När Q2-rapporterna nu har landat framträder en bild som borde oroa varje svensk skogsägare. Södra och SCA beskriver båda ett fortsatt tufft marknadsläge där efterfrågan på massa är svag, Europa går trögt och relationen mellan råvarukostnad och produktpris har hamnat fel. Lösningen som presenteras är också bekant: lägre kostnader, högre effektivitet och framför allt billigare ved. Men när man räknar på vad som faktiskt skulle krävas för att den svenska massaindustrin ska nå de sydamerikanska konkurrenternas lönsamhet hamnar man i en slutsats som är närmast absurd. Inte ens gratis ved räcker. Skogsägarna skulle behöva betala bruken för att ta emot den.
Låt oss börja i rapporterna. Hos SCA förbättrades massasegmentet från det mycket svaga första kvartalet. EBITDA steg till 107 miljoner kronor, men rörelseresultatet var fortfarande minus 75 miljoner och marginalen före avskrivningar stannade på drygt 6 procent. Södra Cell hamnade nästan exakt på samma plats med 206 miljoner kronor i EBITDA på en omsättning om 3 427 miljoner och ett rörelseresultat på minus 88 miljoner kronor. Två stora svenska massaproducenter med moderna industrisystem gör alltså fortfarande förlust efter avskrivningar, och båda pekar mot råvaran.
Södra har sänkt priserna på timmer och massaved och räknar med att de lägre inköpspriserna ska få större effekt framöver. VD Lotta Lyrå ger dessutom en ovanligt konkret siffra: om de nuvarande råvarupriserna hade fått fullt genomslag redan under kvartalet skulle Södras rörelseresultat ha varit omkring 400 miljoner kronor bättre. Ställt mot koncernens rörelseförlust på 424 miljoner kronor betyder det att industrins väg tillbaka mot noll går nästan krona för krona genom lägre betalning till skogsägarna. Det är åtminstone en ärlig siffra. Men den väcker en obekväm följdfråga. Hur billig måste den svenska massaveden egentligen bli för att SCA och Södra ska kunna konkurrera med de stora eukalyptusproducenterna?
Samma bolag, två världar
Att detta inte är en vanlig lågkonjunktur syns tydligast hos UPM, som delar upp massaverksamheten geografiskt. Fibres South består av två massabruk och plantager i Uruguay, Fibres North av tre massabruk, tre sågverk och skogsverksamhet i Finland. Under andra kvartalet hade South en EBITDA-marginal på drygt 40 procent medan North nådde 3,7 procent. Efter avskrivningar gjorde South en vinst på 101 miljoner euro medan North redovisade en förlust på 10 miljoner. Samma koncern, samma kvartal och samma globala massamarknad. UPM skriver dessutom att massavedspriserna i Finland visserligen har sjunkit men att lönsamheten fortfarande är låg, och planerar därför produktionsstopp vid Kaukas.
Det är svårt att få en renare illustration av var problemet sitter. Det är inte massa som produkt som saknar lönsamhet, för UPM tjänar mycket bra på massa i Uruguay. Det är den nordiska affärsmodell som har problem. Suzano bekräftar bilden från andra hållet. Bolaget beskriver utvecklingen för hardwoodmassa i Europa som positiv, med ökande konsumtion av lövmassa medan barrmassan föll, och gjorde samtidigt en EBITDA-marginal på omkring 49 procent.
Kunderna slutar inte använda massa, de förändrar inköpen. När prisskillnaden blir tillräckligt stor minskar de andelen dyr långfiber och använder mer eukalyptus, som inte behöver vara bäst utan bara tillräckligt bra. När världens största producent säljer miljontals ton per kvartal räcker det att kunderna sänker långfiberandelen med några procent för att det ska bli stort för nordiska bruk.
Inte ens gratis ved räcker
Nu till kalkylen, och till artikelns rubrik. Låt oss anta att det går åt fem kubikmeter massaved för att producera ett ton NBSK-massa. Det är en förenkling, men tillräckligt bra för att pröva storleksordningen. Vi räknar dessutom generöst mot industrin och antar att hela vedkostnaden försvinner direkt ur kostnadsmassan utan följdeffekter.
För SCA räknar vi med ett massavedspris på 400 kronor per kubikmeter, vilket ger en vedkostnad på cirka 2 000 kronor per ton massa. SCA:s rapporterade EBITDA var ungefär 399 kronor per levererat ton. Om skogsägarna gav bort all massaved skulle EBITDA därmed stiga till cirka 2 400 kronor per ton, vilket med en intäkt på omkring 6 470 kronor per ton ger en marginal på ungefär 37 procent. En enorm förbättring, men Suzano hade 49 procent.
För att nå dit skulle SCA behöva ett EBITDA på cirka 3 170 kronor per ton, och det fattas alltså närmare 770 kronor per ton även efter att veden blivit gratis. Översatt till råvaran skulle vedpriset behöva vara ungefär minus 155 kronor per kubikmeter. Skogsägaren skulle först behöva ge bort veden och därefter betala SCA för att bruket skulle ta emot den.
För Södra blir resultatet nästan lika bisarrt. Med ett barrmassavedspris på omkring 480 kronor per kubikmeter och ett EBITDA på grovt 450 kronor per levererat ton skulle gratis ved lyfta marginalen till ungefär 42 procent. Inte heller det räcker till Suzanos 49, utan motsvarar ett vedpris på omkring minus 100 kronor per kubikmeter. Beräkningen är dessutom snäll mot Södra, eftersom hela segmentets EBITDA här lagts på massan trots att energiintäkterna ökade från 93 till 310 miljoner kronor och i praktiken höll uppe segmentets omsättning när massaintäkten per ton föll med nästan 950 kronor.
Suzano och de svenska bolagen är förstås inte exakt jämförbara. Produktmix, valuta, transportvillkor och biprodukter skiljer sig. Men storleksordningen är för stor för att förklaras bort. Problemet är inte att den svenska massaveden kostar 400 eller 480 kronor per kubikmeter, för inte ens ett råvarupris på noll räcker för att nå den sydamerikanska lönsamheten. Där sitter det strukturella. Läs igen: Där sitter de strukturella problemen!
Sänkta vedpriser gör krisen värre
Här kommer vi till kärnan. Om lägre råvarupriser inte kan lösa problemet är varje virkesprissänkning inte bara verkningslös utan direkt skadlig. Den ger bruken ännu en tillfällig respit, håller olönsam bulkproduktion vid liv och skjuter upp den enda fråga som betyder något: vad ska svensk ved från svenska skogsägare egentligen användas till?
Svenska skogsägare har inte skapat Suzanos plantageekonomi. De har inte beslutat om sjuåriga omloppstider i Brasilien, inte byggt överkapacitet i global massaproduktion och inte valt att investera miljarder i industri som kräver stora volymer av billig ved för att bära sina fasta kostnader. Svensk skog tar 60, 80 eller 120 år att odla fram, i ett välfärdsland med höga löner, höga skatter och långtgående krav på naturhänsyn. Det är inte en avvikelse som ska prissättas bort. Det är Sverige. Att försöka göra Sverige till Brasilien utan att ha Brasiliens biologi, kostnadsnivå eller ägarstruktur kommer inte att fungera, och kalkylen visar att det inte ens går. Sverige kan inte bli tillräckligt billigt genom att ge bort råvaran.
Ett högt och rimligt virkespris är därför inte problemet utan lösningen. Det tvingar industrin att skapa produkter som klarar den svenska kostnaden, oavsett om det är specialmassa eller helt andra produkter som till exempel för träbyggnationer och hus. Stora Enso visar redan vägen genom att stänga produktion av vanlig barrmassa i Skutskär och i stället investera i fluffmassakapacitet, samtidigt som segmentet Biomaterials nådde en EBITDA-marginal på omkring 25 procent. Det är skillnaden mellan att erkänna en strukturell förändring och att bara vänta på nästa prisuppgång.
Skogsägarnas starkaste vapen är att låta skogen stå
Men vad kan skogsägarna själva göra? Svaret är enkelt och kraftfullt. Sluta avverka till priser som inte bär kostnaden. Skogen är ett av få kapital som växer i värde medan skogsägaren väntar, och varje kubikmeter som inte levereras till underpris är en signal industrin inte kan förhandla bort. Så länge veden fortsätter att strömma in till allt lägre priser kan bruken behandla krisen som en tillfällig obalans. Den dag flödet sinar tvingas de i stället prata om det verkliga problemet: en affärsmodell byggd på generisk bulk i ett race-to-the-bottom som Norden inte kan vinna.
Det är kanske den största tjänst skogsägarna kan göra industrin. Inte att rädda kvartalen med billig ved, utan att tvinga fram den omställning som rapporterna redan visar är oundviklig. Om svenska företag inte kan förädla svensk råvara med lönsamhet ens när råvaran är gratis, då är det inte skogsägaren som har misslyckats.
Botten kan vara nådd. Eller inte.
I en intervju med EFN säger SCA:s vd Ulf Larsson att botten kan vara nådd. Det kan han ha rätt i om han menar den korta konjunkturcykeln. Lägre vedkostnader och färre underhållsstopp kan mycket väl ge bättre resultat under hösten. Men den större rörelsen ser inte ut att ha nått någon botten. Eukalyptusproducenterna växer, kunderna lär sig att använda mer lövmassa och mindre barrmassa, och producenter med egna snabbväxande plantager tjänar stora pengar medan svenska och finska bruk sänker vedpriser och planerar produktionsstopp. Ju tidigare de svenska massaproducenterna vågar säga detta öppet, desto större är deras chans att lyckas i det långa racet.
Det farliga är inte ett dåligt kvartal. Det farliga är att behandla en strukturell förändring som en tillfällig obalans och skicka räkningen till skogsägarna.
