Skogsindustriernas vd Viveka Beckeman har varit i Frankrike. På sociala medier passar hon på att ge fransmännen en rejäl känga. Enligt henne är det delvis deras eget fel att skogarna brinner. Torra barrskogar har i stor utsträckning lämnats oskötta eftersom det saknas en skogsindustri som vill använda veden. Med en livskraftig industri och aktiva skogsägare skulle skogen skötas, biomassa plockas ut och brandrisken minska. Underförstått: hade Frankrike haft ett skogsbruk som det svenska hade problemen varit mindre.
Låt oss testa den teorin.
Jag älskar Frankrike. Det är mitt självklara resmål utanför Sverige. Öppenheten, klimatet, tempot och naturen gör landet svårslaget. Jag berättar det eftersom jag själv var där förra sommaren och fick en ganska handfast introduktion till vad en fransk brandsommar innebär.
Vi hyrde ett hus utanför Marseille. Dagen före branden tog jag en promenad i tallskogen intill huset, ett område som husägaren hade rekommenderat om man gillade skog. Skogen var kanske inte överväldigande, men det var intressant att gå runt och titta. När jag kom tillbaka ut på vägen stannade en polisbil.
”Parlez-vous français?”
”No, only English.”
”Stay where you are. Don’t move.”
Två poliser steg ur och tog tag i mina handleder. ”We saw you come out of the woods. What have you done?” Jag förklarade att jag hade promenerat. Då fick jag veta att det rådde tillträdesförbud på grund av brandrisken. De visiterade mig, letade efter tändare, luktade på vattnet i min flaska och till och med på mina fingrar. När de väl förstod att jag var en svensk turist som hyrde ett hus i närheten, och att jag dessutom arbetar med skogsfrågor hemma i Sverige, förändrades stämningen. Lite omskakad gick jag hem och hann fundera över om poliserna ändå inte varit väl nervösa.
Nästa dag besökte vi en bonde som drev en liten pizzapopup med vedugn. Medan vi väntade reste sig en brun rökplym någon eller ett par kilometer bort. Den blev snabbt större.
”Should we worry?”
Bonden sträckte sig ut och tittade. ”No, no. Happens quite often.”
Sedan gick allt fort. Polisen kom med megafoner och beordrade evakuering. Pizzabonden släckte inte ens vedugnen, han bara drog. Vi gjorde samma sak. Några av oss fick varningsmeddelanden från franska myndigheter. Vi packade det viktigaste, satte oss i bilen och körde bort från branden.
När de boende fick återvända följande eftermiddag hade närmare tusen brandmän, flera helikoptrar och vattenbombande flygplan bekämpat elden. Branden stoppades bara några hundra meter från huset. Eftersläckningen fortsatte, det blossade upp flera gånger och vi fick städa bort aska, sot och brända barr. Det var först då jag fullt ut förstod varför polisen hade reagerat så kraftigt dagen före.
Det behövs inte nödvändigtvis någon illvillig arsonist. En gnista, ett misstag, en fimp eller en maskin kan under rätt förhållanden på kort tid utvecklas till något som kräver tusen brandmän och en flygflotta.
Det är här Beckemans resonemang börjar skava.
Det franska vädret
Värmen, torkan, vinden och den låga luftfuktigheten i södra Frankrike kan skapa brandförhållanden som vi mer sällan möter i Sverige. Fransmännen vet det. Därför stänger de skogar, kontrollerar människor, skickar ut varningar och håller en beredskap i proportioner som vi här hemma sällan behöver mobilisera.
Var skogen där jag promenerade gammal och övergiven? Nej. Det var ett ordnat och tillgängligt skogsområde intill bebyggelse. Men det brann ändå.
Det betyder såklart inte att skogsskötsel saknar betydelse. Vägar, glesare bestånd, röjning och avbrott i bränslekontinuiteten kan påverka både hur en brand utvecklas och hur den kan bekämpas. Men brukad skog är ingen brandsäkerhetsklass. När vegetation och mark är tillräckligt torra, vinden tillräckligt stark och luftfuktigheten tillräckligt låg kan även skött skog brinna våldsamt.
Det vet fransmännen. Frågan är om Skogsindustrierna gör det.
Oskötta skogar utan industri?
Skogsindustriernas VD hävdar att Frankrikes skogar lämnas oskötta därför att det saknas industri som vill ha veden. Det kan säkert finnas delar av landet där ett splittrat ägande, utflyttning och svag lokal efterfrågan gör skogsbruket lågintensivt. Frankrike är stort och skogarna ser mycket olika ut.
Men förklaringen passar mycket illa på Nouvelle-Aquitaine och tallskogarna runt Bordeaux, där några av sommarens största bränder har härjat. Landes de Gascogne är inte ett övergivet skogslandskap. Det är ett av Europas tydligaste industriella produktionsskogsområden.
Här finns stora sammanhängande plantager av terpentintall (Pinus pinaster). Skogen föryngras, förädlas, markbereds, sköts och avverkas för industriell produktion. I moderna bestånd anges produktionen kunna ligga runt tio till tolv kubikmeter per hektar och år. Regionen avverkar omkring tio miljoner kubikmeter kommersiellt virke per år, och bara Gironde och Landes står tillsammans för i storleksordningen fem till sex miljoner kubikmeter.
Virket saknar inte köpare. I Biganos finns Smurfit Westrocks integrerade massa- och kraftlinerbruk med en kapacitet på omkring 575 000 ton per år, och företagets eget virkesförsörjningsbolag mobiliserar stora mängder ved från den omgivande tallskogen. Gascogne driver sågverk samt massa-, pappers- och förpackningsindustri. EGGER producerar omkring 600 000 kubikmeter spånskivor per år i Rion-des-Landes. Groupe Thébault tillverkar plywood av lokal terpentintall. Därutöver finns sågverk, pall- och emballageindustri, träkemi, pellets och kraftvärme.
Där det har brunnit som mest finns alltså inte bara skogsbruk och industri. Där finns ett av Frankrikes mest intensivt brukade och industrialiserade skogslandskap. Man kan nästan vända på Beckemans argument: där skogen sköts som mest intensivt, där virket har flest köpare och där hela tallen kan förädlas har det också brunnit. En hel del faktiskt.
Hur tänker du då, Viveka?
Saknar skogsägarna ekonomiska incitament?
Skogsindustriernas VD fortsätter med att skogsindustri ger skogsägare pengar och därmed incitament att sköta sina skogar. Underförstått är även detta något Frankrike saknar.
Priset på stående terpentintall i sydvästra Frankrike har under det senaste decenniet legat på nivåer som inte alls antyder en värdelös råvara utan marknad. Den franska prisstatistiken avser i huvudsak stående skog, alltså ungefär ett rotpris där köparen svarar för avverkning och transport ut ur beståndet. Den svenska statistiken redovisar ofta virke vid bilväg, efter att avverkning och skotning redan betalats.
Justerar man för den skillnaden tyder det mesta på att skogsägaren i Landes under det senaste decenniet har fått ett rotvärde för terpentintall som ligger i ungefär samma storleksordning som det svenska rotvärdet för barrsågtimmer. Kombineras det med betydligt högre tillväxt än det svenska riksgenomsnittet blir bilden ännu tydligare. Detta är inte ekonomiskt värdelös skog som ingen bryr sig om. Det är snabbväxande produktionsskog med en komplett lokal industri.
En exakt lönsamhetsjämförelse kräver fler antaganden om sortimentsutfall, skogsvård, försäkring och risk. Men inget i priserna, produktionen eller industristrukturen stödjer bilden av att skogsägarna runt Bordeaux saknar ekonomiska incitament att bruka skogen.
Och budskapet klingar märkligt när det kommer från den svenska skogsindustrins främsta lobbyorganisation Skogsindustrierna. Den svenska industrins konkurrenskraft har under lång tid delvis byggt på låga råvarupriser. Fram till de senaste årens kraftiga prisuppgång har svenska skogsägare fått lågt betalt för virket i ett europeiskt perspektiv. Att Skogsindustriernas VD reser till Frankrike och förklarar att franska skogar brinner därför att landets skogsägare inte får tillräckliga ekonomiska incitament från industrin blir därför speciellt.
Mycket speciellt.
När Sverige fick, typ, franskt väder
Men Beckeman behöver egentligen inte studera Frankrike för att testa sin teori. Det räcker att titta på Sverige när vi själva fått något som åtminstone påminner om en halv fransk brandsommar. Det har hänt två gånger under modern tid: 2014 och 2018.
Sommaren 2014 arbetade en markberedare på ett hygge i Västmanland. Maskinen orsakade gnistor och antände marken. När branden väl var över hade omkring 14 000 hektar brunnit. En människa hade omkommit, byggnader hade förstörts och enorma ekonomiska värden gått förlorade.
Det här var inte gammal och övergiven fransk skog utan industriell avsättning. Det var svensk produktionsskog. Brukad skog. Och branden startade mitt i själva skogsbruket.
MSB:s utvärdering visar hur låg luftfuktighet, stark vind och mycket torrt finbränsle drev branden. Den spreds långa sträckor genom flygbränder och gick under den värsta fasen till stor del som kronbrand. Först när luftfuktigheten steg och vinden minskade avtog spridningen så att insatsen kunde få effekt. Skogsbruket skapade antändningen. Vädret skapade katastrofen.
År 2018 kom nästa extrema sommar. Bränder bröt ut på många håll i landet och totalt brann mer än 20 000 hektar skog och mark. Våra första analyser av tre större brandområden i Gävleborg visar inte heller något landskap dominerat av gammal och övergiven skog. Den uppskattade medelåldern före branden låg omkring 54 till 59 år. Endast cirka 4 till 11 procent av skogen bedömdes vara äldre än 100 år. Det fanns dessutom tydliga spår av avverkning före branden.
Skogen var brukad. Virket hade köpare. Vägar och industri fanns. Ändå brann det.
Sverige fick två försmaker av de förhållanden södra Frankrike återkommande måste hantera. Resultatet blev landets största moderna skogsbrand 2014 och ett stort antal omfattande bränder 2018. Kanske ska Viveka Beckeman och Skogsindustrierna vara glada över att de inte behöver hantera fler franska somrar.
Ett alltför bekvämt narrativ, Skogsindustrierna
Det går att diskutera hur franska skogar bör skötas. Det finns säkert bestånd som behöver röjas, vägar som behöver förbättras och landskap där bränslekontinuiteten måste brytas. Men det går inte att dra slutsatsen att en skog som brinner måste vara oskött. Det går inte heller att använda varje storbrand som reklam för mer av det skogsbruk den egna organisationen företräder.
Västmanland var brukat. Gävleborg var brukat. Landes är brukat.
Det gemensamma är inte frånvaron av skogsindustri. Det gemensamma är att när torka, värme, vind och antändning sammanfaller kan stora barrskogslandskap brinna, även när de ägs, sköts, avverkas och försörjer industri.
Den franska polisen förstod det när de stoppade en svensk turist som kom ut ur skogen. Det är mer oklart om den svenska skogsindustrins vd och Skogsindustrierna gör det.
