Helt olika virkesmätning i Finland och Sverige

Sverige och Finland har samma skogar, delvis samma skogsbolag och virkesmätningslagar som kom till nästan samtidigt. Ändå mäts och redovisas virket på helt olika sätt. Och medan Finland klarar sig med företagens egna system har den svenska skogsnäringen just genomfört ett av sina största och mest omdiskuterade IT-projekt.

Det här är en serie om tre artiklar där vi bl. a tittar på den finska virkesmarknaden. De andra två artiklarna hittar du här:

–Finlands största virkesköpare väljer bort ny virkesbörs

–Skogsvårdsföreningar – nyckel i Finland, saknas i Sverige

I december 2019 stod tre medarbetare från Biometria på mätstationen vid Metsä Groups bruk i Rauma. Stationen delas med UPM, vars fabrik ligger vägg i vägg. I bakgrunden syntes den gamla stationen för automatisk travmätning, numera lagerlokal.

Det besökarna fick se var ett helt annat mätsystem än det svenska. Lastbilarna vägdes. Stickprovstravar sänktes ner i vattenkar för att få fram volymen. Ingen oberoende mätare syntes till, och skogsägarna hade redan fått betalt, långt innan virket nådde bruket.

Sverige: en oberoende mätare vid industrin

I Sverige regleras mätningen av lagen om virkesmätning (2014:1005). Den gäller mätning som ligger till grund för betalningen till markägaren och omfattar rundved och GROT. Syftet är att köpare och säljare ska ha likvärdiga möjligheter att bedöma om ersättningen är rätt. Skogsstyrelsen har som ansvarig myndighet tillsynen.

I praktiken mäts nästan allt virke av Biometria, som bildades vid årsskiftet 2019 när Skogsbrukets Datacentral SDC gick samman med de tre virkesmätningsföreningarna VMF Nord, VMF Qbera och VMF Syd. Traditionen är lång. Fram till 1960-talet fanns tolv virkesmätningsföreningar.

biometria-virkesmätning — Travmätning av massaved har gjorts av virkesmätare på mätbryggor. Men idag mäts de flesta massavedslass med kamerateknik och bildtolkning. Bild: biometria.se

Arbetsfördelningen är typiskt svensk. Industrin eller terminalägaren äger normalt mätplatsen och utrustningen, medan Biometria står för den opartiska personalen. Sågtimmer mäts stock för stock i mätram, i toppmätt eller fast volym under bark. Numera förekommer även travmätning av timmer. Massaved mäts främst genom travmätning, och en stor del sker som fjärrmätning där bilder från mätplatsen bedöms vid Biometrias fjärrmätningscentraler.

Mätbeskedet går till både säljare och köpare. Skördarmätning kan användas som betalningsgrund om parterna avtalar om det, men den ingår inte i de nationella mätningsbestämmelserna.

Finland: köparen mäter i skogen

Den finländska lagen om virkesmätning (414/2013) är lika gammal men går längre. Den omfattar även mätning som ligger till grund för ersättning till entreprenörer och transportörer. Någon oberoende mätningsorganisation finns däremot inte. Mätningen är partsmätning, och tre aktörer dominerar: Metsä Group, Stora Enso och UPM.

Eftersom nästan all virkeshandel sker som rotköp är skördaren den avgörande mätpunkten. I Metsätehos (motsvarar ungefär Skogforsk) statistik för 2022 stod rotköpen för 46,1 av 50,3 miljoner mätta kubikmeter. Av rotköpens volym mättes 87,3 procent med skördare och 12,6 procent vid industrin. Skördarmätningen blev officiell mätmetod 1992, och den tillåtna avvikelsen är fyra procent.

virkesmätning-sverige — I Sverige har den här traven med grankubb långt kvar till den ska mätas vid industrin. Hade den legat i Finland hade den redan varit mätt med skördaren som underlag för att betala skogsägaren. Bild: skogsforum.se

Industrins egen mätning är en affär mellan bolaget och dess fabrik, och där har finländarna valt det enkla. Massaved mäts i dag nästan helt genom vägning med stickprov, och timmer med automatiska stockmätare och röntgen. Omräkningstalen från vikt till volym tas fram genom xylometermätning, där provtravar sänks ner i vattenkar.

Den externa kontrollen sköts av Naturresursinstitutet Luke. Enligt Biometrias rapport från besöket 2020 var de officiella mätarna då två personer, och de besökte aldrig skördarmätningen.

Elva paragrafer mot femtioen

Den senaste versionen av inmätningslagar i Finland och Sverige kom till nästan samtidigt men är byggda helt olika. Den svenska har elva paragrafer och är en ramlag som lämnar innehållet till Skogsstyrelsens föreskrifter, där också toleranserna står. Den finländska har elva kapitel och drygt femtio paragrafer och reglerar det mesta i själva lagen.

Den svenska lagen gäller bara betalningen till markägaren i första ledet. Den finländska omfattar tre mätningsslag: överlåtelsemätning som bestämmer köpeskillingen, arbetsmätning som bestämmer lön och entreprenadmätning som bestämmer entreprenörens ersättning. Finland reglerar alltså även det som avgör vad skördarföraren och åkaren får betalt.

Störst är skillnaden i tvistlösningen. Kommer parterna i Finland inte överens inom 14 dagar från att mätresultatet delgetts kan endera begära officiell mätning. En officiell mätare vid Luke avgör saken, och beslutet kan överklagas till en särskild mätningsnämnd och därifrån till förvaltningsdomstol. I Sverige nämns tvistlösning varken i lagen eller i föreskrifterna. Den som är missnöjd får begära kontroll inom Biometrias eget system.

Och det som förvånar många: ingen av lagarna, varken i Finland eller i Sverige, kräver att mätaren är oberoende av parterna. Det svenska oberoendet är branschpraxis, inte ett lagkrav.

Olika kubikmetrar, olika risker

Två skillnader påverkar skogsägaren direkt. Den första är måttslaget. Finland mäter genomgående kubikmeter på bark. Den finländska skogsägaren får betalt för all bark på de träd som avverkas, den svenska för volym under bark. Industrin får barken gratis. Finska och svenska rotpriser går därför inte att jämföra rakt av.

Den andra är risken. I Sverige drabbar allt som händer mellan avverkning och industrimätning skogsägaren (säljaren), till exempel skadat, felsorterat eller borttappat virke. I Finland har skogsägaren redan fått betalt efter skördarens mätning, och virket kan ligga i väglager i flera månader utan att det spelar någon roll för hans eller hennes likvid.

Kvalitetsbedömningen skiljer sig också. Den finländska timmerklassningen är betydligt enklare än den svenska, med grova diameterklasser och en uppdelning i rotstock och övrig stock. Men den finska lagen reglerar hur man mäter, inte vad virket ska uppfylla. Sortimenten och deras mått- och kvalitetskrav sätter varje skogsbolag själv utifrån fabrikens och kundens behov, och de är inte offentliga. Sekretessen har dessutom skärpts sedan bolagen fälldes för priskartell. I Sverige samlas motsvarande regler i Biometrias nationella mätningsbestämmelser, som även omfattar vrakgränser och är fritt nedladdbara, om än dispositiva.

Älvar i Sverige, sjöar i Finland

Varför gick länderna olika vägar? Lars Björklund på Biometria föreslår i sin rapport en geografisk förklaring. Det svenska samarbetet växte fram kring flottningsälvarna. Köparna insåg tidigt att de behövde samarbeta, säljarna kom med i flottningsföreningarna, och modellen spreds över hela landet. I Finland samlade varje köpare för sig i stället sitt virke på sjöarna och bogserade det till den egna fabriken. Resultatet blev partsmätning.

Rollerna är dessutom de omvända mot vad man kanske tror baserat på svenska erfarenheter. Enligt Björklund var det i Finland skogsägarna som inte ville lämna mätansvaret till industrin, och det var skogsägarrörelsen som drev fram skördarmätningen som ett sätt att slippa den dyra mätningen vid bilväg. I Sverige har industrin varit den starkare parten och den som velat behålla kontrollen över mätningen.

I dag är uppdelningen i Finland tydlig: skogsägarna har genom Skogsvårdsföreningarna mest att säga till om i det första köpledet och industrin i det andra, där varje bolag fattar sina egna mätbeslut. I Sverige är styrelser och arbetsgrupper sammansatta till hälften av säljare och hälften av köpare. Men eftersom köparna bekostar mätstationer, utrustning och mätarnas kostnader väger deras synpunkter ändå tungt, konstaterar Björklund. Vi på Skogsforum hävdar också att det finns en obalans mellan köpar- och säljarsidan eftersom en majoritet av organisationerna som företräder säljarna i Biometrias styrelse även är virkesköpare. Som t ex de tre stora skogsägarföreningarna men även Sveaskog.

VIOL: branschens gemensamma ryggrad

Den svenska modellen kräver ett gemensamt system för att fungera. VIOL, Virke Online, samlar alla mätningar och affärer i kedjan från skog till industri. Systemet går tillbaka till 1980-talet, och den andra versionen byggdes i slutet av 1990-talet. Den hade nått sin tekniska livslängd och kunde inte kommunicera effektivt med moderna program.

Behovet av ett nytt system diskuterades redan kring 2009, och beslutet att bygga VIOL 3 fattades 2014. Det ursprungliga målet var att systemet skulle vara igång 2018. Så blev det inte. Tidsplanen sköts upprepade gånger, och även målet att starta 2023 passerades.

Den 2 maj 2025 gick VIOL 3 slutligen i drift, elva år efter startbeslutet. Pilotföretag var Stora Enso Skog, Sveaskog, Holmen, SCA och Södra. Den 1 juli stängdes VIOL 2 för nya virkesordrar och förstaledskontrakt. Biometria var tydligt med vad det innebar: den som inte gått över skulle stängas ute från att göra affärer i skogsbranschen. Omkring 7 000 lastbilsförare berördes.

Biometria beskrev starten som stabil. Men Sveriges Åkeriföretag rapporterade senare brister, framför allt kring affärsflöden, ersättning och integrationer mellan transportköparnas system och VIOL 3, vilket i vissa fall lett till merarbete och påverkat åkeriernas ersättning.

Notan hamnar hos de små

Hur mycket VIOL 3 har kostat totalt har Biometria inte redovisat offentligt. Men branschen har betalat längs vägen. Från mars 2020 fick Biometrias tjänster ett påslag på 70 procent för att finansiera utvecklingen, enligt uppgifter som då publicerades på Skogsforum.

När prislistorna för VIOL 3 kom blev reaktionerna starkast bland mindre aktörer. Förvaltningsbolaget Skogsegendomar i Väst, som ägs av ett antal skogsägare och avverkar 40 000 till 50 000 kubikmeter per år, räknade med att kostnaden skulle stiga från under 25 000 kronor till omkring 240 000 kronor per år. Till det kom ett försystem för 60 000 till 70 000 kronor per år, eftersom bolaget inte längre kunde arbeta direkt i systemet.

Förvaltningschefen Anders Josefsson sa till tidningen Skogen att bolaget inte tjänar något på bytet, och påpekade att det inte finns något alternativ eftersom virke inte får säljas utanför systemet. Lina Sundberg på konsultföretaget Svensk Virkesadministration, som arbetar åt mindre sågverk, virkeshandlare och förvaltare, pekade på den nya fasta integrationskostnaden. För en aktör med 50 000 kubikmeter om året kan den enligt henne bli upp till 20 000 kronor i månaden. Hon menar att systemet är byggt för storbolagens behov.

Biometria svarade att den nya prismodellen är mer transparent, med paketerade grund- och tilläggstjänster, men medgav att vissa aktörer kan få ökade kostnader. Priserna på huvudtjänsterna höjs för att täcka högre driftkostnader för den nya plattformen, samtidigt som det tidigare VIOL 3-tillägget fasas ut.

Vem vinner?

Frågan om vem som tjänar på ett centralt, dyrt och komplext system har inget enkelt svar, men några mönster går att urskilja.

De stora integrerade skogsbolagen är de tydligaste vinnarna. De hade redan egna försystem, så de fasta integrationskostnaderna väger lätt i förhållande till volymerna. De får en gemensam dataplattform för virkesbyten mellan bolag, transportplanering och den spårbarhet som kunder och lagstiftare allt oftare kräver. Att samtliga pilotföretag var stora köpare säger något om vilka behov systemet i första hand byggdes för. Södra har till exempel beskrivit hur avtalen i VIOL 3 kräver mer information om var virket kommer ifrån, just på grund av kraven på spårbarhet.

För den enskilda skogsägaren blir skillnaden liten, enligt både Stora Enso och Skogsaktuellt. Mätbeskedet får ny layout och en sammanfattning av kontraktets volymer. Men skogsägaren betalar indirekt. Påslaget 2020 skulle bäras av både säljare och köpare, och varje krona som Biometria tar ut per kubikmeter påverkar till slut vad virket är värt vid vägkanten.

Förlorarna är de mellanstora och små: förvaltningsbolag, mindre sågverk, virkeshandlare och åkerier. De har inga egna IT-avdelningar, måste köpa försystem och konsulttjänster och har inget alternativ till systemet.

Därtill finns en styrningsfråga. Biometria mäter virket, äger VIOL 3 och har sedan fusionen med Virkesmätningskontroll (VMK) även det direkta ansvaret för att följa upp mätkvaliteten. På säljarsidan företräds skogsägarna bland annat av skogsägarföreningar som själva är stora virkesköpare.

Redan omodernt?

Om VIOL 3 redan är utdaterat är för tidigt att säga. Biometria beskriver det som byggt från grunden på en ny plattform, och systemet är molnbaserat. Men arkitekturen och kravställningen tog form under ett decennium då skördardata, maskinseende och digitala väglager utvecklades snabbt.

Finland visar att det går att ha en fungerande virkesmarknad utan ett centralt system. Där bygger förtroendet på att skogsägaren kan förstå mätningen, få snabb redovisning och betalt för hela stamvolymen. I Sverige vilar förtroendet på den oberoende mätaren, som ingen lag kräver. Priset för det är ett gemensamt system som alla måste använda och betala för, oavsett hur mycket nytta de har av det.

Det här är en serie om tre artiklar där vi bl. a tittar på den finska virkesmarknaden. De andra två artiklarna hittar du här:

–Finlands största virkesköpare väljer bort ny virkesbörs

–Skogsvårdsföreningar – nyckel i Finland, saknas i Sverige

——–

Länkar

Biometria: Svensk vs finsk virkesmätning (2020): https://www.biometria.se/media/55ujs1ai/svensk-vs-finsk-virkesmaetning-reflektioner-fraan-studiebesoek-mars-2020.pdf

Lag (2014:1005) om virkesmätning: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20141005-om-virkesmatning_sfs-2014-1005/

Skogsstyrelsens föreskrifter SKSFS 2014:11: https://www.skogsstyrelsen.se/globalassets/lag-och-tillsyn/foreskrifter-efter-amne/virkesmatning/sksfs-2014-11–skogsstyrelsens-foreskrifter-om-virkesmatning.pdf

Skogsstyrelsen: virkesmätning: https://www.skogsstyrelsen.se/lag-och-tillsyn/virkesmatning/

Lag om mätning av virke 414/2013 (Finlex): https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2013/20130414

Luke: officiell mätning och omräkningstal: https://www.luke.fi/sv/tj%C3%A4nster/virkesmatning-inspektion-av-fabriksmatning-av-virke-officiell-matning-av-virke-omrakningstal-och-radgivning

Metsäteho: lagar och förordningar om mätning: https://puuhuolto.fi/mittaus-ja-laatu/johdanto/lait-ja-asetukset/