Följande artikel om statsmakterna är placerad i vår kategori kuriosa och vi kallar den “skrönika”, även om den också kan sägas vara en sedelärande, tidlös och sann historia. “Den tredje statsmakten” som benämning av medier introducerades som begrepp i Sverige av den meriterade värmlänningen Erik Gustaf Geijer. Med första och andra statsmakten avsågs regering och riksdag. Ordningen på första och andra kan diskuteras och ståndsriksdagen är avskaffad sedan flera omloppstider granskog, men vi “rakar statsmakterna” enligt Geijers turordning här.
Vi har nyligen i flera artiklar påtalat att relevanta skogliga fakta är viktiga men att vi ser brister i forskningskommunikation och hos centrala delar av tredje statsmakten. Det känns dock som att det är på sin plats att första och andra statsmakten får en extra slev av nävgröten också, även om en “nyhetsartikel” om ett möte mellan tredje (medierna) och första statsmakten (regeringen) förra veckan trängde sig före denna artikel. Just denna “skrönika” har nog bara mått gott av att ligga till sig, för delar av den “sanna historien” hann också anta drag av en “vandringssägen”.
Vi skrev för några veckor sedan om granbarkborrar, och de förvirrande budskapen från ansvarig myndighet om vilka metoder som verkligen fungerar för bekämpning. Nu är våren ännu närmare men förvirringen verkar snarare tillta när man försöker följa budskapen som skickas ut om barkborrarna från statsmakterna.
Första statsmakten och granbarkborrarna
Jag gladdes i några ögonblick den 11 mars 2021 över att första statsmakten genom den för skogsfrågor ansvariga ministern Jennie Nilsson, verkade ta tag i frågan om barkborrehotet inför sommaren. Det fladdrade nämligen förbi ett pressmeddelande om att “Landsbygdsministern möter myndigheter om bekämpning av granbarkborrar”. Regeringen lät oss veta att ministern “bjöd in Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) till ett möte för att diskutera pågående bekämpning och förebyggande åtgärder…”
Åker, skog, hyggen och ibland många barkborrar sedan flera hundra år. Foto: Armas Jäppinen
Läser man vidare blir dock avsikten med att skicka ut ett pressmeddelande oklar? Varför skickade de inte bara en ”zoom-länk” eller motsvarande direkt till myndigheterna, eller var detta kanske bara en ursäkt för att i slutet av pressmeddelandet åter en gång berätta att regeringen skjutit till medel för skogsskadebekämpning under 2021? Nästa ordinarie val är ju trots allt 1,5 år bort?
Som flott till nävgröten om det förestående mötet återberättas också delar från en rapport om tidigare års barkborreskador, plus lite information som man ännu mindre trodde att man behövde 2021?
“Sveriges lantbruksuniversitets inventering av Götaland och Svealand för att uppskatta den slutgiltiga totala skadevolymen 2020 visar att knappt 8 miljoner kubikmeter gran var angripen av granbarkborre, vilket är en ökning från 7 miljoner kubikmeter 2019 och från 4 miljoner kubikmeter 2018. Granbarkborren har en utbrottscykel på 3–4 år vid normalt sommarväder och utan större storm.“
Om den första meningen inte bidrar med något nytt till kunskapsläget knappt två månader före nästa barkborresvärmning, så får den andra meningen anses undergräva kunskapsläget å det grövsta i detta allvarliga läge? Vem har lyckats hitta den där meningen och fått in den i en typ av faktaruta, utan att någon verkat bry sig de nu 12 dagar som pressmeddelandet legat ute på regeringens hemsida? På gott och ont lagras det förstås för framtiden på det stora webbarkivet, i säkert förvar ihop med mer allvarliga misstag.
Pressmeddelandet plockades dock upp av branschmedia och gick sedan vidare till TT, och flög förstås vidare, bland annat till Göteborgsposten och Svenska Dagbladet (SvD). Jag vet inte om de tröga barkborrarnas utbrotts-cykel påverkat texterna, men det var i vilket fall inte de senaste rapporterna från SLU, Skogsstyrelsen eller regeringen som legat till grund för referenserna om barkborrar. Snarare en bredare rapport om blandade skogsskador under senare år, även om “borrarna” satte rubrikerna åt “murvlarna”. Resultaten som rörde barkborrar lades ut med ett pressmeddelande redan i slutet av 2020, och efter det har det kommit ett dussin andra mer specifika meddelanden om nyheter på barkborrar från Skogsstyrelsen och SLU.
Ok, det var veckans nedslag, sanna skröna på avdelningen första statsmakten. Det triggades f.ö. av att övriga delar av tredje statsmakten tvingade mig att läsa pressmeddelandet från regeringen lite mer noga för att leta efter nyhetsvärdet.
Andra statsmakten och Europas hyggesfria metoder
Andra statsmakten (riksdagen) framstår ju sedan några mandatperioder också som en ganska oformlig nävgröt, och även om Miljöpartiet formellt också sitter i regeringen så väljer vi att granska en riksdagsrapport som miljöpartisten och riksdagsledamoten Rebecka Le Moine gärna hänvisar till i skogsdebatten, och som refererats till i tredje statsmaktens kanaler.
Le Moine som fick näst flest röster i det senaste språkrörsvalet hävdar för övrigt för den som vill veta, att det hon som “utbildad biolog säger om biologisk mångfald inte är tyckande, utan fakta”.
Låt gå, hon uttalar sig ju som riksdagspolitiker, så strax åter till rapporten från Riksdagens utredningstjänst där det ska framgå att trakthyggesbruk är väldigt svenskt, och inte tillämpas alls lika mycket i övriga Europa. Först vill jag åter påminna om de gamla visdomsorden: ”som man ropar i skogen får man svar” som torde vara myntat i ett luck-fritt så kallat kontinuitets-skogsbruk?
Med andra ord ska ingen skugga falla på riksdagens utredningstjänst som verkar ha gjort det Le Moine bad dem göra, utan snarare på att statistik och rapporter, inte minst baserade på material som skickas mellan statsmakter bör granskas kritiskt. Rapporten kallas därför härmed Le Moine-rapporten.
Riksdagsledamoten Le Moine har alltså lyft fram resultaten från rapporten i SvD 10 november 2020, innan Dagens Nyheter drog igång vinterns “granskning av skogen”. Bland annat skriver Le Moine i SvD att:
“I Bulgarien och Tjeckien är maxgränsen 2 hektar, och i andra länder ligger maxgränsen på 5 till 25 hektar². Maxgränser har satts beroende på markens känslighet och ekosystemens sårbarhet. Frågar man allmänheten uppfattas ett hygge över 5 hektar som ett ”jättehygge”.”
Rapporten fanns dock inte att hitta för oss på nätet trots att den då blev formellt offentlig, och alla intresseväckande fakta som Le Moine lade fram borde lett till granskande journalistik från mer än ett perspektiv. Speciellt när den refereras av en riksdagsledamot i riksmedia? Om inte det vore skäl nog, så kanske för att det var mitt i Miljöpartiets språkrörskamp? Detta oavsett om Näringslivets medieinstitut lyfter fram att SR/SVT oftare lyfter fram förskönande bilder av miljörörelsen, exv. WWF och Miljöpartiet. Vi kunde med hjälp av “rapportnumret” dock snabbt få ut den själva från riksdagen för att:
“Uppdragen på utredningstjänsten har uppdragssekretess, vilket betyder att enbart uppdragsgivaren förfogar över rapporten. Sekretessen hävs dock om rapporten hänvisas till i ett offentligt sammanhang. Under ett år brukar ungefär 10 procent av utredningstjänstens rapporter bli offentliga. För mer information om utredningstjänsten och arbetssätt hänvisas till riksdagen.se“
Det är imponerande hur många andra länder som svarade snabbt på Sveriges förfrågan, även om många av svaren inte är så detaljerade. Vi lyfter fram svaret från Tjeckien för vi vet hur det kan se ut i praktiken, och de har svarat mycket mer konkret än nästan alla andra. Svaren från andra ställen från vilket “vi har fina bilder” såsom Grekland och Rumänien är mindre precisa, och svaret från Tyskland beror på vilken region som avses (finns många Bundesländer). Tjeckien passar också bra i denna artikel givet att de också har höga, grova granskogar och barkborrar.
Tjeckien säger via Le Moine- rapporten att: “Det kalavverkade området får inte överstiga 1 ha. Undantag kan beviljas upp till 2 ha för tallskog på vissa jordar eller svåråtkomliga sluttningar i skyddade lägen. Det är även förbjudet att samtidigt avverka mer än 70 % av en viss beståndstyp inom ett område. Intilliggande avverkningar får inte göra att den totala ytan ökar mer än vad som maximalt är tillåtet för en äga och skogsbestånd.“
Vi motsäger inte att det i andra länder kan finnas ambitioner och regler som begränsar hyggesstorleken, men precis som vårt foto från Tjeckien visar, växer lätt storleken på “hyggen” om skogsbränder eller insektsskador drar fram. Le Moine refererar gärna till andra länders lagstiftning och hur hyggesfritt det kan vara, men inte hur det ser ut i verkligheten runt om i Europa. Le Moine redovisar inte heller hur och var de listade svenska “gigantiska kalhyggena” från perioden 2015- 2020 skulle finns, eller ser ut mer specifikt. Efter debattartikeln har dock ett antal filmer spridits av flera miljöorganisationer där bilder från skogsbrandsområdena 2018 använts för att illustrera svenskt skogsbruk.
Söker man också på hur stora arealer som verkligen brukas hyggesfritt i central-Europa är det enklast att hitta referenser på att det i länder såsom exv. Frankrike, Tyskland och Tjeckien är knappt två procent som sköts hyggesfritt (Drössler m.fl., SLU, 2012). Det finns säkert mer fakta att få fram, det finns stora svenska kalhyggen, och våra egna bilder från Tjeckien är från barkborredrabbade områden. Det verkar dock inte rimligt att bygga debatten på data sammanställda såsom i Le Moine- rapporten.
Vi hoppas att denna skrönika får viss spridning, och att marknadskrafter och demokrati fungerar bättre framöver. Det enda som är säkert är att vi (ni) har de politiker och journalister vi förtjänar i första, andra och tredje statsmakterna. Så dela gärna texten. Vi förstår dock att det på gott och ont är få som på allvar står i opposition till första statsmakten i den andra statsmakten, liksom det är få i den tredje statsmakten som det inte skvätt på när vi slevat nävgröt.
