Håller Skogs-debatten på att bli lika polariserad som synen på vargar i Sverige? När det gäller skogsbruk kommer alla möjliga och omöjliga sanningar och förmedlare till tals. Idag vinklas nog rubrikerna istället mot vargfrågan och domen mot Karl Hedin, och bevisen i form av den uppmärksammade telefon-avlyssningen kommer vevas i stugorna.
Artiklarna bakom Dagens Nyheters betalväggar och diskussionerna runt Guldbron om skogsbruket är på väg ut i landet, efter att en krönika från Expressens ledarredaktion tagit avstamp i Dagens Nyheters skogsgranskning. Jo, Expressen och DN:s finns fortfarande under samma tak och koncern, i ett annex till DN-skrapan, men vänder sig till lite olika läsare. Även om skogsbruk alltså nu är onödigt spännande ur vårt eget media-perspektiv så innebär vargfrågan en ännu mer utmejslad skiljelinje mellan Stockholms 08:or och lantisarna. Sedan EU-inträdet 1995 handlar vargfrågan också om EU kontra svensk glesbygd.
Under senare år har motsättningarna fördjupats och uppmärksammats genom åtalet mot Karl Hedin där tingsrättsdom idag faller. Efter att ha lyssnat på det ”berömda beviset” från telefonavlyssningen via SVT anar jag skälet till den avvaktande rapporteringen efter rättegången.
Utan att försöka bedöma bevisvärdet har jag varit förvånad över tillämpningen av regelverket för telefonavlyssning. Dubbel förvåning kopplad till att straffet för att döda och tortera flera rovdjur i renbetesland visade sig vara så lågt för några år sedan. Det trots de bevis som då verkade finnas och efter att ha varit på plats och hört inblandade åklagare uttala sig på Vargsymposiet 2018. Kravet för avlyssning skulle ju sedan vara att det med hänsyn till omständigheterna kunde antas att brottets straffvärde översteg två års fängelse, så vad höll Karl Hedin eller polisen egentligen på med?
Frågan om avlyssningens laglighet anses nu inte påverka domen som faller i åtalet mot Hedin, för skulle det förekommit telefonavlyssning som är lagstridig kan det ändå åberopas som bevisning. Den som genomfört den olovliga avlyssningen kan dock ”straffas” för det separat.
Vargen som symbol för klyftan mellan stad och land
Jag är också förvånad över att en person med Karl Hedin:s profil och verksamhet fått en så upphöjd status runt om i landets glesbygder, och till synes tack vare varg-åtalet? Karl Hedin tar förövrigt staten till domstol om barkborrar i vinter, och stämmer staten på 6,6 miljoner kronor. Intressant att notera är att det var innan Skogsstyrelsen slutade sätta ut barkborrefällor utanför skyddad skog.
Oavsett domen i Västmanlands tingsrätt så lär den överklagas av minst en part, så låt oss titta lite bredare på hur vargfrågan delar landet.
Källa Ako Ahlholm, Avhandling 349, Jyväskylä Universitet
Vargen i medierna i Finland och Sverige
Hur medierapporteringen ser ut i både Sverige och Finland har nyligen presenterats i en doktorsavhandling i Finland, vilket också lyftes fram på Skogsforum.se förra veckan. Det finns många likheter i övrigt och ungefär lika många vargar i Finland och Sverige, ca 300 st per land. Det är finlandssvenske Aku Ahlholm som i sin avhandling ”Vargens röst…” visade att artiklar och nyheter om varg i media blivit allt mer positiva under senare decennier. Från att ha varit ”ondskans djur” så framställs numer vargen i mer positiva ordalag vilken Ahlholm anser bero på att miljöorganisationerna blivit starkare samt att EU innebär ett starkare formellt skydd för vargen.
Genom att vargen numer framställs mer positivt i media, och att de som är positiva till varg får mer utrymme i media så ökar dock konflikten mellan stad och land. Något som påvisas och som sannolikt gör att klyftan fördjupas är att djurägare och jägares åsikter lyfts fram i rubrikerna, men att myndigheter och forskare ofta kommer till tals i artiklarnas mer förklarande delar (brödtexten).
– Försvaret av vargen stärker motståndet och tvärtom. Generellt försvaras vargen i städerna, medan motståndet finns på mindre orter i närheten av vargrevir.
Aku Ahlholm, till Helsingfors Dagblad
Ahlholm har inte minst analyserat vad Dagens Nyheter skrivit i Sverige, och igår skrev DN en ny vargartikel. Ett vargrevir håller på att etableras i Skåne. DN verkar nästan ha använt den finska avhandlingen om mediers vargrapportering som en skolbok. De vinklar rubrik och artikeln på en drabbad och orolig lantbrukare, Ulf Pyk, och låter sedan flera myndigheter komma till tals och refererar till vad riksdagen beslutat. Rubriken lyder:
”Rena gottebordet” – nu ligger fårbondens betesmarker mitt i ett vargrevir.
Det som ökar intresset för vargparet som nu funnit varandra även i andra delar av landet är att det hänt på Österlen. Ett av Sveriges allra mest berömda sommarparadis för Stockholmare. Regionen är också känd för sina konstrundor i påsktider, Kiviks marknad, äppelodlingar, Ulf Lundells ilska, Mandelmans TV-mys och nu också en fårbonde. Den som trodde att Skåne mest hade bra åkermark och ädel-lövskog ska tänka om- det finns tydligen fattiga marker och därmed lämpligt fårbete också.
Vargjournalistik för en nörd
Artikeln är även ”ett gottebord” i kategorin journalistik, speciellt för undertecknad som spenderade mycket av tonåren i norra Värmlands första vargrevir, och sedan dess gärna har diskuterat vad som driver synen på varg, skog och glesbygd. Diskussionen har genom decennierna flyttas från värmländska folkparker med “högt till krontaket i den mörka granskogen” till bland annat universitets undervisningssalar för journaliststudenter.
Efter den svårsmälta liknelsen med “gottebord” i rubriken och egna tankar på hur det ser ut när vargar varit på besök i en fårhage, så kommer jag som värmlänning att tänka på citatet “det sitter en fluga nere på grindstolpen”. Det är ett citat jag ofta lånat från en parodi av den engelska TV-serien “Hem till gården”, och i DN:s artikel återkommer det i följande citat:
”Häromdagen fick jag samtal från en pensionär som sett varg precis vid skjutfältsgränsen…”
Jo, så kan det vara i glesbygden…och inte bara vid skjutfälten.
I artikeln redogörs sedan mer detaljerat om när vargar river många får på en gång, och att betesmarkerna på somrarna ska rymma cirka 2 800 får och lamm. Betesmarkerna sägs också ligga i ett militärt aktivt skjutfält, och omfattar omkring tusen hektar i ett område som är känt för sin biologiska mångfald.
Det framgår dock inte om den biologiska mångfalden behöver 2 800 får, eller om det med “området” avses hela Österlen, närbelägna nationalparken vid Stenshuvud, Brösarps backar eller själva skjutfältet?
Precis som den finska avhandlingen visat vara vanligt, så kommer forskare och myndigheter också mycket till tals i DN:s artikel. Dessutom en ovanligt diplomatisk representant för jägarna:
– Ett vargrevir mitt på Österlen gör oss inte överförtjusta. Dels är vi oroliga för den skånska kronhjorten som är en skyddad art, dels är vi oroliga för våra hundar och möjligheterna att bedriva löshundsjakt.
Lars Persson, Jägareförbundet i Skåne till Dagens Nyheter
Vad är nu detta tänker jag och kanske ni också? Finns det en “skånsk kronhjort” som är skyddad från jägarna och hotad eller listad i EU:s art- och habitatdirektiv? Nja, förutom att denna “underart” enligt den “ifrågasatta rödlistan” bara är nära hotad, och absolut inte skyddad från jägare, så kommer knappast effekten av vargar runt Österlen vara negativ för ”underartens” bevarande. Vargar är enligt Anders Jarnemo på Halmstads Högskola också bra på att välja det byte som lönar bäst, och som det i praktiken finns mest av. I det förmodade området för vargreviret runt Österlen är det enligt Jarnemo främst mycket dovhjort och vildsvin.
I DN-artikeln tas det upp att Österlen är tätbefolkat, men inte om det avser året runt, på sommaren eller om det är i jämförelse med områden i Danmark eller Tyskland, eller andra länder i Europa där det också finns vargar. I Sverige finns i princip alla stationära vargar i Mellansverige, och ganska jämt fördelade söder om renbetesland. Det gäller förutom det som ibland kallas det svarta hålet med centrum i västra Dalarna.
DN länkar till några andra egna artiklar som de skrivit om varg nyligen, men om metoden i Kaukasus med herdar och lösa hundar ska uppfattas som en lösning för Sverige framgår inte. Det kanske kan uppfattas som budskap till fårbonden på Österlen, samerna eller lantisarna i Mellansverige?
Känslan är sammantaget att vargfrågan visar upp ett ökande demokrati- och kommunikationsproblem där stad och land knappt pratar med varandra. När det gäller skogsbruket så kom Näringslivets medieinstitut dessutom i veckan ut med en rapport som visar på mycket olika perspektiv i SVT:s och Smålandspostens skogs-journalistik, vilken de tagit upp till debatt i ATL. Låt oss jobba för att inte underblåsa delningen av stad och land ännu mer, så se igenom dramaturgin i journalistikens vinklingar med alla offerlamm som lockar läsare, men läs gärna till slutet av våra artiklar.
