Med hjälp av en ny ISO-standard redovisar SCA i sin årsredovisning för 2025 en klimatnytta på 12,0 miljoner ton koldioxidekvivalenter. I vd-ordet beskrivs effekten som att bolagets verksamhet under året kompenserat för ungefär 25 procent av Sveriges samlade inhemska utsläpp.
Det är en formidabel siffra.
Men den största delen av klimatnyttan är inte SCA:s egna utsläppsminskningar. Det handlar heller inte om skogens levande kolsänka. Den största posten är ett antagande: att andra producenter av cement, stål eller fossil energi, släppt ut mindre när SCA:s produkter funnits på marknaden.
Det är här den nya klimatmatematiken blir intressant.
Samma verklighet, större klimatnytta
SCA använder i sin årsredovisning för 2025 den nya standarden ISO 13391 för klimatpåverkan från trä och träbaserade produkter. Standarden gör det möjligt att räkna på flera saker samtidigt: skogens kolbalans, kol som lagras i träprodukter, fossila utsläpp i värdekedjan och möjliga undvikna utsläpp när träbaserade produkter antas ersätta andra material eller energislag.
För SCA fördelar sig klimatnyttan 2025 på fyra huvudposter: skogen står för +4,3 miljoner ton, kol lagrat i produkter för +0,8 miljoner ton, fossila utsläpp för -0,9 miljoner ton och möjliga undvikna utsläpp för +7,8 miljoner ton.
Den största posten är alltså möjlig substitution.
I årsredovisningen visar SCA också vad klimatnyttan hade blivit enligt bolagets tidigare klimatmodell från 2019. För samma år, 2025, blir resultatet 8,0 miljoner ton enligt den gamla modellen och 12,0 miljoner ton enligt den nya ISO-baserade modellen.
Skillnaden är 4,0 miljoner ton. Det är 50 procent.
Samma verksamhet. Samma tidsram. Samma fysiska skog. Samma fysiska produkter.
Det är räknemodellen som lyfter siffran.
Det behöver inte betyda att den nya modellen är fel. Men det gör frågan central: vad är det egentligen som räknas som klimatnytta, och vem har fått vara med och bestämma metoden?
Standarden säger “kanske” genom potential
På industrins språk kallas detta ofta substitutionseffekt. Ordet låter konkret. Som om något faktiskt har ersatt något annat.
I ISO 13391 är kärnbegreppet försiktigare: displacement potential. På svenska ungefär möjlig ersättningseffekt.
Skillnaden är inte bara språklig. Den är metodisk.
En substitutionseffekt låter som ett resultat. En potential är ett antagande. Ett “kanske”.
ISO 13391-3 räknar själv upp flera viktiga förbehåll. Beräkningen bygger på ett kontrafaktiskt scenario, alltså ett antagande om vad som hade hänt om den träbaserade produkten inte fanns. På produktnivå går det inte att verifiera om ersättningen verkligen sker. Bredare marknadseffekter ingår inte i metodiken. En växande världsekonomi leder inte heller nödvändigtvis till att mindre alternativa material produceras bara för att mer trä eller fiber sätts på marknaden.
Standardens kanske viktigaste brasklapp är att användaren inte får hävda i vilken utsträckning den möjliga ersättningseffekten faktiskt realiseras.
På vanlig svenska: ISO tillåter en beräkning av möjlig klimatnytta. Den ger inte ett kvitto på att klimatnyttan faktiskt har uppstått.
Ändå hamnar posten i SCA:s samlade nyckeltal “klimatnytta”, tillsammans med skogens upptag, produktlagring och bolagets fossila utsläpp. Det gör siffran lätt att läsa som ett samlat resultat, trots att den största delen bygger på ett antagande om en alternativ verklighet.
ISO 13391 säger själv att kontrafaktiska utsläpp inte hör hemma i en organisations växthusgasredovisning. De uppstår, om de uppstår, hos någon annan. Ändå gör standarden potentialen redovisningsbar och får den att se ut som resultat.
En delikat standard
Här finns standardens märkliga konstruktion.
Den är försiktig på rätt ställen. Den talar om potential. Den förklarar att ersättningseffekten inte kan verifieras på produktnivå. Den säger att bredare marknadseffekter inte ingår. Den gör tydligt att beräkningen inte visar i vilken grad klimatnyttan faktiskt realiseras.
Samtidigt gör den det möjligt att räkna fram stora tal för just denna potential.
Det är en elegant teknisk balansgång på papperet. I verkligheten blir det något annat. För när siffrorna väl hamnar i en årsredovisning är det inte standardens finstilta förbehåll som möter läsaren först. Det är nyckeltalet. Klimatnyttan. De 12 miljoner tonnen. Jämförelsen med Sveriges utsläpp.
SCA är öppet med att bolagets redovisning innehåller egna metodval. I klimatnyttotabellen anger bolaget att summeringen av komponenterna är ett avsteg från ISO 13391, eftersom standarden inte anger någon sådan totalsiffra. Bolaget anger också att inräknandet av egen vindkraft är ett avsteg från ISO 13391-3.
Det betyder inte att SCA bryter mot standarden. Men det betyder att siffran 12,0 miljoner ton inte är en enkel ISO-siffra.
Även ECOS, den enda miljöorganisationen som åtminstone deltog i remissprocessen, varnade då för just detta. Organisationen skrev att resultaten för skog, träprodukter och potentiellt undvikna utsläpp bör hållas isär, och att en enda totalsiffra riskerar att förvirra läsaren och bli greenwashing. ECOS varnade också bolag för externa marknadspåståenden om displacement innan marknadsdynamiken förstås bättre.
Vad hade kunden köpt annars?
SCA säljer inte i första hand färdiga trähus, färdiga konsumentförpackningar eller slutprodukter med känd användning. Bolaget säljer sågade trävaror, massa, CTMP, kraftliner, biobränslen och andra produkter som ofta går vidare genom flera led innan de når slutlig användning.
Där blir substitutionen svår.
Formvirke i Mellanöstern ersätter inte samma sak som en träregel i en svensk villavägg. Kraftliner i en e-handelsförpackning ersätter inte självklart plast utan kanske annan kartong, ett flergångssystem eller något som aldrig hade behövt produceras.
Det betyder inte att substitutionseffekten är påhittad. I många fall kan träbaserade produkter mycket väl ersätta produkter med högre klimatpåverkan. Särskilt i byggsektorn kan trä i vissa användningar ersätta stål, betong eller andra fossilintensiva material.
Men för att förstå siffran krävs mer än produktens namn. Man behöver veta användningen, marknaden, alternativprodukten, livslängden, återvinningen och slutbehandlingen.
Det är just där osäkerheten ligger. Inte bara för SCA, utan för hela metoden.
Försiktighet med högre faktor
SCA skriver att bolaget tillämpar en försiktighetsprincip och hellre underskattar än överskattar klimatnyttan. Det låter tryggt. Men försiktighetsprincipen behöver också läsas mot standardens egna nivåer.
ISO 13391-3 har en informativ bilaga med indikativa faktorer för breda produktkategorier. För sågade trävaror anger bilagan en indikativ faktor på 1,2. SCA använder 1,5 för träprodukter.
Det betyder inte att SCA räknar fel. Bilagan är vägledande och andra faktorer kan användas om de motiveras. Men det betyder att bolaget ligger över standardens egen riktnivå för en närliggande produktkategori.
För träfiberprodukter är insynen ännu svårare. SCA anger 0,9–1,6 för en bred korg av massa och papper. ISO:s egen bilaga visar att fiberprodukter varierar kraftigt: hygienpapper kan ha låg eller ingen effekt i första användningen, medan andra kan ha hög möjlig ersättningseffekt.
Siffran är exakt. Men produktmixen bakom den är svårare för läsaren att se.
Den asymmetri som inte talas om
Det finns också en metodisk obalans i själva klimatlogiken.
Träprodukten får ett tänkt alternativ på marknaden: vad hade kunden köpt annars?
Skogen får inte samma tydliga kontrafaktiska prövning: vad hade skogen gjort annars?
Standardens skogsdel räknar kolbalansen inom en FMU, Forest Management Unit — den skogliga förvaltningsenhet där råvaran hämtas. Det säger något om hur kollagret förändras i den valda skogen, men prövar inte lika tydligt vad kolet hade gjort vid lägre avverkning, längre omloppstider eller mer lämnad skog.
Produkten får alltså jämföras med ett tänkt alternativ ute på marknaden. Skogen jämförs främst med sig själv inom vald förvaltningsram.
Det är en metodisk obalans, och den ligger nära kärnan i hela den svenska skogsdebatten.
Innan ISO hette modellen CLEAR
Det mest intressanta med ISO 13391 är därför inte bara vad standarden säger. Det är hur den kom dit.
Innan ISO 13391 fanns CLEAR. Skogforsk beskriver CLEAR som en modell för att beräkna och rapportera klimatpåverkan från träbaserade produkter och skogssektorns verksamheter. Enligt Skogforsk baserades CLEAR på metodik som tagits fram av svenska skogsbolag för användning i årsredovisningar.
Delar av CLEAR-metodiken har sedan integrerats i ISO 13391. Efter ISO-publiceringen har utvecklingen och den aktiva förvaltningen av CLEAR avslutats. Skogforsk hänvisar nu i stället till ISO 13391.
Det är en anmärkningsvärd legitimitetsresa.
En modell som togs fram för skogsbolagens årsredovisningar blev först en Skogforsk-modell, sedan en internationell ISO-standard, och nu ett verktyg i bolagens klimatkommunikation.
Det är inte i sig ett bevis för att metoden är fel. Industrin har teknisk kunskap och ska kunna delta i standardisering. Men när en branschmodell får internationell standardkostym uppstår en annan fråga:
Har standardiseringssystemet prövat en klimatmodell, eller förädlat en branschberättelse?
Vem fanns i rummet?
Den svenska vägen in i ISO-arbetet går via SIS/TK 587, den tekniska kommitté hos Svenska institutet för standarder, SIS, som hanterar hållbara processer för skog och skogsbaserade produkter. Enligt SIS öppna deltagarlista har kommittén åtta deltagare: Holmen Skog AB, SCA Forest Products AB, SCA Skog AB, Skogsägarna Norra Skog, Stora Enso Skog AB, Sågverkens Riksförbund, Södra skogsägarna och FutureVistas AB.
Det är en lista med tung skogsindustriell närvaro, för att uttrycka det milt.
SIS egna träkommittéer kan se bredare ut. I SIS/TK 182 finns exempelvis Chalmers, IKEA, Linnéuniversitetet, RISE, SLU och Trafikverket bland deltagarna. Det visar inte hur ISO 13391 borde ha skrivits, men att en bredare sammansättning är möjlig även inom trästandardisering.
Det betyder inte att standarden är fel. Men det väcker en rimlig fråga om legitimitet. Att en process är formellt öppen betyder inte automatiskt att de viktigaste perspektiven faktiskt fanns med. Om alla stolar runt bordet fylls av samma intresse, hjälper det inte mycket att dörren stod öppen.
När myndigheter, kunder, akademi och expertmiljöer saknas i rummet uppstår därför en enkel fråga: vilka perspektiv formade metoden, och vilka gjorde det inte?
När GHG Protocol bromsade gick ISO vidare
Kontrasten blir tydligare när man jämför med Greenhouse Gas Protocol.
GHG Protocol är den globala huvudboken för företagens klimatredovisning. Det är där världens företag hämtar logiken för scope 1, 2 och 3. Det är den vuxna i rummet. Till skillnad från ISO 13391 kommer den inte ur en skogsindustriell metod för årsredovisningar, utan ur ett globalt ramverk för klimatbokföring.
När GHG Protocol publicerade sin nya standard för marksektorn och koldioxidupptag valde man ändå att lämna skoglig kolredovisning utanför den första versionen. Skälet var inte att frågan är oviktig. Tvärtom. Den var för svår att landa.
GHG Protocol har pekat på att det finns olika vetenskapliga och praktiska synsätt på hur skogligt kol ska bokföras. Processen omfattade enligt ett pressmeddelande över 4 000 kommentarer och pilotester med 96 företag och partners. Skoglig kolredovisning lämnades ändå till en senare uppdatering, efter mer arbete och bredare förankring.
Det säger något viktigt.
Skogsbaserad klimatredovisning är inte ett område där all väsentlig osäkerhet är löst. När GHG Protocol bromsade gick ISO 13391 vidare.
Sedan hamnade standarden i skogsutredningen
ISO 13391 stannade inte vid årsredovisningar.
I Örlanders skogsutredning lyftes standarden in som utgångspunkt för ett nytt mått på skogens klimatnytta. Utredningen föreslog att Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket skulle få i uppdrag att ta fram ett sådant mått med utgångspunkt i ISO 13391.
Måttet skulle omfatta kollagerförändringar i skog och träprodukter, utsläpp i värdekedjan och potentiellt undanhållna utsläpp från andra produkter. Det var alltså inte bara skogens kolbalans eller företagens utsläpp som skulle räknas. Även den möjliga ersättningseffekten skulle med.
Det är just den del där ISO-standardens egna förbehåll är som tydligast. Först tycks flera centrala myndigheter ha stått utanför rummet där metoden formades. Sedan föreslogs de få i uppdrag att göra myndighetsarbete av den.
När regeringen senare lade propositionen om ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk tycks ISO 13391-spåret inte ha följt med. Det kan vara en prioritering. Det kan också vara ett tecken på att modellen inte håller måttet för att bli skarp politik.
Klimatredovisning eller standardiserat “kanske”?
För skogsindustrin är viljan att räkna hem klimatnytta begriplig. Det är vad branscher gör. De söker största möjliga utrymme för sin egen berättelse.
Det är också därför standardisering finns. Inte för att branscher saknar kunskap, utan för att deras kunskap måste möta andra perspektiv innan den får formen av neutral metod. Det är standardiseringens enkla demokratiska idé.
I fallet ISO 13391 är det just där frågan skaver.
Vad har SIS hjälpt till att föra in i ISO? Och vad har ISO egentligen satt sin stämpel på?
En teknisk metod för att beräkna möjlig klimatnytta, eller en branschmodell som gör möjlig klimatnytta lätt att läsa som klimatredovisning?
För ett börsnoterat bolag är detta inte bara semantik. Marknaden ska kunna skilja mellan utfall, prognos och antagande. När ett klimatmått på 12 miljoner ton till största delen bygger på en kontrafaktisk potential, samtidigt som det kommuniceras som klimatnytta, hamnar måttet i ett besvärligt gränsland. Det kan vara metodiskt beskrivet och ändå kommunikativt känsligt.
EU:s nya klimatupplysningsstandard ESRS E1, obligatorisk under CSRD för stora bolag, vilar på samma logik. Avoided emissions ska redovisas separat, inte summeras med bolagets utsläppsinventering. SCA:s totalsumma går på tvärs mot redovisningslogiken i både ISO och ESRS, något bolaget självt noterar som ett avsteg från ISO 13391.
Här finns standardens absurda kärna. ISO 13391 skapar i praktiken en Schrödingers klimatnytta. I standarden är den bara en potential. I årsredovisningen kan den ändå kollapsa till ett resultat.
Det är inte i första hand märkligt att skogsindustrin ville ha en sådan metod. Det märkliga är att standardiseringssystemet gav den en sådan tyngd.
Poängen med en standard är att bygga tillit. Den ska göra att läsaren inte behöver lita blint på avsändaren, utan kan lita på metoden.
Men när en standard gör det möjligt att presentera möjlig, kontrafaktisk klimatnytta som en tung post i börsnoterade bolags klimatredovisning, samtidigt som de avgörande antagandena ligger långt från läsarens insyn, riskerar standarden att göra motsatsen till vad standarder ska göra.
Den bygger inte självklart mer tillit.
Den kan i stället flytta misstron från bolagens klimatpåståenden till själva ISO-stämpeln.
