Miljarder står på spel genom nya krav inom LULUCF-rapportering och Sverige har till 2030 ett större beting än tidigare på att lagra koldioxid i skog och mark. Sveriges rapportering liknar dock mest ett gungfly och frågan är om det är bra eller dåligt för Sverige?
År 2027 är det trettio år sedan Kyotoprotokollet togs fram och genom detta också regelverket för markanvändning och skogsbruk (LULUCF). Numera finns LULUCF inbakat i Parisavtalet och inom EU:s gröna giv och under 2023 har LULUCF ändrats av EU. Det handlar om nya beting som totalt ska göra att LULUCF-sektorn ska binda 310 miljoner ton koldioxid år 2030.
Varje år rapporterar Sverige sina siffror i LULUCF genom sin så kallade NIR – National Inventory Report. Hittills har det fungerat men en sämre tillväxt tillsammans med en rekordhög avverkning och viss kreativ bokföring från SLU Riksskogstaxering gör nu att saker ställs på sin spets.
Skogen viktig för Sverige
En stor del av LULUCF handlar för Sveriges del om skogens nettotillväxt. Kort kan man säga att om markkolet bara håller sig i marken och om vi inte avverkar över tillväxten så är Sveriges skogar en kolsänka. Det diametrala är att mer skog försvinner än vad som växer in och då är skogen en kolkälla. Vi har “alltid” haft en nettotillväxt i den svenska skogen och genom detta så finns nu krav på att detta ska fortsätta. Det finns dock utmaningar.
Fasta provytor och extrapolering
Det är SLU och Riksskogstaxeringen som ansvarar för statistiken som används till LULUCF-rapporteringen. Läser man rapporten (NIR:en) så ser man att Sverige har valt en metod för skogsstatistiken som bygger på att årligen inventera Riksskogstaxeringens fasta provytor. Det finns ett problem med detta och det är att endast 20 % av de fasta provytorna inventeras varje år. Genom detta tar det fem år innan man gått runt ett varv på de fasta provytorna och återinventerar den provyta man inventerade för fem år sedan.
I Sveriges senaste rapport finns därför bara verklig data fram till 2017 men man måste rapportera till och med 2021. För att kunna göra detta så har SLU valt en matematisk metod där man extrapolerar gammal data för att få syntetiska nya. Resultatet blir syntetisk data som baserar sig på data från gamla mätningar av fasta provytor. Detta kan vara både bra och dåligt men en viktig punkt här är att verklig data från torkåret 2018 och framåt inte finns med.
LULUCF-rapportering – En drömvärld?
Resultatet har blivit att Sverige rapporterar en skoglig tillväxt som, omvandlat till koldioxid, motsvarar 24 miljoner ton CO2 under åren 2018 – 2021. Det kanske inte är en siffra som man funderar värst mycket över men det är viktigt att sätta den i kontext. För hela LULUCF-sektorn som innefattar både levande och död skog, markkol och jordbruksmark så står tillväxten i den levande skogen för 58 % av Sveriges inrapporterade nettoupptag.
Det är alltså den svenska skogen som håller LULUCF-fanan vajande och hade skogen haft lika stor avgång som tillväxt så hade Sverige rapporterat -17 miljoner ton CO2 i upptag istället för -41 som vi rapporterade senaste rapporten. Ju större minusvärde desto bättre ska sägas.
Nu kan dock mörka moln torna upp sig vid denna horisont. Dels så har SLU själva data från delvis inventerade fasta provytor och så kallade temporära provytor, men det finns också skrämmande signal från vårt broderland i öst. Den data som Riksskogstaxeringen har (fast inte rapporterar till LULUCF) visar, likt Finlands statistik, på en drastisk minskning i skoglig tillväxt de senaste åren.
Riksskogstaxeringen i jämförelse med Riksskogstaxeringen
Diagrammet nedan är ett försök att jämföra data som Sverige rapporterat in om nettotillväxt till LULUCF och nettotillväxt som finns i Riksskogstaxeringens statistikdatabas. I princip handlar det alltså om att jämföra data från Riksskogstaxeringen med data från Riksskogstaxeringen.
Det finns saker att ifrågasätta i diagrammet. Dels så jämförs olika storheter. Det handlar om nettotillväxt i miljoner ton CO2 (Mt CO2) som kommer från LULUCF-rapporteringen samt miljoner kubikmeter som är enheten i Riksskogstaxeringens statistikdatabas. Skog växer genom att binda koldioxid i fotosyntesen men det kan säkert debatteras om man kan jämföra i skala 1:1.För detta syfte kan det vara irrelevant eftersom kurvorna följer varandra mellan åren 1990 – 2017 med stora skillnader efter 2017.
Kurvorna visar följande: Blå kurva är inskickad data till FN (LULUCF) och visar på tillväxt i levande träd där vi också adderat kolförrådet i död ved. Sedan har vi dragit av kolkällan för förna. Röd kurva är data från Riksskogstaxeringens statistikdatabas som visar total tillväxt, minus total naturlig avgång och avverkning, på all mark.
Studera diagrammet ovan, du kan klicka på det för en större bild. Det anmärkningsvärda är att kurvorna i stort följer varandra fram till 2017 för att sedan ta helt olika vägar. Det är just detta som kan vara anmärkningsvärt. Det är från och med 2018 som SLU väljer att extrapolera data till LULUCF. Samtidigt sker en stor nedgång i SLU:s data i statistikdatabasen.
I storleksordningen är skillnaden 15 – 20 Mt CO2 (eller miljoner m3 om man så vill) och i detta sammanhang är det hutlöst stora värden.
Nya krav i LULUCF
Under året har nya krav kommit på EU:s medlemsländer gällande LULUCF. Det handlar om ett mål att EU totalt ska ha en kolsänka på -310 miljoner ton CO2 till 2030. Sverige har fått ett beting som säger att vi ska ha 4 miljoner ton större sänka fram till 2030 jämfört med ett medelvärde för referensåren 2016 – 2018.
Lägger man till det gungfly som verkar finnas i vår rapportering till LULUCF så blir det snabbt svettigt. Ponerar vi att skogen ensam ska stå för betinget fram till 2030 så kan det vara så att, jämfört med den senaste statistiken, vi måste höja kolsänkan i skogen med knappt 8 miljoner ton. Skulle det vara så att SLU har gjort en glädjekalkyl i sin extrapolering så kan det tillkomma 15 – 20 miljoner ton CO2 som behöver “sänkas” i skogen.
Isande vind från öst
Finland har i sin senaste LULUCF-rapport rapporterat att man gått från en total kolsänka till en kolkälla. Eftersom Sveriges och Finlands skogsbruk har mycket gemensamt så är det intressant att se varför LULUCF skiljer sig så mycket åt. Svaret verkar vara att Finland inte valt att använda gammal data och extrapolering. Finland har, likt Sverige, fast provytor som inventeras klart vart femte år. Finland skriver dock, till skillnad från Sverige, att de valt att använda bland annat fjärranalys för att bilda sig en uppfattning om de senaste årens tillstånd i skogen.
I övrigt är allt annat lika i statistiken kanske med den skillnad att Finland inte har haft lika mycket skador av granbarkborre som Sverige. Årliga rekordavverkningar har avlöst varandra i båda länderna och man ställer sig frågan, vad hade hänt om Sverige också använt ex. fjärranalys för åren 2017 – 2021?
Sverige en potentiell kolkälla?
Såvida inte Finland missräknat gravt på sina LULUCF-siffror (hint: troligtvis inte) och givet våra likheter i vårt skogsbruk så kan man fråga sig om också Sverige kanske skulle rapporterat en kolkälla vid den senaste rapporteringen?
Tittar man på det röda strecket i diagrammet ovan så ser man att om dessa siffror stämmer så kan vi vara mycket nära. Räknar man på vad Sverige rapporterar till FAO om produkter som kommer från skogen så stärks tyvärr tesen. Vi kan då, teoretiskt, ha en kolkälla i skogen på några miljoner ton i den senaste rapporteringen. Precis som i Finland.
Krismöte i Umeå?
Nästa rapport till LULUCF lämnas i april 2024. Frågan man ställer sig, är det kris hos Riksskogstaxeringen i Umeå? Anledningen är att nästa rapport kommer ha med data från torkåret 2018 för första gången och ska man göra en jämförelse med Finland så skulle man kunna säga att Finland ryckte plåstret medans Sverige inte ens pillat i kanterna på det samma.
En sak är säker. Riksskogstaxeringens data har, allt sedan de nya kraven i LULUCF, blivit hetstoff. Helt plötsligt har cirkelprovytor i den svenska skogen blivit politik och pengar. Anledningen är att landet Sverige får böter om man inte klarar av de nya kraven i LULUCF. Vi behöver kanske inte ens nämna att priset på koldioxid i allmänt Bryssel-tal brukar sägas vara 1000 kr per ton CO2. En miss på säg 10 miljoner ton CO2 i nettosänka i skog kan därför helt plötsligt ha ett pris på 10 miljarder kronor. Per år.
Men så farligt verkar det inte vara. Det borde väl ha kommit signaler om skiten närmat sig den berömda fläkten? Här kan man bara föra teorier men det kanske finns några äss i den svenska rockärmen?
Granbarkborren räddar Sverige?
Det som skiljer Sverige mot Finland i denna kontext är att Sverige har haft större angrepp av granbarkborre. Kanske är det också här som SLU nu väljer att lägga sitt krut. Troligtvis så finns det klausuler i LULUCF som i princip gör det möjligt att yrka force majeure. Angrepp av granbarkborre kan vara ett sådant.
Utöver detta så ser det tufft ut. Det är svårt att inte dra paralleller till Finland och de programmeringsfel och ändrade beräkningsrutiner som skulle kunna finnas till hands har redan använts. Vågar vi använda fler? Och då har vi inte ens nämnt att tillväxt mäts med nioårsmedelvärde i Sverige.
Ryck plåstret, även i Sverige
Om vi ska fortsätta med exemplet Finland så kan man säga att det inte bara är skillnaden i hur man tagit fram de senaste årens siffror i LULUCF som skiljer oss åt. Finland talar mer klarspråk. Finska forskare är oroliga över att skogen avverkas långt innan den kulminerar i tillväxt. Detta är ett ineffektivt sätt att bedriva skogsbruk. Man kan jämföra det lite med att få bra ränta på ett bankkonto men inte behålla pengarna på det samma. Motsatt, om pengarna stannar på kontot finns en chans till “ränta-på-ränta”.
Något som inte gör saken bättre är att vi med hög sannolikhet gallrar våra skogar för hårt. Detta gör att beståndsvolymen sjunker och tillväxten blir långt ifrån optimal, den tid som skogen skulle växa som mest. Lägg ihop dem båda, att vi gallrar hårt och avverkar tidigt och vips kan vi börja likna det med Ebberöds bank.
Rent teoretiskt går detta att se i Riksskogstaxeringens data. Sverige har en medeltillväxt på 5 m3sk per hektar och år samt 28 miljoner hektar skogsmark. Ponera en omloppstid på 100 år och vi har ett teoretiskt virkesförråd på 14 miljarder m3sk. Idag är Sveriges virkesförråd 3,6 miljarder m3sk. Och ja, notera väl att det är teori. Men säg att ålderstruktur, olika typer av skogsbruk och diverse ohyra och blåst skulle kunna göra att vi kunde sikta på hälften, 7 miljarder m3sk.
I så fall har vi idag 50 % av detta teoretiska värde. Rent matematiskt finns det alltså utrymme till förbättring. På sikt är det kanske detta som kan komma att krävas av vår skog. Vi har ett gediget beting om vi ska följa klimatmålen. Skogen ska växa optimalt, binda kol och frodas. Sedan ska den användas för långlivande slutprodukter. Samtidigt ska vi bli 100 % fossilfria. Först då går det ihop, säger de lärde.
