Om statligt ägda Sveaskog skulle sälja ⅓, eller ca 1 miljon hektar av sitt skogsinnehav till hugade svenska privatpersoner skulle svenska staten kanske kunna skapa 100.000 nya jobb på landsbygden och dessutom en nyttig vitalisering av skogsägarkåren i Sverige. Det skulle vara ett stort steg mot att lämna den ej så hedrande sistaplatsen i att Sverige nu har det lägsta virkespriset i Europa.
Anledningen är att Sverige, genom konsolidering och vad man skulle kunna kalla kryphål i lagen, har en allt svagare skogsägarkår. På pappret ca 300.000 privata skogsägare (hälften av Finland) men i verkligheten långt färre än så. Statligt ägda Sveaskog å andra sidan äger nästan 4 miljoner hektar skogsmark och skulle med lätthet kunna “skifta ut” delar av sitt innehav till nya svenska skogsägare. Det kanske till och med vore bra för dem?
Halva Sveriges skogar är privatägda – typ
Sveriges privata skogsägarkår minskar. Både i antal och i relation till andra typer av skogsägare. Under i stort sett hela 1900-talet var strax över 50 % av skogsmarken ägd av privata skogsägare. Idag är den siffran 48 % och sjunkande.
Vidare har vi idag drygt 300.000 privata skogsägare i Sverige. Antalet sjunker stadigt och det har att göra med att större skogsägare blir fler (konsolidering) där det enklaste exemplet är att en större skogsägare köper “grannskiftet” från exempelvis ett dödsbo. Finns inga arvingar till dödsboet blir det etter värre. Detta då Allmänna arvsfonden genom ett förmodat kryphål i lagen kan göra om en enskild näringsfastighet till ett aktiebolag.
Men ur ett ekonomiskt perspektiv kan det ta ytterligare proportioner. Uttrycket att “det är dyrt att vara fattig” kan appliceras på det faktum att antalet större skogsägare med total areal över 400 hektar har ökat och är idag ca 20 % av den privata skogsägarstocken. Dessa “stora privata skogsägare” särbehandlas som i vilken bransch som helst eftersom de kan erbjuda mervärden i ex. virkesaffären genom större volymer vid en avverkning osv.
+400 hektar gänget bidrar alltså inte att hjälpa den “lilla” skogsägaren i jakten på högre virkespriser. Idag kan man säga att det endast finns 38 % privat areal som “får jobba” för ett bättre virkespris. Men det slutar inte där.
Skogsägarföreningar bidrar inte heller
Idag äger och driver Sveriges tre stora skogsägarföreningar egen skogsindustri. Tunga investeringar i sågverk men kanske främst massabruk gör att fokus måste ligga på att driva runt dessa. Genom detta har något man skulle kunna kalla ett systemfel skapats där privata skogsägare som är medlemmar och tillika ägare i någon av skogsägarföreningarna inte får optimalt betalt för sin råvara “vid stubben”. De får istället vänta tills bokslutet är klart och dela på en del av kakan som förhoppningsvis deras egen skogsindustri har skapat.
Drygt 100.000 privata skogsägare är idag med i någon av de tre stora skogsägarföreningarna. Hur mycket de än vill så kan man säga att de blir låsta av sin egen skogsindustri och saknar därigenom incitament för att jobba för ett högre rundvirkespris.
Kvarvarande 25 % av de privata skogsägarna i Sverige, som inte är med en skogsägarföreningen och som dessutom äger mindre än 400 hektar, är alltså de som dagligen borde jobba för ett högre virkespris för deras råvara. Tillsammans äger dessa skogsägare 2,75 miljoner hektar “på pappret” vilket endast är 12 % av Sveriges produktiva skogsareal. Detta till trots att de till antalet faktiskt är ca 54 % av de privata skogsägarna i Sverige.
Sveaskog kan öka mångfalden bland skogsägarna och vitalisera den svenska skogen
Svenska staten skulle kunna bidra till att öka mångfalden i skogen och även “vitalisera” den svenska skogsägarkåren. De skulle kunna göra det genom att sälja ut 33 % av Sveaskogs skogsmarker till nya skogsägaren.
Teoretiskt sett skulle de enkelt kunna skapa 100.000 nya skogsfastigheter med en medelareal på 10 hektar. Dessa skulle kunna sedan kunna säljas till högstbjudande. Enda kraven skulle kunna vara att man är svensk medborgare och inte äger skog sedan tidigare.
Troligtvis skulle affären inbringa någonstans runt 20 miljarder till Sveaskog och troligtvis finns idag 100.000 svenskar som är intresserade av att bli skogsägare på något sätt. Genom detta skulle Sverige öka sin privata skogsägarkår med drygt 30 %. Vi skulle fortfarande ha en bra bit kvar till Finland i antal men ett stort steg på vägen.
Troligtvis skulle mångfalden höja lönsamheten för alla privata skogsägare genom höjda priser på skoglig råvara (även för Sveaskog!) men kanske främst skulle det ske en nyttig vitalisering i kåren. 100.000 fler hjärnor som var och en kommer in med sin egen syn på hur hens nya skogsplätt ska skötas.
Troligtvis skulle vi då se en ökad naturturism och ett ökat fokus på “udda” trädslag med ökad naturvård och jakt. Men kanske främst skulle vi få 100.000 nya skogsägare som i mångt och mycket skulle ifrågasätta varför Sverige idag har EU:s lägsta virkespriser. Med hög sannolikhet skulle virkespriset i generella termer stiga i Sverige. Även för Sveaskog och deras 2 miljoner hektar skogsmark de fortfarande skulle förfoga över.
Som grädde på moset skulle de hundra tusen svenskarna som köpte marken av Sveaskog direkt eller indirekt skapa jobb på landsbygden. Antingen genom eget jobb med skogen eller genom att anlita företag för sin skogliga verksamhet. Var det någon som sade landsbygdsutveckling för alla?
