Krönika: Svensk skogsnäring krymper

Sten B. Nilsson

SKOGSNÄRING. I en tid av globala förändringar och utmaningar reflekterar Sten B. Nilsson, VD för Forest Sector Insights AB, senior gästforskare, och tidigare professor vid SLU, kritiskt över svensk skogsnärings framtid. Med en unik insikt i branschens utveckling, miljöpåverkan och de politiska ramverk som styr sektorn, belyser Nilsson de komplexa dilemman som omger skogsnäringen. Han argumenterar för en nödvändig omprövning av traditionella metoder och strategier för att anpassa sig till de snabbt föränderliga globala förutsättningarna, och lyfter fram betydelsen av innovation och hållbarhet i skogsnäringens fortsatta utveckling.

Skogsnäringen och Industriarbetsgivarna redovisar skogsnäringens betydelse för välfärden. De redovisar en tillväxt under 2010-talet för nästan alla indikatorer för välfärden. Det gäller sysselsättning, förädlingsvärde, nettobidrag till handelsbalansen och bidrag till regional utveckling. Nu ska man ta den här typen av kalkyler med en nypa salt då de beror på vilka förutsättningar som används i kalkylerna.

Skogsnäringens betydelse för välfärden
Skärmdump från kompendie om Skogsnäringens betydelse för välfärden. Foto: Skogsindustrierna

Det har också delvis varit en globalt artificiell ekonomi (drogad) under den här tiden Under samma period har avverkningarna ökat med ca 20% i Sverige och om man inte räknar i nominella världen utan i fasta penningvärden så har bidragen till förädlingsvärde, handelsbalans och produktionsvärde i industrin räknat på per avverkad kubikmeter krympt betydligt under 2010-talet. Därför kan man också dra slutsatsen att den rapporterade ökningen är orsakade av ökad volym och inte av ökat värdeskapande. Men framför all har skogsnäringen krympt intellektuellt. Dilemmat är följande.

Systemskiften

Det kan ju inte ha undgått politiker och näring att världen har börjat en omvälvande strukturförändring. Vi har öppnat dörren till en ny era och global order som innebär pågående systemskiften i världen och i skogsnäringen.

Vi har öppnat dörren till en ny era och global order som innebär pågående systemskiften i världen och i skogsnäringen.

Exempel på dessa omvälvande transformationer är åldrande populationer, genmodifieringar, energikriser, klimatförändringar, ökade geopolitiska konflikter (med tillhörande krig), ökat inflytande av sociala medier och internet-troll, tynande grundvatten och biodiversitet, ökad nationalism om naturresurser, global ekonomisk turbulens, förändrade handelsflöden, ändrade förutsättningar för governance, minskade naturresurser, ändrade kundpreferenser, galopperande teknisk utveckling, fler autokratiska och färre demokratiska regimer för att nämna några.

Nokia kan sägas föll offer för ett systemskifte när Apple kom med sin tryckkänsliga skärm.
Nokia kan sägas föll offer för en typ av systemskifte när man inte anammade touchscreen på sina modeller. Foto: Unsplash.

Vissa i skogsnäringen lyfter upp allvaret i detta. Stora Ensos nye CEO kommenterade bolagets kvartalsrapport för fjärde kvartalet på följande sätt:

… i en värld som omformas mycket snabbt, måste vi anpassa oss, strömlinjeforma, och utveckla våra affärsmodeller att möta kundernas ständigt förändrade krav i en osäker framtid.

Den tolkning man kan göra av detta uttalande är att skogsnäringen befinner sig i ett systemskifte, att man måste anpassa sig till kundernas hållbarhetskrav och att framtiden är ytterst osäker.

Branschens och politikens självbild

Samtidigt är branschens och politikens självbild en helt annan och mycket mer glättad. Reuter beskriver själv narrativet väl om den svenska skogsnäringen som framförs: näringen är världsledande både på förädling och att bruka skogen hållbart – ’den svenska modellen’. I detta narrativ ligger att vår modell är optimal och kan inte förbättras och alla som ifrågasätter detta är fiender av något slag.

Problemet är att den svenska modellen inte stämmer med verkligheten.

Det bästa för svenskt skogsbruk och skogsnäring är att eftersträva status quo av dagens struktur och verksamhet. Problemet är att den svenska modellen inte stämmer med verkligheten utan det behövs ett annat narrativ än ett ’försvar för status quo och förstör inte detta med fler restriktioner’ för skogsbruket och skogsindustrin – när vi står i och inför omvälvande systemskiften.


Med omvälvande systemskiften i omvärlden och i näringen krävs nya manus, nya spelregler, nya strategier och ny politik. Det gamla duger inte längre. Och det är här ett obegripligt dilemma uppstår för samtidigt som skogsnäringen gör uttalande av Stora Enso-typ, gör man allt för att konservera skogsnäringen i en status quo situation med dagens industristruktur och med samma skogsskötsel som under senaste 75 åren. Det kan väl inte vara så illa att skogsnäringen inte menar vad man säger i sina ståtliga policydeklarationer? Eller att man säger en sak men gör något annat i praktiken?

En skev självbild av den ’svenska modellen’

Att självbilden inte stämmer av den världsunikt hållbara ’svenska modellen’ exemplifieras i det följande.


En stor del av nödvändigheten av ett systemskifte är självförvållat av näringen själv och det gäller bl.a. överavverkningen av slutavverkningsmogen skog som i det tysta pågått under en längre tid inom storskogsbruket. Sveaskog har till exempel tagit beslut om att dra ned på avverkningarna betydligt. Det förekommer interna vittnesmål från övriga storskogsbruket (men inga officiella uttalanden) om att situationen med avsaknad av slutavverkningsobjekt pga. överavverkning är likadan där.

Föryngringsyta i svensk skog. En del av trakthyggesmetoden.
Föryngringsyta i svensk skog. Foto: Fredrik Reuter

Oberoende analyser av Kyrkans skog tyder på att avverkningarna måste minska drastiskt i framtiden. Det finns tillgång på slutavverkningsobjekt inom det privata enskilda skogsbruket (även om det finns regionala bristområden även där) men det är maximum 10 % av de privata skogsägarna som drivs enbart av rent ekonomiska skäl även om det är väldigt goda priser som för närvarande. Den helt dominerande delen av de privata skogsägarna har bredare och fler mål än det ekonomiska resultatet för sitt skogsinnehav. Man avverkar först när förutsättningarna stämmer med ens egen totala målbild.


Skogsindustrin, främst massa och pappersindustrin, har tidigare kunnat balansera fluktuationerna i virkesflödet med importvirke i storleksordningen av 8-10 miljoner m3 per år. Ryssland har varit en viktig bricka i virkesbalansen i Europa men nu är den dörren stängd för en lång tid. Det betyder att importmöjligheterna minskar och importvirket blir dyrare.


Vi får således räkna med en betydande knapphet på virke på medellång sikt. Att få fram slutavverkningsmogna bestånd är inte någon quick fix. Det betyder att vi har och får räkna med höga virkespriser. Det leder till en strukturomvandling av skogsindustrin. Kalkyler, mellan tumme och pekfinger, tyder på att ett dussintal massa och papperslinjer kommer att slås ut på medellång sikt bland annat pga. att de största anläggningarna har haft en kontinuerlig utbyggnad, tekniska-, ekonomiska-, konkurrensskäl samt inte minst pga. virkesbrist och virkeskostnader som också kommer att drabba sågverken hårt.

Mycket av industrins struktur idag är lönsam pga. av den svaga svenska valutan (vilken är skadlig för stora delar av Sveriges övriga ekonomi) och skulle valutan stärkas slås skogsindustri ut. Det gäller kanske främst sågverken, massaindustrin och kartongproduktion.

Men kommer det att ske? Risken är överhängande att dagens politiska ekonomi går in och skyddar dessa objekt med olika subventioner och vi förblir i status quo och då får vi inte den strukturförändring som behövs i pågående systemskiften.

Risken är överhängande att dagens politiska ekonomi går in och skyddar dessa objekt med olika subventioner och vi förblir i status quo.


Hotet om en virkesknapphet är nu större än vad man i många år räknat med. Det kan också förklara dagens beteende hos skogsnäringen vad gäller hanteringen av de tunga miljöfrågorna i skogsbruket. För att ’rädda så mycket som möjligt’ av virkesflödet till industrin tenderar man att sänka tidigare uttalade miljöambitioner och går in och gör avverkningar i tex nyckelbiotoper, i skog med höga naturvärden, i skog med stora sociala värden, och gör för tidiga avverkningar etcetera.

Enligt SKA22 så överavverkar vi barrtimmer
Den uthålliga produktionen av barrtimmer i Sverige räcker inte till för att täcka sågverkens behov. Idag avverkar vi ca 2,7 milj m3fub mer än den uthålliga nivån.

Många fall finns där man brutit mot certifieringsstandards för att få fram virke. Det förklarar också trixandet med certifieringen som det rapporterats om inom vissa bolag och att avvikelserna från FSC -standarden har varit så stor i vissa bolag att bolagen i fråga egentligen borde förlora certifieringen. Det är därmed inte så konstigt att näringen vill hålla EU på armslängds avstånd från det svenska skogsbruket och man vill inte bli granskad under internationell lupp.


Vi har nyligen fått rapporter från internationella finansanalytiker/blankningsföretag som hävdar att bolagen trixar med sin ekonomiska redovisning i form av virkestillgångar, osunda ekonomiska värden på skogstillgångarna och ’glömda’ skulder. Oavsett om detta är korrekt eller ej är det ett dråpslag mot trovärdigheten för den ’svenska modellen’, den svenska skogspolitiken, vår hävdade mycket hållbara skog och vårt internationella anseende och inte minst inom vår viktigaste marknad EU. Detta har förmodligen kopplingar till överavverkningen.


Det finns flera sedelärande historier av detta. En är att det finns delar av debatten som hävdar att ’alla’ som agiterar för annan skötsel än det konventionella skogsbruket med trakthyggesbruk är obildade och negligerar mer än hundra års skogsforskning (varvid det bör påpekas att vi har ju inte börjat forska på riktigt på alternativa metoder till trakthyggesbruket förrän på senare tid). Men det är ett annat kunskapsområde man definitivt har tappat bort i dagens skogsbruk.

På min tid som student på Skogshögskolan fanns det ett ämne som hette Skogshushållning, dvs att hushålla med skogs- och virkestillgångarna. Det kan också ses som en form av hållbarhetsmått. Budskapet var klart, skogsbruk och skogsnäringen är ingen kvartalsekonomi. Vi kan ju inte kalla vårt skogsbruk för hållbart om vi hushållar med skogen så att vi är utan slutavverkningsobjekt.
Ett annat exempel är den tidigare omnämnda frågan om skogen och klimatet. Det hamras in i debatten och till politiker att en maximalt aktivt brukad skog och virkesproduktion är nödvändigt för att Sverige ska klara klimatmålen.

Det är nog riktigt på lång sikt. Men vi har ett akut problem vad gäller klimatet, vi måste få ned nettoutsläppen till 2050. Den skogsmark som slutavverkats nyligen eller i en nära framtid kommer inte att börja kompensera de biogena utsläppen från avverkning och kortlivade produkter förrän om ca 20 år. Med målet att bidra till den akuta situationen till 2050 då hamnar skogsnäringens möjliga handlingsalternativ i en helt annan dager. Så frågan är vilken tidshorisont som är mest relevant när man ser på skogen och klimatet. Det är ett politiskt vägval.


En annan sedelärande historia av detta är följande. Politiken och skogsnäringen tutar i kör att vi måste öka virkesproduktionen och man anför bland annat klimatet som ett skäl för detta men det egentliga skälet är att säkra ett ökat virkesflöde till industrin. LRF som skall se efter de enskilda skogsägarnas intressen leder doakören i detta.

Det är märkligt. Med den virkesbrist vi har idag har vi virkespriser som är dubbelt så höga som bara för 2-3 år sedan. Det höjer skogsägarnas lönsamhet betydligt även om kostnaderna också har stigit kraftigt. Det visar att när industrin har kunnat få så mycket virke man ville ha så har man också lyckats hålla nere virkespriserna. Nu när vedråvaran blir knapp visar det sig att industrin mycket väl tål ett högre virkespris.


Det finns en annan följdfaktor med att industrin har ’lätt’ tillgång till det virkesflöde man vill ha. Det cementerar den nuvarande industristrukturen med ’mera av samma’. Med en knapp virkesförsörjning tvingas industrin att arbeta hårt med effektivare råvaruanvändning och utveckla marknadsprodukter som har avsevärt högre betalningsförmåga för råvaran än konventionella produkter.

Utsläppshandeln gör att skogsindustrin blir fossilberoende.


Skogsnäringen basunerar ut hur duktiga vi är på att samla in och återvinna papper och kartong. Nyligen visade en undersökning att vi samlar bara in hälften av använda dryckeskartonger och bara hälften av dessa återvinns och resten säljs för energiåtervinning ute i Europa. På liknande sätt hävdar Skogsindustrierna ’mjölkförpackningens fiber kan dyka upp i en ny råvara efter 24 varv av återvinning efter att du lämnat den till återvinning’.

Det är en sanning med modifikation då det uppstår funktionella skador på fibern, fiberförluster och försmutsning vid varje varv av återvinning, så den klassiska återvinningsgraden av 6-8 varv ligger närmare sanningen i praktiken. Detta är en trovärdighetsfråga vad gäller näringens deklarerade ’världsbäst i hållbarhet’.

Ohelig allians mellan politik och skogsnäring

Detta är några exempel på att den ’svenska modellen’ inte är självklart hållbar och det får ödesdigra konsekvenser när den bubblan spricker oplanerat. Det är en intellektuell svaghet att spela så högt med något som inte stämmer med verkligheten. Men det är än mer oroväckande att det finns en ohelig allians mellan den konventionella skogsnäringen och riksdagspolitiken som förvärrar det intellektuella tappet. Politiken har okritiskt köpt näringens argument om den ’svenska modellen’ som världsunik med världens bästa hållbarhet.


Över tiden har Riksdagens och olika regeringars beslut om det skogspolitiska ramverket blivit mer och mer övergripande och vagt. Egentligen har Riksdag och regering föga aning om, eller någon analys av, konsekvenserna av de beslut man fattat. Konsekvenserna får hanteras av myndigheterna och domstolar inom ramen för existerande regelverk.


När det gäller det skogspolitiska regelverket har staten således kontinuerligt reducerat sitt ansvar för skogspolitiken. Det är oklart var det s.k. sektorsansvaret tar slut och staten tar vid, staten låter processen med det icke uppnådda miljömålet levande skogar (fastställt av riksdagen) fortsätta utan åtgärder.

Sveriges miljömål för den svenska skogen.
Miljömål 2022 i skogen.

Samma oklarhet gäller de s.k. målbilderna, staten lägger ned inventeringar av olika naturvärdesbedömningar och lägger ansvaret på markägaren, staten prioriterar aktörers ’rättigheter’ i stället för vad som är aktörernas skyldigheter för ett hållbart samhälle, man talar om rättigheter och inte ansvar när det gäller äganderätt, likaledes prioriterar man frihet i mantrat ’frihet under ansvar’ (som ingen vet vad det betyder konkret) och beaktar inte ansvar.

Medan marknaden kräver att man implementerar EU:s olika regelsystem motarbetar staten och näringen unisont EU:s påverkan på den nationella skogspolitiken osv. Zaremba hävdar att ’det verkar som att riksdagen till och med letar efter kryphål i de lagar den själv stiftat’. Skogsstyrelsen säger om miljömålet Levande skogar ’att det inte ges utrymme från politiken att tillämpa de juridiska möjligheter som finns inom ramen för befintlig lagstiftning’, vilket bidrar till att målen inte nås’. Det spelar ingen roll hur många skogsutredningar man utför för om regelverket inte är konsistent och transparent så blir implementeringen därefter.


En illustration av Tidö-regeringens oheliga allians med skogsnäringen är att Sverige nyligen inte skrev under ett krav på skarpare klimatmål för EU från elva länder. Motiveringen enligt vår EU-minister var att det saknades en skrivning om ’att hållbart och aktivt skogsbruk är avgörande för att vi ska nå våra klimatmål’. Således, man vill bevara status quo i skogsnäringen. Det är otroligt torftigt och kortsiktigt. Tyskland gjorde samma med sin livsviktiga bilindustri och försvarade förbränningsmotorn med näbbar och klor.

Resultatet är att Kina tog över racet om elektrifieringen av bilar och tysk bilindustri ligger nu långt efter och det är nu frågan om man över huvud taget kommer att komma i kapp. Signalen till andra medlemsländer är att Sverige skyddar skogsnäringen och man kommer inte att ha något förtroende för Sveriges agerande i skogsfrågor och med stor risk för negativ påverkan på våra marknadsandelar internationellt.

Internationell press har uppmärksammat Sveriges handläggning och konstaterar att ’Sweden is moving backward on climate policy’. Klimatfrågorna är av största vikt för ett hållbart samhälle och man kan fråga sig vad händer med resten av samhället om enbart skogsnäringens väl och ve ska styra klimatpolitiken. Var är helhetssynen?


Den nuvarande regeringen vill inte ha någon seriös dialog om skogen och miljön. EU-kommissionens ordförandes, Ursula von der Leyen, besök till Stockholm och möte med Sveriges och Finlands statsministrar där skogen var ett av huvudtemana är ett exempel. Presskonferensen var full av journalister som hade förberett frågor om skogen. Men presskonferensen var riggad och enbart tre journalister som var utvalda i förväg av regeringskansliet fick ställa frågor. De hade fått skicka in sina frågor till kansliet i förväg för godkännande. Det fanns inte heller möjlighet till enskilda intervjuer som är brukligt.

Romina Pourmokhtari
Romina Pourmokhtari. Foto: Regeringen.se


Klimat-och miljöministern duckar för journalister, som hon glatt erkänner, som kan tänkas ställa kritiska frågor. Hon nekar vissa journalister systematiskt intervjuer. Klimatpolitiken är intimt förknippad med skogen. Men samtidigt ställer hon upp för Financial Times Weekend utgåva om hur hon tillbringar en weekend på krogen i Stockholm. Att undvika kritik och transparens i brännande frågor hör inte hemma i vår demokrati utan är ett trademark av Putins Ryssland.


Den svenska demokratin har den bärande principen att medborgarna ska ha insyn i den offentliga maktutövningen med en stark offentlighetsprincip. Den insynen är journalistikens viktigaste uppgift. Att regeringen aktivt motarbetar detta är ett direkt slag mot vår demokrati men också mot utvecklingsmöjligheterna av skogsnäringen. Genom att framträda som kopior av autokratiska stater motarbetar regeringen sin egen uttryckta ambition om en stark framtida skogssektor.


Nu är det inte bara Tidö-regeringen som intellektuellt har tappat helhetssynen på skogsnäringen. Faktum är att det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna inte är mycket bättre. För det första så delar de nog i grund och botten många av Tidö-regeringens värderingar om ökad produktion och avverkningar, ökat brukande av skogen ’räddar klimatet’, vi har världens mest hållbara skogsbruk, skogsnäringens handelsbalans är viktig för svensk ekonomi, dagens struktur på skogsindustrin är riktig och behöver växa, EU skall inte lägga sig i svensk skogspolitik, vi har för många och för detaljerade miljörestriktioner i skogsbruket etcetera.

Socialdemokraterna har inte haft någon ledare sedan Göran Persson som genuint engagerat sig om skogsnäringen. Anledningen är, när man talar med ledande socialdemokrater inom skål och vägg, att det är så få potentiella röster inom skogsnäringen så det är bättre att lägga kraften på andra områden. Man kan konstatera att socialdemokratin är kroniskt sen vad gäller skogsnäringen. När man väl hunnit i kapp tidsandan så är världen redan på väg någon annanstans.


Skogsnäringen och regeringen anklagar EU för att sakna insikt i den svenska verkligheten. Den bilden delas nog av de flesta tongivande partierna i Riksdagen. Det är en orimligt lättsårad hållning. EU sätter för första gången den svenska skogen in i sitt sammanhang av global naturresursförvaltning. Ett synsätt som är ett måste då vi står i och är i början av dramatiska globala systemskiften.

Ansvar

Regeringen talar ofta om att man tar ansvar för skogsnäringen och ’frihet under ansvar’ är ett mantra i den skogspolitiska debatten. Ett begrepp som ingen vet vad det står för och i praktiken verkar det att handla om enbart ’frihet’ – att var och en ska få göra vad som passar hen bäst. Ansvar har två betydelser: 1) skyldigheten att aktivt göra något genom självreflektion, kritiskt ifrågasättande och medvetna mål och 2) skyldigheten att stå till svars för sina handlingar.

Det ställer krav på granskning och transparens. Det saknas mekanismer för att ansvar kan utkrävas både i politik och näring vad gäller skogsnäringen. Politiker och näring bör sluta använda lättköpta slagord och i stället kräva opartiska konsekvensanalyser.


I detta sammanhang är det relevant att också ta upp ’stärka äganderätten’ i skogen som används som ett slagord och krav av både näring och politik. Vi har bland världens starkaste äganderätter så vad är det konkret som ska stärkas? Den relevanta synen på detta är att ’äganderätten till skog måste ses som en rätt att förvalta skogen inom ett regelverk som skyddar övergripande samhällsintressena’.


Det är uppenbart att vi har ett generellt problem inom politiken. Filippa Werner Sellbjer har intervjuat ett antal riksdagsledamöter och det visar sig att de ställer sig helt främmande till att de skulle tala klartext generellt inför väljarna om vilka reformer som är fullständigt nödvändiga att genomföra. Ola Larsmo menar att därmed har politikerna avsagt sig sitt eget ansvar samt vill bara leverera vad väljarna vill höra och det är ett status quo, som är det bästa tänkbara och alla vet att det inte är sant.

Politikerna motverkar reformer, transformationer och systemskiften i skogsnäringen inte bara passivt utan aktivt. Politiken bör ha en annan utgångspunkt, nämligen att det finns en bättre framtid med radikalt andra lösningar än status quo och den rådande svenska skogsmodellen. Sokolnicki skriver att vi inte behöver politiker som vill leva i symbios med tidsandan utan politiker som vill någonting och åstadkommer någonting. Det är dags för dessa att kliva fram och ta tag i skogsnäringen. Förändringar är möjliga.


Timbro har nyligen tagit upp regeringens hantering av miljöfrågorna och säger ’regeringen vet vad den är emot men inte vad den är för’. PM Nilsson et al säger vidare ’vi har kort sagt politiker som tycker mer än vad de tänker, vilket skapar en grogrund för populism och undergräver förutsättningarna för en effektiv miljöpolitik’. Författarna avslutar med ’det är dags för en ny miljöpolitik som inte nöjer sig med att kritisera utan som erbjuder en vision om en bättre värld och hållbara och effektiva lösningar’. PM Nilsson et al har helt rätt och de skulle kunna säga samma sak om skogspolitiken då vi har precis samma förhållanden där. Skogen är i sig också en viktig del av miljöpolitiken.

Ny Skogsutredning

I skrivande stund har Regeringen släppt utredningsdirektiven till en ny Skogsutredning för en ’stor skogspolitisk reform’. Ministern talar om ’skogen som en strategisk resurs’. Senast jag hörde detta uttryck var i Sovjet för fyrtio år sedan när jag arbetade med att försöka förstå det landets skogspolitik. Den sammanfattande tolkning jag gör av direktiven är: att öka produktionen av biomassa och dess avverkning; stoppa alla EU:s försök att påverka svensk skogspolitik och svensk skogsnäring (EU är i särklass vår största exportmarknad); och ta bort all miljölagstiftning och alla miljöregelverk som hindrar skogsägaren från att göra vad hen vill.

EU-kommissionen och EU:s flagga

Så PM Nilsson et al har rätt. Reformera betyder en förändring till något nytt och bättre i framtiden för samhället. Men ministerns tolkning är att gå tillbaka till förlegade koncept och förslag som inte är i takt med de systemförändringar vi står i och som kommer att förstärkas i framtiden. Dessa kräver att man identifierar var man vill vara och måste vara med skogsnäringen i framtiden under dessa systemskiften och sedan med reformer försöka hjälpa till att ta sig dit. I stället har ministern valt att maximera resursutnyttjandet av skogen i närtid.


Helhetsperspektivet på näringen saknas i direktiven. Parallellt till denna nya Skogsutredning pågår en handfull av andra utredningar med stor påverkan på skogsbruk och skogsnäring. Vem skall utreda en samlad bild av resultaten från alla dessa utredningar och helheten av näringen?
Ministern hoppas att lösa upp den starka polarisering vi har om skogen idag. Jag tror att polariseringen kommer att bli än värre i framtiden med denna utredning.

Jag bedömer att min tanke, som jag framfört tidigare, om en oberoende kriskommission för skogen nu är reell. En teknikalitet vad gäller utredningsdirektivet är att i det övergripande uppdraget ligger minst ett 50-tal komplexa utredningsuppdrag. Det finns inte en chans för den stackars utredningsmannen att utföra alla dessa uppgifter på ett högkvalitativt sätt inom givna tidsramar. Vad betyder det? Slaget om skogen fortsätter.

Framåtriktad i stället för bakåtriktad

Det är uppenbart att vi i politiken och i näringen har en The Stay-Puft Marshmallow Doctrine tillämpning på skogsnäringen – att uppmana andra att se positivt på nuvarande förhållanden och förbli vid rådande uppfattning (status quo) även om det finns uppenbara behov av reformer. En annan tolkning av doktrinen är att ta genvägar för att nå kortsiktiga vinster.
Det som gör det intellektuella tappet i skogsnäringen så fatalt är den oheliga alliansen mellan näring och politik.

Det är hög tid att näring och politik stiger av den intellektuella handlingsförlamningen.


Skogens framtid är en politisk fråga. Det är hög tid att näring och politik stiger av den intellektuella handlingsförlamningen som nu råder trots de dramatiska systemskiften som sker utanför och innanför skogsnäringen. Det är av yttersta vikt att politiken och näringen lämnar den intellektuella slugger-tekniken och tar tag i frågan om var vill vi vara med näringen, låt oss säga 2050, och hur, med hjälp av reformer, vi tar oss dit.

Målet måste vara en mer hållbar och bättre värld än vad vi har idag. Politiken har ett tungt ansvar för framtiden. En förutsättning för att lyckas i detta är att politiken gör analyser oberoende av näringen. Vilka blir de VD:ar för skogsföretagen och de ledande politiker som kliver fram och tar tag i taktpinnen?


En sammanfattning av denna krönika finns på Altinget.

Föregående artikel
Göran Örlander blir utredare för den nya skogsutredningen 2024

Örlander får en skräddarsydd skogsutredning

Nästa artikel
Jessica Polfjärds essä "Vår Skog" recenseras av Per Lindvall

Jessica Polfjärd bokdebuterar med sin “lilla gröna”

iSkogen logotyp Skulle du vilja ha Push-notiser när det finns nyupplagda artiklar hos oss? Nej Ja tack