KRÖNIKA. Per Lindvall har grävt djupt i statligt ägda Sveaskogs ekonomi. I denna krönika sammanfattar han läget där han tror sig se en röd tråd — Produktionsmålet “über alles” och anser vidare att Riksrevisionen bör sättas in och helt sonika likvidera Sveaskog.
Vill man veta vilket uppdrag som Sveaskog anser sig ha så räcker det med att läsa en mening i bolagets årsredovisning för 2021 från bolagets ordförande, ”massadrottningen”, Eva Färnstrand – ”Sveaskogs grundläggande uppdrag är att leverera virke och annan vedbaserad råvara till den svenska industrin, som är en viktig del av ryggraden i Sveriges ekonomi och välfärd.”
Eller ta den förre VDns Per-Olov Wedins inledande rader i 2018 års variant – ”Sveaskog kan nu lägga ytterligare ett framgångsrikt år bakom sig. Genom våra anställda och våra entreprenörer har vi lyckats leverera 11 miljoner kubikmeter skogsråvara till kunderna.”
Efterlevnaden av detta produktionsmål övertrumfar nämligen allt Sveaskog har gjort under sin existens. Detta har haft en klart negativ effekt på bolagets ekonomi och totalt underminerat dess miljö- och klimatarbete och inte minst relationerna till alla andra intressenter än den svenska pappers- och massaindustrin. Vårt gemensamt ägda skogsföretag ska och kan naturligtvis vara något helt annat, som också i längden skulle vara en bättre tjänare åt dess nuvarande ”herre” massa- och pappersindustrin.
Min uppfattning är att Riksrevisionen måste göra en djup granskning av hur detta företag har styrts sedan bildandet och vilken kultur som där har etablerats. För när man går igenom den publika informationen så uppstår många mycket stora frågetecken, som behöver redas ut. Kanske bör de även koppla in andra rättsvårdande myndigheter.
Har man bara klart för sig att det är produktionsmålet som styr Sveaskogs verksamhet så framstår bolagets beskrivning av sina andra mål och uppgifter, i sina årsredovisningar och på andra ställen, som det som den framlidne skriftställaren och ”vänsterstollen” Jan Myrdal brukade benämna ”verbiage” – det vill säga ett innehållslöst flöde av ”ordgräs” och i Sveaskogs fall, tyvärr, också ”siffergräs”.
Ett exempel på sådant ordgödslande hittar vi i Eva Färnstrands orförandeord för 2021, där hon beskriver hur bolaget har ”anpassat” sig med en ”ny” strategi som antogs 2021. ”Sveaskog har genom den nya strategin på ett grundläggande sätt ändrat sitt förhållningssätt, till att inte längre se en målkonflikt [min kursivering] mellan det höga virkesuttag som krävs för att den svenska skogsindustrin ska kunna leverera exportvärde och en hög ambition att stärka den biologiska mångfalden på skogsmarken.”
Den ”nya” strategin är alltså att blunda för den målkonflikt som är uppenbar mellan uttaget av virkesråvara och miljö- och biodiversitetsmålen, samt behoven av koldioxidinlagring och klimatanpassning. För om man bara man blundar tillräckligt hårt så ser man vad man vill. För Sveaskogs ”nya” strategi gör inget som helst avkall på produktionsmålet. Det ska upprätthållas, allt annat är kulisser.
Det vill säga den sedan hundra år rådande i relationen mellan svensk skogsindustri och svensk politik
För detta uppenbart entydiga produktionsmål landar i det så kallade ”samhällskontrakt”, som även myndigheten Skogsstyrelsen brukar skriva ut i sina rapporter. Det vill säga den sedan hundra år rådande i relationen mellan svensk skogsindustri och svensk politik, där just Sveaskog, tidigare Domänverket, är ett av de viktigaste instrumenten.
Denna ”allians” mellan staten- och skogsindustrin förkroppsligas till sin fulla volym av Sveaskogs tidigare styrelseordförande, förre statsministern, Göran Persson. Det illustreras också av det faktum att Skogsstyrelsens nuvarande generaldirektör Herman Sundqvist, innan han utsågs till denna post 2016, var skogsdirektör på Sveaskog, där han jobbat i 22 år. För en utomstående ”bofink” framstår det som att Sundqvist har tagit med sig företagskulturen från Sveaskog till sin myndighet. Det framstår därmed mycket tydligt vilka intressen som Sundqvist anser att denna myndighet är satt att tjäna.
En annan aktör i detta relationsdrama och samhällskontrakt, de privata svenska skogsägarna, har bara att ta skärmmössan i vacker hand och dansa efter denna melodi. Staten och de stora skogsföretagen är de som sätter grundvillkoren för den svenska skogsnäringen.
Att upprätthålla massa- och pappersindustrin makt över virkespriset
Och ett av de viktigaste instrumenten för att upprätthålla lönsamheten i skogsindustrin är att se till att de stora drakarna inom massa- och pappersproduktionen, läs SCA, StoraEnso, Holmen, Billerudkornäs, Södra, samt även Mreal och Rottneros i sina båtnadsområden, har en oligopolställning vad det gäller marknaden för på svensk skogsråvara. Därmed kan de få den råvara som de behöver till ett pris de själva kan styra. Det är Sveaskogs egentliga och enda övergripande mål. Det ska inte råda någon fri konkurrens om virket, för det hotar lönsamheten och stabiliteten i skogsindustrin.
Att en och annan marknadstänkare kliar sig i huvudet och menar att det är just fri konkurrens vi vill ha för att resurser ska allokeras dit de gör mest nytta, får som bäst en klapp på axeln. För det är inte så det fungerar ”lilla vän”. I en ”rentseeker-ekonomi” är det den starkes rätt som gäller. (Fråga Putin och hans oligarker.)
Sveaskog skulle kunna vara något annat än det är idag
Sveaskog skulle naturligtvis kunna vara den aktör som ser till att vi får en transparent och tydlig och väl fungerande svensk virkesmarknad. De har tillräcklig storlek och borde ha tillräckligt oberoende för det. De står för cirka 15 procent av leveranserna till svensk skogsindustri. Sveaskog är något mindre än Södra, men de senare faller ju lite utanför den öppna ”marknaden” genom att de har sitt eget massakokande att tänka på och där skogsägarna, på sikt och eventuellt, ska få del av vinsterna som skapas.
I vissa delar av Sverige, som Norrland, är naturligtvis Sveaskogs marknadsposition ännu starkare. Där har de vad vilken privat aktör som helst, mellan skål och vägg, skulle kalla för marknadsmakt. Det vill säga de skulle kunna sätta priset på råvaran. Även ett sådant prisoptimerande Sveaskog är naturligtvis intresserade av att det på sikt finns kvar köpare som kan efterfråga virke, men de skulle definitivt kunna få ut mer av kakan.
Högre priser skulle även svenskt skogsbruk och naturligtvis även svenska privata skogsägare må bra av. Detsamma gäller högst sannolikt även naturmiljön och klimatet. Högre lönsamhet i skogsbruket skulle kunna driva ner det ”volymtänk” som präglar i stort sett alla avverkningsbeslut och göra det möjligt att bedriva ett mera långsiktigt hållbart skogsbruk. Det vill säga vi skulle kunna få mindre men mer landskaps- och beståndsanpassade avverkningar och gallringar.
Någon skulle kunna hävda att högre virkespriser skulle leda till ett ännu större utbud av virke och därmed mera rovdrift av den svenska skogen. Men då glömmer man högre priser får effekt på efterfrågesidan. Med högre priser skulle de industrier som har högst förädlingsvärde klara sig utmärkt medan de industrier vars lönsamhet hänger på ”gärsgårn” skulle få det tuffare. Det är så strukturomvandling går till enligt skolboken.
Samtidigt skulle vi kunna få en rimligare fördelning av förädlingsvärdet mellan industrin och skogsbruket. Skogsägarna skulle också kunna få bättre betalt för den förädling de kan göra på rot, som mera specialkvaliteter mera nischproduktion. Idag är svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk helt volymdrivet och lönsamheten i skogsbruket är egentligen riktigt usel. Det är bara att de höga priserna på skogsfastigheter rubbar insikten om detta.
Och detta volymtänk är ingen tillfällighet. Det drivs framför allt av de stora sulfatkokerierna, som efter att den svenska tryckpappersproduktionen snart har sopats bort, helt är den reträttposition där de flera svenska skogsindustriföretag har hamnat. Södra har alltid varit där, men SCA, som ägnade tre decennier åt att försöka komma bort från beroendet av detta konjunkturkänsliga och bulkbaserade halvfabrikat, är nu där igen med sin satsning i Östrand. Att Storaenso nu vill/ska sälja i väg sitt finpappers- och massabruk i Nymölla och sitt tidningspappersbruk i Hylte är naturligtvis också ett tecken i tiden. Delar av svensk skogsindustri står på en bräcklig grund.
För den valda vägen för stora delar av svensk skogsindustri leder utför, och har dragit med sig svenskt skogsbruk på denna färd. Massavedspriserna var nominellt högre på 70-talet än vad de är idag. De reala massavedspriserna är därmed nere på sexfots djup. För utan bottenlåga priser på sina insatsvaror så blir den överlevnadsförmågan för svensk massaindustri mycket svag i jämförelse med den internationella konkurrensen. Det gäller framför allt från de som har snabbväxande eukalyptus att koka massa av. Och sulfatkokande är inget effektivt nyttjande av svensk vedråvara och är samtidigt en stor klimatbov. Det går åt fem kubikmeter (m3fub) massaved för att koka 1 ton pappersmassa. Mer än 50 procent av vedinnehållet försvinner i processen upp i skorstenen, och där det kol som bundits krokas på två syreatomer till koldioxid.
För eukalyptusmassa går det åt tre kubikmeter massaved, vedutbytet är vid kokningen är högre, avverkningskostnaderna liksom transportkostnaderna är mycket lägre, tillväxten i eukalyptusplantager är över 40 kubikmeter per år och hektar att jämföra med 3-4 kubikmeter per år i Sveaskogs norrlandsskoga. Omloppstiderna i den norrländska skogen på 100 år är tio gånger längre än i Brasilien. Svårt att tro att det är långsiktigt bra att det är denna industri som håller i taktpinnen för svenskt skogsbruk.
Men som en kompis och tidigare McKinsey-konsult och numera riskkapitalist brukar säga – ”Med rätt incitament kan det bli hur bra som helst”. Jag brukar kontra -”Med fel incitament kan det gå åt skogen”. Och Sveaskog befinner i sig i skogen.
För Sveaskogs roll är just att förstärka svensk skogsindustris oligopolposition på virkesmarknaden. Det är i alla fall min uppfattning och jag ska försöka utveckla detta.
Sveaskog lyckades höja virkespriset med 0,4 procent under 2021
Vi kan börja med att studera utfallet för ett sådant skogsindustriellt ”jubelår” som 2021 då svensk skogsindustri över lag täljde guld med sina sågklingor och kokade gåsleverpastej i sina massakokare. En sådan klassisk ”underpresterare” som sågverkskoncernen Setra, där Sveaskog äger 50 procent och Mellanskog 50 procent, redovisade för 2021 ett rörelseresultat på 1588 miljoner kronor, en rörelsemarginal på 24 procent och inte minst en avkastning på operativt kapital på 86 procent. Setra hade tålt en dubblering av timmerpriset och ändå skördat ett rekordresultat.
Men Sveaskog lyckades under detta år bara få upp virkespriserna marginellt jämfört med 2020, eller vad sägs om en prisökning på 0,4 procent. Ni kan studera not 14 i årsredovisningen (men det ska sägas att det är oklart om detta är de priser som Sveaskog erhållit eller om det är något slags ”marknadspris”). Sveaskog redovisar visserligen ett bättre rörelseresultat för 2021 än 2020, 1341 miljoner kronor jämfört med 1120 miljoner kronor. Men detta resultatlyft förklaras till sin helhet av ”omklassificering av kostnader för återbeskogning”. Det vill säga man har nu valt att trycka upp mer av skogsvårdskostnaderna i balansräkningen.
Ett bra jämförelseland vad gäller prissättningen på virke är Finland, där skogsindustrin har en minst lika stor betydelse för samhällsekonomin som den har i Sverige och huvuddelen av produktionen går på export. Men Finland har en helt annan struktur på skogsägandet. Där finns inga oligopolaktörer, vilket torde vara anledningen till att både konkurrensen om virket och inte minst transparensen i prissättningen är mycket bättre än i Sverige.
Rotnettot, pris minus avverkningskostnader, blir 90 procent högre för timmer för finska skogsägare och 100-120 procent högre för massaveden.
Timmerpriserna i Finland ligger idag i snitt 55 procent högre än i Sverige. För Dalarna där jag är bosatt och har mitt hemman är de närmare 70 procent högre. Det finska massavedspriset ligger mellan 30-40 procent högre än det svenska. Skillnaderna i lönsamhet mellan svenska och finska skogsägare är då väsentligt större, naturligtvis. Rotnettot, pris minus avverkningskostnader, blir 90 procent högre för timmer för finska skogsägare och 100-120 procent högre för massaveden.
Trots ägande av flera svenska gamla finnskogar så är Sveaskog med all säkerhet inte i närheten av dessa priser och sådan lönsamhet. Men man ska då också veta att den officiella svenska statistiken, till skillnad mot den finska, över virkespriserna är helt undermålig. Man får gå på de officiella prislistorna, vilka alla vet att inte är hela sanningen. Men Skogsstyrelsen som borde ha koll på detta, verkar ointresserade. Vad säger du Herman? Vill inte de stora skogsindustriföretagen ha någon transparens vad gäller virkespriserna?
Sveaskogs bidrag till transparens i prisbildningen = 0
Sveaskogs bidrag till transparensen i prisbildningen på den svenska virkesmarknaden är i stället närmast negativ. De redovisar inte tydligt vilka priser de får för sitt virke. Och de har blandat in verksamheter som gör att det för en utomstående är omöjligt att veta vad de verkligen tjänar på sin skog.
För Sveaskog säljer inte bara sin egen skog. De är också en mycket betydande aktör på den svenska virkesmarknaden i övrigt. Förutom de 6,29 miljoner m3fub som de sålde från egen skog under 2021 så köpte de också in 1,81 miljoner m3fub från svenska privata skogsägare och inte minst importerade de 2,39 miljoner m3fub, framför allt från Baltikum. Vid sidan av den egna skogsrörelsen så är Sveaskog med andra ord en mycket betydande ”trader”.
Men de beskriver inte med ett ord hur mycket de tjänar på denna verksamhet, vad de betalar för virket eller hur mycket kapital företaget binder i denna verksamhet. De talar inte ens tydligt om varför de ägnar sig åt detta. För det är knappast någon självklarhet för ett statligt bolag, som trots allt har ganska tydliga, om än uppenbart nominella, gränser för vad de ska ägna sig åt. De ska exempelvis inte få äga någon skogsindustri, men har trots kritik från Riksrevisionen 2010 behållit sitt ägande i sågverkskoncernen Setra och även talloljekokaren Sunpine.
Det skulle i alla fall vara mycket intressant att få reda på vad Sveaskog betalar för baltisk björkmassa och sedan få en lika intressant uppgift på vad de får för den från egen skog levererade björkmassan. Jag tror att en och annan haka skulle trilla ner. Och kanske skulle sanningen bakom syftet med denna importaffär visa sig vara att den just är till för att hålla nere de svenska virkespriserna och därmed även Sveaskogs egen lönsamhet. Ett intressant sätt att skjuta sig själv och svenskt skogsbruk i foten således.
Redovisningsmässig hacksylta
Att en privat aktör vill redovisa så lite som möjligt om hur de tjänar sina pengar, eller förlorar, må vara hänt, men av ett statligt bolag så borde detta vara en hygienfråga. Läsarna av årsredovisningen och vi ägare, svenska folket, får helt enkelt inte veta hur Sveaskog tjänar sina pengar. Detta redovisningsmässiga hopkok förvandlar resultaträkningen till en gråaktig hacksylta. (Hundra kronor till den läsare som kan plocka fram klippet när Anders och Måns besöker smeden Stig Eldh i Leksand och den senare lär de förra koka hacksylta i sin pannmur. Jag har för övrigt en timmersax som denne Eldh har smitt.).
Det enda sättet att bilda sig en uppfattning om vilket netto som Sveaskog får ut av sin skogsrörelse är att relatera det operativa kassaflödet (betalningsnettot) till den uttagna volymen egen skog. Sveaskogs resultaträkningen är i praktiken meningslös för att ge någon information om detta. Resultatet är ju helt beroende av vilket ”lagervärde” den under året avverkade skogens har i balansräkningen. En utomstående hittar där genomsnittet på beståndet, men ingen information om vad lagret på det som sålts under året var bokat till. Här torde finnas stora dribblingsmöjligheter.
Resultatet blir därmed en i mycket administrativ produkt, helt kopplat till diverse antaganden, som inte har mycket med den verkliga intjäningen eller betalningsflödet att göra. Detta gör också att det finansiella nyckeltal som är det styrande för verksamheten, direktavkastningen, som företaget definierar som – ”Rörelseresultat före värdeförändring skog exkl. realisationsvinster fastighetsförsäljning, dividerat med genomsnittligt operativt kapital, exkl. uppskjuten skatt”, som bäst blir helt meningslöst. (Men mer om det senare.).
En variant på Ebberöds Bank
För 2021 så landade Sveaskogs kassaflöde på motsvarande 161 kronor per avverkad m3sk. Men om ”tradingverksamheten” bidrar med 200 miljoner kronor till kassaflödet så sjunker kassaflödet till 135 kronor per m3sk. Till detta kan vi lägga att det tidigare dotterbolaget Svenska Skogsplantor numera är fusionerat, så även dess resultatbidrag syns inte. Kort sagt, vi vet inte vad Sveaskog tjänar på sin skog.
Tar vi med oss denna bästa indikation på vad nettot av skogsrörelsen ger in i balansräkningen så blir man än mer konfunderad. De ”biologiska tillgångarna” är nämligen bokförda till 167 kronor per m3sk. Det vill säga nettot för fjolårets erhållna betalning för virket är lägre än det bokförda värdet för samma volym. Lägger vi på eventuella tradingvinster och resultatet från Svenska Skogsplantor så blir det naturligt vis en än sämre resultatmässig affär att sälja virke under det bokförda värdet.
Men det stannar inte där. I samband med ”marknadsvärderingen” av Sveaskogs skogstillgångar vid årsskiftet 20/21 så vidgade man begreppen för vilka skogar som ska räknas in i de biologiska tillgångarna. Från att tidigare endast ha värderat den ”brukade arealen” så ändrade man detta till ”produktiv mark minus ekoparker, minus försöksparker och minus naturreservaten”. Det vill säga de frivilliga avsättningarna, kantzoner och annat åkte nu med i värderingen. Detta plussade på 39 miljoner m3sk i virkesförrådet till totalt 277 miljoner m3sk. Värdet på de biologiska tillgångarna åkte upp med 12,5 miljarder kronor.
Detta är i sig märkvärdigt. I redogörelsen för företagets redovisningsprinciper för hur de värderar de biologiska tillgångarna så står det – ”För att beräkna det verkliga värdet på den biologiska tillgången – växande skog har det beräknade kassaflödet av framtida intäkter från virkesuttag efter avdrag för avverkningskostnader diskonterats till ett nuvärde”. Jag vet inte om det går att tolka på något annat sätt än att Sveaskog numera i framtiden räknar med att avverka sina frivilliga avsättningar. För Eva Färnstrand ”ser ju inte längre någon målkonflikt mellan det höga virkesuttag som krävs och en hög ambition att stärka den biologiska mångfalden på skogsmarken”.
Men om man ändå tror att Sveaskog håller sig till den tidigare definitionen och håller sitt virkesuttag, och därmed de framtida intäkterna och kassaflödet, till det som de tidigare klassat som brukad areal så stiger det bokförda värdet på det avverkningsbara skogsförrådet till 195 kronor per m3sk. Att sälja virke för att dra in 161 kronor per m3sk, eller kanske 135 kronor per m3sk, och detta är nettot före räntor och skatt, liknar en variant på Ebberöds berömda bank.
Men denna bankverksamhet kunde i och för sig rent bokföringsmässigt ha varit ännu värre. Vid marknadsvärderingen av sina skogar så använder sig Sveaskog av marknadsstatistik från mäklar- och konsultfirman Ludvig & Co. Den som läser deras rapporter vet att den i princip allenarådande prisindikatorn vid skogfastighetstransaktioner är pris per skogskubikmeter, annat än för mycket ung skog och kalavverkade ytor. Enligt Ludvig & Co rapport från december 2021 så ligger priset i norra Sverige på 302 kronor per m3sk. Eftersom merparten av Sveaskogs skogar ligger där så kanske man kan ”gaffla” in Sveaskogs ”marknadsvärde” i det häradet.
Och det är nästan exakt där som Sveaskogs samlade marknadsvärde på sina skogstillgångar ligger, eller 306 kronor per m3sk, inklusive den frivilligt avsatta skogen. (Att den senare delen ingår skulle man kunna motivera med att exempelvis en grävmaskinsägare i Jämtland köpte skog som tillhört Sveaskog och som ligger ovan skogsbruksgränsen, och därmed varit avsatt för naturvård, men att denne grävare ändå väljer att avverkningsanmäla hela rasket och sannolikt lyckas omvandla detta till ”vedbaserad råvara” under så kallad ”frihet under ansvar”. Den som tror att Sveaskog har någon slags etisk eller miljömässig hållning till sådana försäljningar kan tycka att det är lite tokigt. Men så resonerar nog inte Sveaskog, av idag.)
Bokföringsmässigt trapetsnummer
Men i stället för att boka upp detta marknadsvärde på de biologiska tillgångarna så gör Sveaskog det bokföringsmässiga trapetsnumret att i stället skriva upp markvärdet. Vad som underbygger detta markvärde är lite svårt att förstå för en skolad ekonom, som undertecknad trots allt är. Definitionen av ett värde är trots allt inte så svår. Det är nuvärdet av det framtida kassaflödet. (Vad kassaflödet blir är en annan fråga. Här finns traditionella risker, konjunkturer och annat, och genuin osäkerhet om vad vår framtid har i sitt sköte, inte minst som omloppstiden är 100 år. Det vill säga det som ska vara riskpremien i denna beräkning.)
Men det förväntade framtida kassaflödet från den skogliga verksamheten ligger helt i Sveaskogs värdeberäkningar de biologiska tillgångarna. Och jag vill hävda att Sveaskog toppat denna nuvärdesberäkning med förväntningar på mycket högre virkespriser än vad de får ut idag och vad de någonsin har fått ut. Och några resonemang om en rimlig riskpremie finns inte. Minns också att de bokföringsmässigt redan går back på sin virkesförsäljning, då värdet ”virkeslagret” är högre än det netto som de får ut.
Kassaflödet från jaktarrenden och naturturism ingår visserligen inte i värderingen av de biologiska tillgångarna. Men det är ändå svårt att tro att kassaflödet från de verksamheterna motiverar det markvärde som Sveaskog har i sina böcker, 38,7 miljarder kronor. De skrev upp detta markvärde med ytterligare tre miljarder kronor under 2021. Och värdet på Sveaskogs mark har nu heller inget med något framtida kassaflöde att göra. Det är i stället vad Sveaskog benämner ”residualen” efter att nuvärdet av den skogliga verksamheten tillförts de biologiska tillgångarna. Det är kort och gott en restpost. Men om Sveaskog hade tillskrivit hela marknadsvärdet till sina biologiska tillgångar så hade ju avverkningarna varje år lett till mycket stora resultatmässiga underskott.
Nu kan någon hävda att någon köpare trots allt kan tänka sig att köpa Sveaskogs skogar till det bokförda ”marknadsvärdet”. Pensionsjätten AMF visar ju att priskänsligheten är mycket låg hos en del institutionella aktörer, som när de köpte större delen av Bervik Öst av Billerudkorsnäs. En annan sak är att pensionstagarna i AMF, enligt mitt förmenande aldrig kommer att få ut något kassaflöde som motsvarar vad de betalade.
”Bezzle” och andra illusoriska värden
Här kan vi skicka in en generell iakttagelse. De höga värdena på skog och andra finansiella tillgångar har numera en mycket svag koppling till den underliggande ekonomin. Enligt nämnda konsultfirma McKinsey så har de finansiella nettotillgångarnas värde, inklusive fastigheter, relativt den underliggande ekonomin, mätt som BNP, aldrig varit högre i den utvecklade världen. Och i Sverige där storbankernas kredit- och därmed penningskapade har tryckt upp vår penningmängd till aldrig skådade höjder så ligger vi i världstopp vad gäller värden. (Kina ligger högst och Sverige trea av tio granskade ekonomier. I Kina värderas tillgångarna till 8 gånger BNP, vilket är på samma nivå som Japan 1990. Så se upp för Kina.) Skogsfastigheter har förstås åkt med på den resan.
Men finansiella världen som inte har någon koppling till den underliggande ekonomiska aktiviteten, i skogsvärlden kassaflödet från virkesproduktionen, är att betrakta som luft eller det som den amerikanska ekonomen John Kenneth Galbraith benämnde ”bezzle” i sin bok om vad som ledde fram till Wall Street-kraschen 1929. Bezzle som härleds från ”embezzlement”, vilket direktöversatt innebär förskingring, men som den kände investeraren Warren Buffets nästan lika berömda partner Charlie Munger beskrivit som ”det värde som existerar i intervallet mellan skapandet och förstörelsen av denna illusion”. (Vill ni läsa mer om bezzle så är det här en bra artikel: Why the Bezzle Matters to the Economy – Carnegie Endowment for International Peace)
I min tankelåda ska ett statligt ägt företag inte ägna sig åt sådana illusionstrick. Men det gör de.
Obefintlig tillväxt av virkesförrådet
Och om jag läser Sveaskogsårsredovisningar rätt så är detta tyvärr inte det enda trixande som de har hemfallit åt. Och detta under lång tid. Det handlar återigen om att bolaget uppenbart har prioriterat produktionsmålet framför allt annat. Sveaskogs virkesförråd har nämligen knappt vuxit alls sedan 2005, trots att de samtidigt uppger att de har en hög nettotillväxt i sin brukade skog. Vid utgången av 2005 så var virkesförrådet i den ”brukade skogen” 268 miljoner m3sk. Vi utgången av 2019 var det 239 miljoner m3sk. I årsredovisningarna för 2020 och 2021 har de ju ändrat på definitionerna, men på en fråga till Sveaskog så uppger de att volymen i den brukade skogen, enligt tidigare definition, vid utgången av 2021 var 241 miljoner m3sk.
Visst Sveaskog har nettosålt en hel del skog under denna period, totalt drygt 0,3 miljoner hektar av den produktiva skogen. (De har sålt mer, men då också exempelvis köpt 0,2 miljoner hektar från Korsnäs) Hur dessa sålda skogar har varit bestockade redovisas inte, men en ”killgissning” så god som någon är att de sålda brukade skogarna motsvarar det genomsnittliga virkesförrådet per hektar, för hela bolaget som helhet. Det vill säga under 100 m3sk per hektar. Stämmer dessa antaganden så har man sålt i väg 30 miljoner m3sk, netto. Den samlade nettotillväxten i den kvarvarande brukade skogen för de senaste 17 åren landar således på 3 miljoner m3sk. Sveaskog har således i praktiken kontinuerligt avverkat hela tillväxten. Hörde jag någon säga ”produktionsmålet”?
Det är nu det börjar klinga riktigt falskt om allt annat runt Sveaskog. På sidan 7 i årsredovisningen för 2021 finns en tabell över ”virkesuttagets andel av tillväxten på brukad mark, i procent”. (Intressant att notera att här är bolaget tillbaka till begreppet ”brukad mark”, som de från 2020 inte redovisar längre.)
Under 2021 så avverkade man 68 procent av denna tillväxt. Räknar man på detta så var nettotillväxten på den brukade marken bara under fjolåret 3,5 miljoner m3sk. Det vill säga hela den samlade redovisade nettotillväxten under 17 år på bara ett år! Men Sveaskogs uppgivna avverkningsgrad har under dessa 17 år legat som högst på 78 procent under 2005. Den var åren 2012 och 2013 nere på 56 procent, för att de senaste fem åren ha pendlat runt 70 procent. Räknar man ihop detta så ska den samlade uppgivna nettotillväxten under dessa år vara 62 miljoner m3sk, men det är bara 3 miljoner som syns till.
Då har vi inte beaktat att bolaget under den första halvan av denna period, när Herman var skogsdirektör, angav en ”nettotillväxt” på 10 miljoner m3sk, men de definierar inte detta netto. I dessa beräkningar har de årliga uppgivna avverkningarna, enligt någon slags försiktighetsprincip, dragits från denna ”nettotillväxt”. Utgår man från att den angivna nettotillväxten är ett netto efter avverkningar, så blir skillnaden mellan den årligt uppgivna tillväxten och den verkliga stående volym de redovisar ännu större. Vi pratar ytterligare 70 miljoner m3sk som inte syns till i de produktiva skogarna.
Men trots denna obefintliga tillväxt av virkesförrådet så har ändå bolaget lyckas redovisa stigande värden på sitt ”lager” av virke varje år. Det har man lyckats med genom att skruva på den ostämda redovisningsfiolen och ändra på diverse antaganden och vrida på notbladet.
Tio miljoner m3sk försvann 2017 men värdet steg
År 2017 är ett paradexempel. Det året gjorde Sveaskog en laserscanning för att stämma av hur stort virkesförråd de egentligen hade. Denna scanning visade dock att virkesförrådet på den brukade skogen var 239 miljoner m3sk, medan den för 2016 hade uppgått till 245 miljoner m3sk, det vill säga knappt en årlig avverkning försvann, bara så där. Och då ska man beakta att nettotillväxten under 2017, med en för året angiven tillväxt på 12 miljoner m3sk och en avverkning på motsvarande knappt 7,9 miljoner m3sk i den brukade skogen, var 4,1 miljoner m3sk.
Den resultatmässiga effekten undrar någon? Jo, Sveaskogs angivna värde på de skogliga tillgångarna steg 2017 med 200 miljoner kronor netto. Värdet av den avverkade skogen angavs till 1541 miljoner kronor medan värdeökningen av den kvarvarande skogen angavs till 1741 miljoner kronor, trots de försvunna 6 miljoner m3sk och de icke växande 4 miljoner m3sk. Bellmans Fredmans Epistel nummer nio dyker upp i huvudet – ”Si Fader Berg han skrufvar och spänner. Strängarna på Fiolen. Och stråken han tar i hand”.
Varför det minskade virkesförrådet inte har någon som helst effekt värdet i balansräkningen, och därmed resultaträkningen, diskuteras överhuvudtaget inte. Som gammal redovisningsräv blir jag konfunderad. Jag frågar mig faktiskt hur revisorn Hans Warén från Deloitte kunde godkänna detta? Jag fråga mig också hur styrelse och ledning, med Eva Färnstrand som ordförande och Per-Olov Wedin som VD, egentligen kunde få ansvarsfrihet. Det redovisade resultatet är ju totalt missvisande.
Redovisning som fångar ”företagets själ”
Min gamle redovisningslärare på Handelshögskolan hävdade att den egentliga poängen med redovisningen var att ”fånga själen i företaget”. Kanske är det vad Sveaskog har lyckats med. Men färgen på denna själ går inte i några ljusa toner och den är absolut inte i grön.
Och denna obefintliga tillväxt av virkesförrådet har fått konsekvenser för Sveaskogs värdeskapande För de som tror på Ludvig & Co värderingar så har detta försvunna virkesförråd på 60 miljoner m3sk ett värde på i runda svängar 18 miljarder kronor.
Nu börjar det koka i huvudet av frågetecken. Och jag har ställt frågorna till Sveaskog om det jag har skrivit i denna ”essä”, men bara fått enstaka riktiga svar, många undanglidande svar, samt inga alls. Jag har fått hålla mig till årsredovisningarna.
Staplandet av floskler och ”greenwashing”
Stämmer Sveaskogs egna summeringar av virkesförrådet i årsredovisningarna så har Sveaskog avverkat hela den årliga tillväxten, varje år. Det får rubrikerna i den senaste årsredovisningen som ”Strategiska mål för hållbart värdeskapande”, ”Ledande inom hållbart skogsbruk”, ”Sveaskog i ett hållbart samhälle”, ”Framtidssäkra skogen” att framstå som rena floskler. Eller för att återkoppla till inledningen och Jan Myrdals favorituttryck, ”verbiage”. Jag kommer inte till någon annan slutsats än att Sveaskogs styrning ENBART handlar om att leverera ”vedbaserad råvara till den svenska industrin” till ett pris som de bestämmer. Resten är gammal klassisk ”gardinupphängning”, som idag kallas ”greenwashing”.
Och det finns de som hävdar att Sveaskog ägnar sig åt ”greenwashing”. Bolaget fick Jordens Vänners ”Greenwashpris” för 2020 efter att bland medlemmarna har röstats fram som det företag har ”förvillat mest med sina oärliga miljöbudskap och sin överdrivna gröna image”.
Jag har själv framfört att Sveaskog ägnar sig åt ”greenwashing i världsklass” med sina gröna obligationer. Sveaskog – svensk ”greenwash” i världsklass | Realtid.se
Sveaskog säger visserligen att de har följt alla regler för att få denna stämpel på sina obligationer. Men poängen med diskussionen om greenwashing handlar just om diskrepansen mellan luftiga nominella regler som sätts upp av olika utfärdare av så kallade ESG-stämplar och den faktiska verkligheten. I fallet med gröna obligationer handlar det om denna att finansiering ska gå till väldokumenterade klimat- och miljömässigt vettiga investeringar för att de ska kunna betraktas som gröna.
Annars är den gröna stämpeln bara en del av den meningslösa, och missledande soppa som många så kallade hållbarhetsbetygelser har blivit, så kallad ”greenwashing”. Den diskussionen borde Sveaskog vara medvetna om. Sveaskog har inga investeringsbehov. Deras verksamhet är och ska vara självfinansierande. All extern finansiering som Sveaskog har plockat in har enbart gått till att skifta ut pengar till ägaren staten.
Grav misshushållning med statens resurser
Emissionerna av dessa av gröna obligationer är, trots att de är några räntepunkter billigare än konventionella företagsobligationer, för övrigt en grav misshushållning med statens resurser. Staten finansierar sig mycket billigare än någon annan svensk låntagare. Att lägga ut upplåningen på ”entreprenad” till helstatliga företag som Sveaskog, Akademiska Hus, Vattenfall med flera, för att sedan plocka in dessa pengar som utdelningar, är helt snedtänkt. Vi skattebetalare har över tid förlorat ett par tre miljarder kronor på Sveaskogs finansiella charader.
Sveaskogs finansiella målstyrning framstår överhuvudtaget bara som ett sätt att ”leka” företag. Ägaren staten har satt upp två finansiella nyckeltal som är målstyrande för bolaget. Dessa mål är som bäst meningslösa och som sämst ”värdeförstörande”. Den första är att Sveaskog nettoskuldsättningsgrad, koncernens skulder relativt dess tillgångar. Denna kvot ska ligga i intervallet 0,3-0,6. För 2021 hamnade nettoskuldsättningsgraden på 0,12 för att 2019 ha legat på 0,3.
Men Sveaskogs förmåga att bära ytterligare skulder har egentligen inte förändrats ett smack trots denna minskade kvot. Den senare förklaras helt av de stora uppskrivningarna av skogen. Att använda detta nyckeltal som mål för att styra ett statligt bolag är i sig också helt stolligt. Anledningen till att ett företag vill finansiera sig med lånat kapital, ”optimera kapitalstrukturen”, är att detta normalt är billigare än eget kapital, men hela denna skillnad förklaras av att räntorna på det lånade kapitalet är skattemässigt avdragsgilla. För Sveaskogs ägare staten är detta därmed ett rent nollsummespel, eller sämre, eftersom den finansierar sig billigare på egen hand och det kostar att rulla runt denna finansfunktion.
Det andra målet är det tidigare nämnda och definierade direktavkastningskravet, som är satt till 4,5 procent. Det är nog det mest destruktiva. Jag kan inte påminna mig om något privat eller publikt företag använder detta nyckeltal för att utvärdera och styra företagets finansiella måluppfyllelse. För det är helt meningslöst, som bäst. För det första har ju företaget ingen kontroll över nämnaren, det operativa kapitalet, som i Sveaskogs fall utgörs av marknadsvärdet på skogstillgångarna. Den genomförda omvärderingen av skogstillgångarna under 2020 gjorde att det operativa kapitalet mer än fördubblades.
Direktavkastningen föll från 4,9 procent till 2,4 procent. Men förändringen säger ingenting. För 2021 ökade direktavkastningen till 2,9 procent, men det förklaras som nämnts av ”omklassificeringen av skogsvårdskostnader”. Det säger därför ingenting om hur företaget utvecklats. Resultatet påverkas ju dessutom i mycket av vilket administrativt värde som bolaget har satt på det virket som de säljer. Det vill säga ju högre bokfört lagervärde, ju lägre resultat.
Här har vi för övrigt en sannolik förklaring till att Sveaskog väljer att lägga en stor del av marknadsvärdet på den avkastningsbefriade marken. Markvärdet påverkas ju inte av att skogen avverkas. Om Sveaskog skulle ha lagt en större del av marknadsvärdet på skogen på de biologiska tillgångarna, så skulle alla avverkningar bli mycket stora förlustaffärer, då lagervärdet på den avverkade skogen hade varit långt högre än rotnettot.
En annan faktor som påverkar resultatet är förstås vad Sveaskog kan realisera för pris på sitt virke. Men som framgått så vill, kan eller får inte Sveaskog använda sin marknadsposition för att driva priset. De är kort och gott en pristagare. Kostnaderna är också i stort sett givna.
Återigen – virkesvolymen styr
Då återstår bara en faktor som ledningen för Sveaskog kan påverka! Och då är vi tillbaka där den här essän började. Det rätta svaret är virkesvolymen. Det enda som Sveaskog kan eller vill påverka vad gäller måluppfyllelsen av detta nyckeltal är produktionsvolymen. Volymerna är det som gäller. Och de har tagit ut så mycket som de bara kan. Det vill säga de har avverkat hela nettotillväxten år efter år.
Detta förklarar också varför de hela tiden tvingas avverka allt yngre bestånd, och med all säkerhet i många fall ligger långt under vad skogsvårdslagen säger sig tillåta. Jag är övertygad, till dess att Sveaskog verkligen bevisar motsatsen, att SVTs ”Slaget om skogen” är helt rätt på det. Allt talar för det. Sveaskog har ju självtillsyn och certifieringsfirmorna har inte många fötter på marken. Och på Skogsstyrelsen sitter ju Herman.
Jag är helt ense med Jordens Vänner om att Sveaskog hör till de företag som ”förvillat mest med sina oärliga miljöbudskap och sin överdrivna gröna image”. Vi kan avslutningsvis gå igenom ett annat område som passar in i Greenwashprisets motivering. Det handlar om den avdelning i årsredovisningen som heter ”Klimateffekt i skog och värdekedja”.
Var sker koldioxidinbindningen?
Här får den som är duktig på att tro lära sig hur duktiga Sveaskog är på att binda koldioxid. Den stora positiva bidragsgivaren är den stora nettosänkan som tillväxten i levande biomassan ger.
Under 2021 uppges denna nettoinbindning ha varit 7,25 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Räknar vi om detta till kubikmeter skogsråvara så motsvarar denna ökning ungefär 10 miljoner kubikmeter. Men virkesvolymen på ”produktiv mark minus ekoparker, minus försöksparker och minus naturreservaten” (men detta inkluderar då de frivilliga naturvårdsavsättningarna som fram till 2019 drogs bort ifrån den brukade marken och den ståendeskogs volymen) ökade bara med 1 miljon m3sk fån 277 till 278 miljoner msk.
Om denna nettoinbindning är korrekt beräknad så ska alltså tillväxten av i biomassa i ekoparkerna, försöksparker och naturreservat, vilka utgör 11 procent av Sveaskogs samlade areal, ha varit 9 miljoner kubikmeter under 2021. Det står emellertid inte ord om detta i årsredovisningen. Tvärtom så står det exempelvis i 2018 år årsredovisning ”att koldioxidinbindningen i den växande produktionsskogen är betydligt större än i naturvårdsskogar”.
Den för mig uppenbara slutsatsen är att uppgifterna om denna stora nettoinbindning helt felaktiga, eftersom volymtillväxten i produktionsskogarna är knappt mätbar över tid. Eller också sker i stort sett all koldioxidinbindning i naturskogarna, vilket å andra sidan ställer hela produktionsmålsfokuseringen på huvudet.
Det som gör detta lite extra förbryllande är att det är en Doktor Peter Holmgren och hans företag Futurevistas AB som har gjort dessa beräkningar. Peter Holmgren är ju en flitig skogsdebattör, eller i mina ögon en flitig lobbyist för den svenska massa och pappersindustrin, som likt Runebergs Sven Dufva ska se till att inte ”släppa någon djävul över bron”, som skulle kunna hota den svenska skogsindustrin.
Holmgren förfäktar ständigt att det är brukandet av skogen som ger den största klimatnyttan. Som i denna rapport The forest carbon debt illusion v2021-05-26 (skogsindustrierna.se) Och skulle någon få för sig att kritisera den svenska massaindustrin för att vara en klimat- och miljöbov (Jag har gjort det) så är han snabb att plocka fram sin verbala ”lodbössa”.
Slutsats – in med Riksrevisionen och likvidera Sveaskog
Nej min slutsats kan inte bli annan än att Riksrevisionen måste göra en ny och mycket mera genomgripande revision av Sveaskog. Det kan inte fortsätta så här.
Jag kan också ge ett gratis råd till ägaren staten. Likvidera Sveaskog och bilda en ny myndighet som får ta över skogstillgångarna och lägg i ihop dem med Statens Fastighetsverks marker. Här finns stora besparingar och effektiviseringar att göra. Lönekostnaderna för ledningsgruppen borde exempelvis kunna mer än halveras från de 22 miljoner kronor som de kostade 2021.
Den sista ordinarie VDn för Sveaskog, som varit anställd i mer än ett år, var Per-Olov Wedin och han hade en årslön på 4,6 miljoner kronor. Det är mer än dubbelt upp mot vad vår statsminister tjänar. Det bör också jämföras med Trafikverkets generaldirektör som tjänade 2,1 miljoner kronor 2021 och hade en budget på 86 miljarder kronor, eller vår ÖB Michael Bydén som tjänade 2 miljoner kronor. Sveaskogs finansfunktion skulle kunna skrotas helt.
Men framför allt ska staten se över hela syftet med denna verksamhet. Målet med statens skogsägande borde, i stället för nuvarande rådande moras, inriktas på att maximera den samhällsekonomiska nyttan och då även vårda andra mer svårkvantifierbara positiva externa effekter av verksamheten. Sveaskog gjorde själva i sin årsredovisning för 2018 ett försök att kvantifiera dessa nyttor på årsbasis.
Den största positiva posten var ”inbindningen av koldioxid” som då värderades till 6,7 miljarder kronor, rekreationsvärdet värderades till 2,7 miljarder kronor och först på tredje plats kom det ”finansiella värdet” av skogsbruket på 2,3 miljarder kronor. Den minsta posten var humankapitalet på 0,2 miljarder kronor. Nyttor som biologisk mångfald och biologisk uthållighet (”resiliens”) värderades inte alls.
Man ska naturligtvis ta dessa siffror med en mycket stor nypa salt. Jag är ju mycket tveksam till siffran för inbindningen av koldioxid, som verkar vara mest ”hittepå” och även det ”finansiella värdet”, som mest är en funktion av trixande. Jag tror dock att relationerna mellan de olika storheterna träffar hyfsat rätt. Det vill säga klimatnyttan bör sättas främst och den bör inkludera ett värde på biologisk mångfald och uthållighet, följt av rekreationsvärdet. Produktionsvärdet ska komma i tredje hand. Självklart ska vi också värdera den verkliga nyttan för de bygder där Sveaskog har sin skog, där den nuvarande avverkningsmaximeringen snarast skapar negativa värden.
Självklart ska denna myndighet fortsätta med skogsbruk, men det måste ske på ett hållbart sätt. Långsiktigt är det enda vägen för att den svenska skogsindustrin ska överleva. Det var allt jag hade att säga.
