor målkonflikt mellan oss skogsägare och den fullständigt dominerande kraften inom svensk skogsindustri och dess lojala politiska uppbackare, inom borgerligheten, typ Polfjärd och Timbro, och inom socialdemokratin. Det är sulfatindustrin, med eller utan påkopplade pappersmaskiner, som bestämmer agendan. Det är de som sätter ”narrativet” som Fredrik Reuter beskriver det här på Iskogen.
Den för mig uppenbara ekonomiska målkonflikten handlar om att vi skogsägare vill maximera förädlingsvärdet i skogen, medan sulfatindustrin naturligtvis vill minimera detsamma med så låga virkespriser som möjligt. Och att maximera förädlingsvärdet innebär längre omloppstider, mera sågtimmer av god kvalitet och därmed mer kolinlagring i långlivade produkter, och inte så mycket massaved och de lågvärdiga och kortlivade sågprodukter som förr kallades ”kamelkvinta”. Längre omloppstider innebär också mer kolinlagring i den stående skogen, och därmed ytterligare möjlighet till en intäktskälla för de ”nuvärdesmaximerande”, samt även andra positiva men obetalda ”kollektiva nyttigheter” och ”externa effekter”, som en skog som man faktiskt kan röra sig i.
Och alla som har varit skogsägare i några decennier och/eller har tagit över skogen från sina släktingar, som Jessica Polfjärd själv, vet vilka som har vunnit den kampen och som hela tiden har sett till att ”rigga” hela systemet, inklusive lagstiftningen och inte minst styrningen av vår största enskilda skogsägare, Sveaskog, i den riktningen.
Läget i den svenska skogen
Det är först efter de senaste två årens kraftiga prisuppgångar som de reala priserna på massaved ligger på samma reala nivå som de gjorde i början på 90-talet. Backar vi till 2022, ett år då svensk skogsindustri upplevde den högsta högkonjunkturen någonsin, då avkastningen på sysselsatt kapital låg på 70-80 procent för många sågverk och drygt häften för mer kapitalintensiva massa- och pappersbruk så låg de massavedspriserna på ungefär samma nominella nivå som de gjorde för femtio år sedan.
Det som har hänt sedan dess är inte att skogsindustrin har blivit generösare mot skogsägarna. Det beror främst på att kriget i Ukraina har stökat till virkesflödena i norra Europa, då finsk skogsindustri inte längre köper ryskt virke. Det tidigare ”fulspelet”, där svensk skogsindustri köpte dyrt virke från Baltikum och Ryssland för att, även här bisarrt nog med Sveaskogs hjälp, hålla nere virkespriserna i Sverige funkar inte längre.
En annan faktor är att är att just Sveaskog har dragit ner avverkningsnivån, inte för att få upp priset, vilket de borde göra om de skulle fullfölja det enda uppdraget de har från staten, att maximera avkastningen, utan för att de under lång tid har överavverkat sina skogar. För att motsvara samma reala priser som för 50 år sedan skulle massavedspriset behöva stiga 100 %.
”Men alla råvaror har ju fallit realt i pris”, kanske någon säger. Nej ta exempelvis oljepriset. Det är idag är realt sett på samma nivå som det var 1974. Och det är denna enfaldiga volyminriktning som har präglat och präglar den svenska skogspolitiken och det svenska skogsbruket och därmed den svenska skog som vi har idag, även min. Det är också detta som har skapat de andra stora målkonflikterna som det svenska skogsbruket har idag vad gäller biodiversitet, samernas renbete och det rörliga friluftslivet. Det handlar inte minst om konsekvenserna av det storskaliga trakthyggesbruket på 70-80-talet som har skapat de ensidiga högriskbetonade, inte minst vad gäller insektsangrepp och stormkänslighet, industriskogar som vi har idag.
Skogsvårdslagen en papperstiger
Uppdateringen av skogsvårdslagen 1993 som ”jämställde” miljö- och produktionsmålen under devisen ”frihet under ansvar” är ju vad gäller jämställdheten mellan dessa mål, en ren papperstiger. Den viktigaste förändringen som drevs igenom med denna lag var att den massakokande industrin med den gamla skogsvårdslagens krav på minimiålder vid avverkning stod inför en mycket oroande ”virkessvacka”. Denna svacka och därmed ”fiberbrist” skulle falla ut i de tider som vi nu lever i.
De fick med den nya lagen till en rejäl sänkning av avverkningsåldern. Och alla (som jag) som har varit ute i bolagsskogen, som typ min rågranne Stora Enso eller för den delen Sveaskog, vet att de tummar mycket hårt, även på dessa rejält sänkta avverkningsåldrar.
Och även om visst hänsynstagande har blivit lite bättre så handlar det också om mycket ”gardinupphängningar” (engelska windowdressing). På de marker där jag jagar kan man se att exempelvis Stora Enso har avverkat huvudsakligen 60 årig tallskog med ståndortsindex T20 till maximalt T24, det vill säga långt under även den nya lagens lägsta slutavverkningsålder, på två nya områden på sammanlagt 100 respektive 130 hektar. Men genom att dela upp dem på 10-15 avverkningsanmälningar så har de fått ner den nominella storleken på varje hygge. Men storbolagen har ju ingen tillsyn alls. ”Frihet utan ansvar”.
Och Stora Enso äger ungefär halva socknen där jag bor, runt 20.000 hektar. Skötseln av denna skog genererar i runda slängar 0 arbetstillfällen i den lokala ekonomin. All skogsvård sköts av icke europeisk arbetskraft, där ungefär 0 personer får den lagstadgade svenska minimilönen (här hemfaller jag åt anekdotisk bevisföring). Även vad gäller gallring, slutavverkning, skotning och virkestransporter så talar arbetskraften i allt högre utsträckning något annat tungomål än dalmål.
I ekonomiska termer brukar sådant här benämnas ”a race to the bottom”. Men om detta pratade inte Jessica Polfjärd alls. Hon pratade om att ”vänstern” ger en ”ensidig” och ”skev” bild av det svenska skogsbruket och att de riskerar att få med sig EU på detta. I den körsången hade hon med sig Timbros klimat- och miljöansvariga Hanna Stenegren, som ju jobbat för Södras politiska gren Centerpartiet. Timbros nya VD PM Nilsson klargjorde i alla fall att det trots allt kan finnas vissa målkonflikter mellan skogsägare och skogsindustri. Heder åt honom.
Men han hemföll åt den inte helt ovanliga föreställningen att virkesmarknaden är något som kan liknas vid en ”perfekt marknad”. Men den svenska virkesmarknaden är långt ifrån perfekt. Kapitalismen funkar inte så. Den blir ett maktspel. Och här har fiberkokarna skapat sin dominans och kontrollerar hela fiberflödet. Lagstiftning och annat spelar inte så stor roll. Det är i det fallet inte så olikt maktstrukturerna i italienska Kalabrien, som oavsett lagstiftning och annat, inte har rubbats under de senaste tvåhundra åren.
För det är trots allt ändå lite märkligt att trots vår, enligt Jessica Polfjärd, världsledande skogsindustri och fantastiska skogsbruk så har vi Europas lägsta virkespriser.
Torftig skift av Polfjärd
Och boken då. Ja den innehåller lite litterära referenser för att beskriva svenskarnas syn på skogen. (Och förstås lite helt irrelevanta och vilseledande data, som hur många träd som planteras varje år.) Och därmed risken att många får en allt för romantisk syn på skogen. Hon tar någon scen från Kerstin Ekmans bekanta ”Händelser vid vatten” och nämner, förstås, det stolliga getmjölkande kollektivet och deras ”hangarounds” som protesterar mot skogsbruket i bygden.
Polfjärd beskriver hur ”vänstern och de gröna partierna i Bryssel har samma inställning” som dessa litterära gestalter och vägleds av ”känsloargument som inte sällan saknar stöd i forskning”. Här finns förstås också en referens till Ayn Rand, individualismens och äganderättens ”isdrottning”.
Det är en torftig liten skrift från Polfjärd. Vill man förstå svenskarnas, i alla fall mitt, sammansatta förhållningssätt till skogen så ska man läsa mer av den största uttolkaren av detta, just Kerstin Ekman. Jessica, PM och Hanna läs hennes ”Herrarna i skogen” eller läs ”Löpa Varg”, där man även får lära sig att en jägare och före detta skogsinspektor kan respektera naturen och vargen.
För det är som min kusin säger, fortfarande ”bolagsgubbarna” som bestämmer. Jessica Polfjärd kanske inte förstår detta eller snarare, tyvärr, är det så att hon och Timbro, som författaren Upton Sinclair förklarade, ”har betalt för att inte förstå”.
