Skogsvårdslagen. Att svenska skogsägare idag har Europas lägsta virkespriser är idag vedertaget. Frågan är om en orsak till detta faktum kan hittas i bland annat Skogsvårdslagen? Frihet under ansvar och jämställda mål mellan produktion och miljö i all ära. 1993 verkar både tillgänglig skog för avverkning och ett skydd för svensk skogsnäring hittat in i lagboken.
Att 300.000 skogsägare i Sverige på grund av dåliga rundvirkespriser har dålig lönsamhet är ett allvarligt problem för Sverige. En kanske något slarvig men inte orealistisk jämförelse visar att svenska privata skogsägare kan “missa” 1 miljard kronor årligen i virkesintäkter. Detta om man jämför med rundvirkespriser för några av de andra skogstäta länderna i Europa.
Det är en missad miljard årligen där en stor del skulle gått till lands- och glesbygd och naturligtvis inte bara till skogsägarna. Det skulle finnas incitament till att höja lönsamheten hos skogsentreprenadföretag, en bransch med utmanande lönsamhet sedan många år, men också skulle en ökad lönsamhet öka konsumtionen hos skogsägarna.
Det magiska året 1993
1993 ändrades Skogsvårdslagen. Skogsägaren skulle få “frihet under ansvar” och produktionsmålen skulle vara jämställda med miljömålen. Detta är den stora sammanfattningen av den förändring som skogssverige levt med i snart 30 år. Det kan dock finnas ändringar som inte lyfts fram lika ofta och som kan ha påverkat skogsägarens vardag påtagligt.
Lägsta tillåtna slutavverkningsålder
I samband med förändringarna i Skogsvårdslagen 1993 så sänktes åldrarna för lägsta tillåtna slutavverkningsålder. Denna ålder är avhängig av bonitet och olika för beroende på plats i landet och trädslag. Förslaget från skogspolitiska propositionen från Regeringen antogs:
Regler om den lägsta tillåtna slutavverkningsålder som inte inriktas mot så hög produktion som möjligt, utan endast skall tjäna som ett skydd för den yngre växande skogen, kan göras enklare och ges mera generell räckvidd. En riktlinje för att bestämma de avverkningsåldrar som bör gälla i framtiden kan vara att reducera de nu gällande åldrarna med 25 procent.
Sänkningen, när den väl var införd blev mellan 15 – 30 %. Teoretisk innebar detta att det frigjorde upp till 30 % mer slutavverkningsareal, något som enligt SLU var önskvärt:
Fem år efter att den nya Skogsvårdslagen tagits i drift så utvärderade Skogsstyrelsen hur den påverkat skogsbruket. Bland annat skriver de att:
“Den genomförda bearbetningen av Riksskogstaxeringens material visar en tydlig tendens till att skogsbruket ökat sitt uttag av virke från skog yngre än eller lika med den tidigare lägsta slutåldern uttryckt i relativa tal. Sänkningen av slutåldern medför att mängden avverkningsbar skog ökar och den har därmed haft en viss utbudsstimulerande effekt. Det innebär att det blir något lättare att anpassa virkesflödet dels efter industrins behov dels till kostnadsläget för avverkning och transport. Det blir lättare att anpassa avverkningen till konjunkturen. Då virkestillgången idag betraktas som god uppfattas inte den ökade avverkningsmöjligheten som ett hot mot den långsiktiga virkesförsörjningen för landet som helhet. Här analyseras emellertid inte effekterna ur hushållningssynpunkt på lång sikt utan endast mer kortsiktiga följder och tendenser.
…
En följd av att föryngringsavverka i yngre skog är att skogsägaren i vissa fall går miste om väsentlig volym- och värdeproduktion. Detta är speciellt uttalat när det gäller tall. Förhållandet påtalas av flera skogsvårdsstyrelser i både norra och södra Sverige.
…
Effekterna på miljösidan är mycket svåra kvantifiera och det krävs ytterligare analyser för att få tydliga svar.”
Innan förändringen 1993 låg ett fokus i Skogsvårdslagen på “hög virkesproduktion”, detta eftersom dåvarande slutåldrar fokuserade på att avverkning skulle ske när beståndets ålder var ekonomiskt optimalt. Detta togs bort 1993.
På Skogsforum har vi diskuterat varför skogsägare tappar 20 % av intäkten i slutavverkning och använt data från Riksskogstaxeringen. I diagrammet som finns nedan så ställde vi oss frågan vad som hände 1993. Kanske har vi svaret nu?
Portalparagraf och Skadlig delning
Utöver sänkta slutåldrar så kan det finnas fler saker i Skogsvårdslagen som inte ökar lönsamheten hos skogsägaren. Den så kallade portalparagrafen (§1) i Skogsvårdslagen lyder:
Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.
En tillgång som tillhör nationen alltså. Definitionen på en tillgång är:
“En tillgång är något som förväntas kunna ge ekonomiska fördelar i framtiden.”
Frågan man kan ställa sig är om denna smått unika skrivelse kan appliceras på Fastighetsbildningslagen? Detta är en lag som stipulerar hur fastigheter kan bildas. Givetvis då också skogsfastigheter. Under kapitel 3 finns en hel del intressant och speciellt 3 kap. §7:
“Mark som är avsedd för skogsbruk får inte delas in på ett sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Fastighetsbildning som berör sådan mark får inte heller äga rum, om den innebär en skadlig delning av en skogsbruksfastighet. Lag (1993:1340).”
Enligt ett examensarbete från Lunds Universitet så tolkar Sveriges domstolar paragraf 7 som:
“FBL 3:7 verkar för att skydda skogsnäringen i landet snarare än att skydda den enskildes verksamhet. En skadlig delning får inte ske och här vägs aspekter som arrondering, tillväxtkrav och miljöaspekter in i bedömningen. Riktvärdet för bestämmelsen är 200-250 m3 sk per år. Skogsområdena bör vara ca 3 ha för gallring och 5 ha för slutavverkning för att vara tillräckliga enligt förarbetet till denna bestämmelse. Skogsområdena får inte heller vara olämpligt utformade med exempelvis en för smal skiftesbredd vilket gör det svårare att bruka skogen rationellt.”
Det förefaller alltså att Skogsvårdslagen och Fastighetsbildningslagen ihop värnar om den svenska skogsindustrin. Skogsindustrin kan i denna kontext alltså vara en del av den “nationella tillgången”. En kort genomgång av andra länders skogsvårdslagar visar att det inte verkar finnas några portalparagrafer som säger att skogarna är en nationell tillgång. Vidare verkar Fastighetsbildningslagen ta fasta på att “värna skogsnäringen”.
Dubbel olycka för skogsägarkåren?
Svensk skogsindustri är stark och har en effektiv inköpsorganisation. Att sänka slutåldrar i Skogsvårdslagen är “mumma” och gör virkesaffären än lättare för en inköpare. Det blir helt enkelt mycket enklare att köpa virke och speciellt när man kan hänvisa till svensk lag. En sänkning av slutåldrarna kan därför ha sänkt virkespriset och ökat tillgången på den svenska virkesmarknaden.
Vidare har vi Fastighetsbildningslagen som Sveriges domstolar verkar tolka som att det i princip inte får vara mindre än runt 50 hektar. Detta främjar absolut inte mångfalden i skogsägarledet och troligtvis inte heller antalet svenska skogsägare. Mindre skogsägare kan vara ett minne blott i framtiden och då tappar man troligtvis den så kallade mångfalden i skogsägarledet. Detta är troligtvis inte en önskvärd utveckling för egentligen någon.
Dags för en uppdatering at Skogsvårdslagen?
Kanske är det dags för Regeringen att se över nuvarande Skogsvårdslag och troligtvis även Fastighetsbildningslagen. Det är nya tider och skogens kraft är inte längre bara massaved och timmer. Utvärdera istället vad som skulle hända om Sverige på sikt skulle få lika många privata skogsägare som Finland (600.000) och titta på nya intäktsben för mindre skogsägare i Sverige. Att sälja kolsänka kan vara så pass lukrativt att man klarar sig på 10 hektar. För att inte tala om naturturism och egen vidareförädling av skogsråvaran. Snacka om lyft för gles- och landsbygd!
En passus är att man kanske får byta Generaldirektör på Skogsstyrelsen innan ändringen. Den nuvarande kan istället vilja sänka slutåldern än mer…
