En ”robust” skogsutredning för aktivt skogsbruk är presenterad. Snart ska den sjösättas via politiken. Vad kan vi vänta oss? Högst troligt att slutsatsen blir den vanliga: att klimatet ska räddas genom att mer skog ska avverkas. Inte mindre. Inte försiktigare. Mer.
Det är i alla fall kärnan i den utredning som nu ligger som grund för kommande politik: Sverige ska möta klimatkrisen, den gröna omställningen och industrins råvarubehov genom att få ut mer biomassa ur skogen. Mer tillväxt. Mer produktion. Mer aktivt brukande. Mer klimatnytta, heter det.
Och visst, i teorin är det elegant. Trä ska ersätta stål, betong och fossilt. Skogen blir klimathjälte, exportmotor och välfärdsunderlag på samma gång.
Problemet är bara att skogen själv inte riktigt verkar följa samma manus just nu.
En skog under press
För medan politiker och utredare talar om förädlade plantor, snabb återväxt, sänkt avverkningsålder och nya sätt att räkna hem klimatnytta, beskriver Skogsstyrelsens senaste rapport en skog under hård press. Stormen Johannes fällde omkring 11 miljoner kubikmeter skog. Torkan slog mot nyplanteringar. Snytbaggeskador ökade när plantor försvagades. Rottickan kostar redan stora pengar.
Och detta under bara ett enda år. Det går tyvärr att fortsätta men du som läser detta har redan koll på mystiska tillväxtsänkningar sedan 2012, större skogsbränder och plantor som försvinner spårlöst i tidsfönstret efter plantering, innan röjning.
Det här känns alltså inte om ett stabilt, robust, system som bara väntar på bättre styrning. Det handlar om en råvarubas som redan visar tecken på ökad sårbarhet. Då infinner sig också frågan som ingen riktigt tycks vilja ställa högt: Vad hjälper förädlade plantor, substitutionsstandarder och effektivare flöden om själva skogen blir sämre på att ens nå lägsta slutavverkningsålder?
Utredningens svar är i praktiken att fler verktyg behövs. Mer rådgivning. Bättre plantmaterial. Smartare uppföljning. Effektivare vägar. Starkare logistikkedjor. Ny klimatredovisning. När verkligheten blir mer osäker ska den alltså mötas med mer organisation.
Det riktigt intressanta greppet gäller synen på klimatnytta. I stället för att i första hand tala om skogen som kolsänka flyttas fokus till substitution. Träprodukter antas ersätta mer utsläppsintensiva material och bränslen. Därmed kan ökad avverkning presenteras som en klimatgärning.
Det är snyggt. Nästan för snyggt. Som när någon på fullt allvar säger att tredje glaset vin är vätskeersättning.
För substitutionen är inte naturens lag. Den är ett antagande. Den bygger på att trä verkligen ersätter annat, att alternativen fortfarande är fossilintensiva och att tidsperspektivet kan tänjas utan alltför stor ekologisk kostnad. Framför allt bygger den på att man gärna ser förbi det lilla faktum att avverkning innebär ett omedelbart ingrepp i kollager och ekosystem. Det är en tilltalande kalkyl. Men skogen läser som bekant inte standarder. Den läser klimatet den befinner sig i.
Robust – men bara på papperet
Det som gör hela paketet så märkligt är att klimatriskerna tycks behandlas som en cookiebanner: Godkänn alla, glöm vad som precis hände.
När skador väl nämns handlar det mest om hur virket ska räddas, hur transporterna ska säkras, hur regler kan lättas och hur bekämpning kan ske snabbare. Fokus ligger på att skydda råvaruflödet. Mindre på vad det betyder att själva systemet blivit mer känsligt. Robust?
Men man kan kanske förstå varför. Skogen är pengar. Skogen är jobb. Skogen är export. Men just därför borde riskperspektivet vara hårdare, inte mjukare. Om politiken på fullt allvar menar att skogen är strategisk borde första frågan inte vara hur man maxar uttaget, utan hur man säkrar att basen faktiskt håller över tid.
Det är där den egentliga konflikten finns. Inte mellan produktion och romantik, utan mellan övertro och realism. Regeringen talar om aktivt brukande som om aktivitet i sig vore en dygd. Men om ett landskap redan blivit mer sårbart är det inte självklart att svaret alltid är mer tryck, bättre flöde och högre tempo.
Och så har vi den där svenska specialiteten: rådgivning. När konflikterna blir stora och kunskapsläget obekvämt erbjuder staten informationsinsatser, kampanjer, indikatorer och nya anslagsposter. Skogsstyrelsens rapport är tydlig med att många av dagens skador är följden av liknande beslut som fattades för årtionden sedan. Men vår tids svar tycks återigen vara att försöka administrera sig ur ett biologiskt problem. Med gasen i botten.
Det verkligt bekymmersamma är att denna politik inte bara är optimistisk. Den är fastlåst. Den har byggt in sin egen slutsats. Om klimatet hotar skogen behövs mer aktivt brukande. Om EU ställer miljökrav måste den svenska modellen försvaras. Om skadorna ökar måste virket snabbare ut. Om biodiversiteten minskar behövs bättre indikatorer. Allting leder tillbaka till samma slutstation: högre produktion, bättre flöde, färre hinder.
Skogen reduceras till en råvarupump som måste leverera. Mer. Alltid.
Och där någonstans blir hela resonemanget märkligt. För ju högre anspråken på skogen blir, desto viktigare borde frågan om robusthet bli. I stället tycks man utgå från att själva basen ligger fast. Som om skogen fortfarande vore en trygg fond i bakgrunden, redo att växa lite snabbare, leverera lite mer och bära lite större förhoppningar om bara systemen skruvas rätt.
Det är ett riskabelt antagande, speciellt också eftersom naturen inte bryr sig om politik.
För det som nu möter skogen är inte främst ett samordningsproblem. Det är fler värmerekord, men samtidigt frost på udda tider, mer torka men med plötsliga skyfall, fler förrädiska och högenergetiska stormar. Listan kan göras lång men kanske kan vi kalla det ökande biologisk stress. Om det känns politiskt besvärligt att tala om klimatförändringar får man väl kalla det något annat. Robust produktion i en mer föränderlig framtid, kanske. Men någonstans måste man ändå börja i verkligheten. Inte i önskelistan. Det vore robust.
