Att Sverige kanske måste sänka sin årliga avverkning (en avverkningsminskning) i skogen är något som blossat upp under 2023. Det handlar om ökade beting inom det som kallas LULUCF-förordningen men kanske till viss del också om avverkningsvilja hos skogsägare samt åldersfördelning av Sveriges skogar. En avverkningsminskning kan bli en realitet under 2024 och frågan är då, hur gör man det och vad får det för effekter?
Ökat beting i LULUCF
I den senaste revideringen av LULUCF-direktivet från EU så får Sverige ett ökat beting på kolinlagring i skog och mark med 4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det handlar inte bara om skogen utan om mark generellt men eftersom Sverige har mycket skog så kommer fokus troligtvis ligga här. Det är en lågt hängande frukt helt enkelt.
EU ger medlemsländerna ett beting som ska klaras av till 2030 men fria tyglar hur man uppnår betinget. Det är alltså upp till riksdag och regering i Sverige att se till att ordna betinget, hur man än gör det. Teoretiskt finns flera vägar då EU:s regelverk sammanbinds och kan samspela. Närmast till hands för Sveriges del kan vara att; minska avverkningen på nationell nivå, höja skogsproduktionen, köpa kolsänka från andra länder som har överskott, återställa våtmarker samt öka reduktionsplikten för främst diesel.
Alternativ för avverkningsminskning
Att öka reduktionsplikten genom att blanda i mer biodrivmedel från skogen går inte. Detta eftersom nuvarande regering ganska nyligen bestämt att i princip avskaffa reduktionsplikten från drygt 30 % inblandning till ca. 6 % med start 1 januari 2024. Här finns istället en omvänd effekt där man i princip måste hitta substitut för de ökade utsläpp som detta beslut innebär.
Återställa våtmarker är görbart men projektet kan sägas hamnat i ett limbo i Sverige. Incitamenten finns inte för markägarna, speciellt inte ersättning eller betalning och frågan är långt ifrån glasklar med tanke på var i landet våtmarken finns och så vidare. En gissning är att våtmarker kommer att återställas till 2030 men inte i den omfattning som krävs.
För att klara det nya betinget från LULUCF så skulle Sverige som nation kunna köpa överskotts-kolsänka från andra medlemsländer. Problemet är bara att det inte verkar finnas värst mycket överskott av denna vara. Det kanske kan ändras men troligtvis finns inte omfattningen plus att det riskerar att bli väldigt dyrt för Sverige och oss skattebetalare.
Vi kan också öka skogsproduktionen utan en avverkningsminskning. Men vi pratar om snäva tidsfönster och sedan har vi en klimatförändring som tyvärr kan jobba emot oss här. Att ställa om mark genom att plantera skog har troligtvis ingen större effekt på 6 år som är tidsramen för detta projekt. Skogsgödsling är en möjlig åtgärd men det är förknippat med risker. All skog kan inte gödslas, det måste göras rätt och det kan påverka biologin och kanske mångfalden i skogen. Dessutom har det blivit dyrt. Incitamenten för skogsägare blir allt mindre och det som då kvarstår är att staten går in och betalar för gödsling.
Det som återstår är en avverkningsminskning i Sverige. Det är en mycket enkel åtgärd som har en snabb effekt. Frågan är bara hur gör man detta? Lagkrav är förstås en lösning, om än att det kommer ta tid att genomföra en lagändring. Det som kan ligga närmast till hands är att höja tiden för lägsta slutavverkningsålder. Denna ålder har tidigare sänkts i omgångar, alltså är det fullt görbart.
Det finns dock ett genuint motstånd mot en avverkningsminskning hos svensk skogsindustri samt i en majoritet av Sveriges skogliga institutioner såsom SLU och Skogforsk. Det har hittills också funnits en bred majoritet i politiken för att inte sänka avverkningsnivån. Här kan dock allt ändras relativt snabbt i och med den nya vardag vi nu verkar träda in i.
En spännande koppling kan också finnas om den lägsta tillåtna slutavverkningsåldern höjdes. Det handlar om additionalitet och kolkrediter. Ponera att skogsägaren blir tvingad att hålla slutavverkningsbestånd så de avverkas först när det är 80 år istället för 70 år. Då finns det 10 år att sälja kolsänka genom kolkrediter, kanske.
Vad finns då för fler åtgärder än att höja minsta ålder för slutavverkning? Teoretiskt skulle man kunna införa (tuffare) regler för skogsgallring. Att gallra skogen, som görs i stor omfattning i Sverige idag, innebär en tillväxtminskning. Gallringen görs istället (teoretiskt) för att bevara de stammar i skogen som har bäst förutsättningar att skapa en fin, värdefull skog till kommande slutavverkning. LGY kanske införs, den lägsta tillåtna grundytan efter gallring.
Det finns många myter om skogsgallring och läser man dem alla så framkommer att det faktiskt kan finnas en möjlighet att öka kolsänkan genom att minska eller ändra gallringen i den svenska skogen.
Skägget i papplådan
Utöver ovanstående finns en faktor som vi tagit upp flera gånger. Det handlar om hur svensk skogsindustri är uppbyggd idag och vilka slutprodukter som tillverkas av den svenska skogen. Detta är en viktig aspekt eftersom medlemsländerna kan tillgodoräkna sig det man skulle kunna kalla långlivade produkter. I LULUCF kallas detta för HWP, Harvested Wood Products. I Sveriges senaste rapportering till LULUCF så stod HWP för en kolsänka på 7,4 Mt CO2e (2020). Under samma år avverkades skog motsvarande 162 Mt CO2e enligt samma rapport. HWP motsvarade alltså 4,5 % av den årliga avverkningen.
Hade svensk skogsindustri haft ett fokus på att skapa långvariga produkter såsom sågade trävaror, limträ, KL-trä, LVL och träskivor såsom OSB så hade HWP varit mycket större än vad den är idag. Tyvärr är svensk skogsindustri idag inriktad i motsatt riktning. Teoretiskt så kan man säga att omkring 80 % av den årliga svenska avverkningen eldas upp och återgår till atmosfären inom ett par, tre år.
Utmaningar väntar svensk skogsindustri?
Just nu ser det inte positivt ut för den svenska skogsindustrin. Råvarubrist, lågkonjunktur och en produktmix som inte lirar med EU:s olika direktiv som nu berör skogen gör den framtida ekvationen svår för den svenska skogsindustrin. Det som under ett par decennier varit kronjuvelen hos industrin, pappersmassan, utmanas allt mer. Idag är det fortfarande en kronjuvel men kanske mest för att e-handeln är i sin linda och där konsumenter redan nu börjar ondgöra sig över levererade paket som i uppbyggnad liknar Matryoshka-dockor. Ta också det andra stabila benet i toalett- och hygienpapper som börjat utmanas av råvara från ettårsgrödor och en alltmer medveten konsument.
Läget för svenska skogsägare?
Kanske är det inom industrins utmaningar, eller stålbad som avverkningsminskningen kommer att finnas? Att svensk skogsindustri måste starta en transformering till mer långlivade produkter från skogen? Hur blir det då med råvaruleverantörerna, alltså skogsägarna? I en fungerande marknadsekonomi som baseras på tillgång och efterfrågan är det nog inga större bekymmer. Virkespriserna spås vara fortsatt höga i denna “nya tid” och lägg därtill att marknaden med kolkrediter från skogen kan starta på allvar under 2024. Likt Sveaskog kanske man kan ta en ev. avverkningsminskning med ro?
Finns kunderna för dessa krediter då? Troligtvis ja. Handelsbanken skriver i sitt senaste nyhetsbrev om skogen att utsläppsrätterna håller på att fasas ut. Stålindustrin har inte grönt stål i större omfattning än på många år och står för 7 % av EU:s utsläpp. Hej stålindustrin, vill ni köpa skoglig kolsänka?
