Värdet på skogsfastigheter har stigit under senare år, och sista åren verkar priserna ha gått upp mest för skogsmark som kan köpas av juridiska personer. Samtidigt har WWF och andra insamlingsorganisationer, inklusive Naturskyddsföreningen, som affärsidé att be om testamenterade tillgångar. De marknadsför att givare bland annat kan “undvika skatt” på det sättet. Dessutom visar exemplet med storskogsägaren Sven-Åke Andersson som via testamente lämnade 3000 hektar skogsfastigheter till WWF, att det finns andra procent och mer pengar i potten? Med testamente kan man nämligen med “sin sista vilja” också runda samhällets vilja (?) och föra över skogsfastigheter från fysiker- till juridiker, via ett hål i jordförvärvslagen.
Det har skrivits och tyckts mycket om jordförvärvslagen genom åren, men lagen består, och begreppen “norrlandsfrågan” och “baggböleri” lever vidare ännu i våra dagar, speciellt när det “gubbgooglas”.
Ett av de tyngsta skälen till att Sverige har en jordförvärvslag är enligt den ansvariga myndigheten Jordbruksverket, och deras informationsmaterial att: “behålla balansen i markinnehav mellan fysiska personer och juridiska personer totalt i landet. För att inte juridiska personer ska konkurrera ut fysiska personer, på marknaden för fastigheter som används för jord- eller skogsbruk, finns det strikta regler som begränsar juridiska personers möjligheter att köpa mark från fysiska personer.” En juridisk person kan till exempel vara ett bolag, kyrkan, kommunen, en förening eller en stiftelse. De behandlas alltså annorlunda än enskilda privata ägare, som också kallas fysiska personer.
Vill man fortsätta behålla balansen mellan juridiker och fysiker på sikt, bör nog lagen ses över. Det verkar nämligen finnas ett hål i systemet, givet att ingen prövning innan lagfartsansökan ska göras även om jord- eller skogsfastigheten är testamenterad från en fysisk till en juridisk person. Samma sak om fastigheten hamnar som ett mer eller mindre oavsiktligt arv hos juridikern “Allmänna arvsfonden”. Hittills verkar det vara WWF som lyckats bäst med att kapitalisera på regelverken efter att en skogsägare testamenterat cirka 3000 hektar till dem. Medlen från att ha sålt fastigheterna vidare till bland annat en stor fond/juridiker används nu för att stötta innovationsprojekt för de fyra stora.
WWF sålde de första 1200 hektaren för cirka 80 000 kronor per hektar och med den takten skulle de nått upp till nästan en kvarts miljard totalt från det aktuella testamentet.
Många privata skogsägare vill lämna över sina välskötta skogar till kommande generationer, och generationsskiften innebär ofta en stor utmaning. Borde fler överväga även den här möjligheten? Kanske man ska hantera de 50 % som är den lagstadgade lotten för bröstarvingar på mer konventionella sätt, men för resterande delen borde “testamentsvägen” just nu stå ganska öppen för olika typer av “testamentstagare”?
Anna Orestig som är handläggare för jordförvärvsärenden på Jordbruksverket bekräftar via telefon att testamenterade skogsfastigheter inte omfattas av lagen (paragraf 2), och hon känner inte till att det pågår något arbete med att uppdatera lagen eller jordförvärvsförordningen. Att det inte pågår något arbete med lag eller förordning bekräftas också per telefon av närmast berörda tjänstepersoner på Näringsdepartementet.
Läge för de med mycket skog att testa systemet själva där hemma, skriva testamenten, skapa aktiebolag eller stiftelser (se exv. Kamprad och IKEA) för att maximera nyttan som sista vilja och något de anser vara rätt? Ligger man inte för döden redan ska man nog tänka på syftet med jordförvärvslagen, och att statens heliga kor är föränderliga och beror på vem som styr. Storleken avgör också, så det finns viss sannolikhet för en politisk debatt.
Speciellt kan frågan få uppmärksamhet om testamenten börjar användas så att andra än Allmänna arvsfonden, godhjärtade naturvårdare eller ekumeniska sammanslutningar får jord- och skogsfastigheter via testamenten? Dessutom kanske frågan blir hetare om omfattningen blir så stor att den inte döljs av andra större faktorer i den offentliga statistiken över jord- och skogsfastigheter?
Stabil ägarstruktur för skogsfastigheter
Den totala ägarstrukturen för skogsfastigheter har trots de legala möjligheterna som står till buds vid generationsskiften varit stabil under de senaste decennierna, så andelen enskilt privatägda skogsfastigheter är ganska konstant. Statistiken döljer förstås vissa omfördelningar och förändringar. Exempelvis hade kanske en del politiker tänkt att man skulle se vissa förändringar givet riksdagsbesluten om att Sveaskog skulle sälja cirka 10 % av sitt arealinnehav till privata enskilda ägare.
Förutom testamentsfaktorn görs många andra affärer inom ramen för Jordförvärvslagen, där naturvårdsköp och andra affärer, samt jordförvärvslagens uppbyggnad, gör att andelen enskilt privatägda fastigheter alltså stått still. Jordförvärvslagen tillåter också att aktiebolag såsom Sveaskog när de sålt kan köpa andra enskilt privatägda skogsfastigheter, om än bara upp till motsvarande areal som de sålt.
Det andra huvudsyftet med Jordförvärvslagen är att gynna sysselsättningen och boendet i det som formellt klassats som “glesbygd”, enligt jordförvärvsförordningen från 2005. I praktiken innebär det enligt Jordbruksverket att om den förvärvade fastigheten är belägen i ett glesbygdsområde och man varken har tänkt bo på den inköpta fastigheten eller verka på orten, kan ansökan om förvärvstillstånd därför komma att avslås.
Jordförvärvslagen hanterar dock inte alls fastigheter som överlåts genom testamente, och heller inte arv, vilket i princip gör att Allmänna arvsfonden varje år också blir en legitim juridisk ägare till skogsfastigheter. De kan också om det är större fastigheter säljas vidare med mycket god avans, på grund av eller tack vare jordförvärvslagen. Bra för de som får medel från Allmänna arvsfonden, men det har kanske sällan varit ett medvetet val att maximera värdet på skogsfastigheten på det sättet av den som dött utan nära släktingar. I alla fall inte tillräckligt nära släkt för att komma före arvsfonden, och exv. kusiner får inte ärva utan testamente.
Hur mycket försäljningspriset skiljer sig mellan juridiskt ägda jord- och skogsbruksfastigheter finns det inte så mycket statistik på, och skillnaden i procent räknat skiljer sig förstås ändå stort mellan olika objekt. Tio, tjugo eller många fler procents skillnad verkar inte ovanligt i år, om man ska döma efter de få lite större fastigheter som sålts på öppna marknaden. Jordbruksmark i näringsfastighet kan säkert i många fall ha ett ännu högre relativt värde om det hamnar hos juridiker, även om vi nu skrivit framförallt gällt skogsfastigheter.
Priserna på skogsfastigheter för juridiska personer går upp när efterfrågan är större än utbudet, och givet det oftast väldigt begränsade utbudet så har fastighetsvärdet för skogsmark i bolag även tidigare ofta varit något högre. Det har nog däremot aldrig varit på den nivå som i år när stora specialiserade fonder och andra med kapital behöver eller vill investera i nordiska skogsfastigheter.
Att Sveaskog fick köpa 200 000 hektar skog för 10 000 kr per hektar av Kinnevik/Korsnäs år 2002, och dessutom fick ett strategiskt välplacerat sågverk i Gävle på köpet, ter sig ett år som detta som en bra affär.
Högre värde på skogsfastighet med skattefrihet?
WWF marknadsför på sin hemsida att testamentsgåvor “kan öka med 40%”. Det är nog alltså en underdrift om man också räknar “jordförvärvseffekten” 2021? WWF skriver att en testamentsgåva exempelvis kan bestå av kontanter, värdepapper eller en fastighet och att WWF är en skattebefriad stiftelse. Det innebär att hela värdet av testamentsgåvor såsom fastigheter eller värdepapper går direkt till WWF:s arbete utan avdrag för skatt. Värdet på gåvan ska då enligt WWF öka med drygt 40 procent jämfört med vad “du själv(?) eller dina släktingar hade fått disponera”. “På så vis gör din gåva ännu mer nytta”.
WWF har med andra ord inte noterat att det på flera håll anses både tufft och nyttigt att betala skatt, och att man kanske kan tänka sig att göra det för att ens släktingar ska föra arvet vidare? Som vi tidigare skrivit om finns det annars några andra lite besläktade aspekter på vilken verksamhet och finansiering som verkar ligga bra till i dagens samhälle, liksom vilken skogsskötsel som anses ok beroende på ägarens syfte.
Frågan om syftet med Jordförvärvslagen och testamenten som affärsidé och skatteflykt lyfter förstås även fram andra intressanta aspekter? Exempelvis kan man undra om WWF sålde andra delar av fastigheterna från Sven-Åke Anderssons testamente onödigt billigt? Jag tänker då på de delar som kanske till slut ansågs ha tillräckligt höga naturvärden för att bli reservat? Fick WWF 125 % av markvärdet? Hur står sig för övrigt frågan om att markägaren ska ersättas med 125 % av marknadsvärdet “vid intrång” om det skiljer i värde mellan av fysiker- eller juridikerägda fastigheter?
En annan relaterad fråga är också “fidekomiss-undantaget” som journalisten Björn Af Kleen skrivet en mycket intressant bok om, vilken heter “Jorden de ärvde”. Även adeln borde väl kunna nyttja den “breda testamentsvägen”? I alla fall tills nya fidekomissundantag beviljas, eller de svenska jordförvärvsluckorna täpps igen?
