Vi har alla sett reklamen från Systembolaget som visar ett tonårsbeteende av sämre sort. Tonåringen som skriker att livet faller samman när någon säger nej. Överdrifterna, dramatiken, den där totala oförmågan att skilja på kritik och katastrof.
Under de senaste dagarna har svensk skogsindustri uppvisat just detta tonårsbeteende, inte i fråga om alkohol eller utegångsförbud, utan om rätten att definiera verkligheten. Ett globalt livsmedelsföretag slutade köpa svensk fiber på grund av miljöbrister. Marknaden, den instans branschen annars lutar sig tungt mot, satte ner foten. Det blev ett nej.
Och reaktionen blev omedelbart känslostark.
Först kom Beckemans utbrott
Viveka Beckeman, vd för Skogsindustrierna, publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter där hon bad regeringen att gå in och korrigera Naturvårdsverket (https://www.dn.se/debatt/lagg-av-med-att-svartmala-svenskt-skogsbruk/). Hon beskyllde myndigheten för att ”svartmåla” skogsbruket eftersom den redovisar naturens faktiska tillstånd, inte industrins självbild.
Det är här tonårsliknelsen blir relevant. För det är ett klassiskt trotsbeteende: när fakta är obekväma är felet inte verkligheten, utan den som påtalar den.
Sedan kom KSLA med ”vuxet” tonårsbeteende
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA) klev in med sin rapport om ”evidens” (https://www.ksla.se/wp-content/uploads/2025/10/Rapport-Evidenskommitten_inkl-omslag-lagupplost.pdf). Där hävdas att skogsbruket ska styras av ”beprövad erfarenhet”, vilket i deras användning betyder: det vi gjort de senaste, typ, 70 åren.
Det är en cirkulär logik. Vi gör så här eftersom vi alltid gjort så här, alltså är det ”vetenskapligt”. Det är killen i baksätet som påstår att det inte är farligt att köra för fort eftersom ”vi gjorde det förra veckan och då gick det bra”.
Problemet är att kartan inte stämmer med modern vetenskap
Industrins favoritargument – att ökande virkesvolym bevisar att miljön mår bra – saknar stöd i modern landskapsekologi. Att mäta biologisk mångfald i kubikmeter virke är som att mäta folkhälsa i antalet sålda hamburgare. Det finns ingen automatisk koppling.
Den breda ekologiska forskningen, inklusive FN:s expertpanel för biologisk mångfald (IPBES), är tydlig: det är skogens kvalitet och landskapets intakthet som avgör om arter överlever, inte mängden biomassa i plantager (https://ipbes.net/global-assessment). Begreppet utdöendeskuld är en väletablerad princip som bekräftats i omfattande meta-analyser (https://doi.org/10.1016/j.tree.2009.04.011). Det innebär att vi idag ser en falsk trygghet; många arter finns kvar i landskapet, men är dömda att försvinna på sikt eftersom deras livsmiljöer redan är fragmenterade. Industrins ”allt ser bra ut just nu”-retorik ignorerar denna biologiska tidsfördröjning.
I klimatfrågan är glappet lika stort. Hypotesen att gamla skogar slutar göra klimatnytta och blir ”klimatneutrala” har motbevisats av omfattande globala studier (https://www.nature.com/articles/nature07276). Idag vet vi att gamla ekosystem fortsätter att binda stora mängder kol i mark och vegetation. Att hugga ner dem innebär obönhörligen en initial kolskuld – ett utsläpp som tar decennier att återhämta, vilket slagits fast av bland annat de europeiska vetenskapsakademierna, EASAC (https://easac.eu/publications/details/multi-functionality-and-sustainability-in-the-european-unions-forests). I ett akut klimatnödläge är det en riskabel strategi som industrin försöker sälja in som en miljögärning.
Det är här svartmålningen sker, men inte från forskarna
Det mest ironiska i debatten är att industrin anklagar andra för att svartmåla skogsbruket, samtidigt som deras egna överdrifter skapar den största svartmålningen.
När forskare presenterar markkolsdata, eller när en miljöorganisation föreslår hyggesfritt i begränsade områden, blir reaktionen:
Skogsbruket dör! Sverige förlamas! Jobben försvinner!
Det är tonåringens ”Du förstör mitt liv!” i lobbyversion. Men ingen (eller extremt få i den stora kontexten) föreslår ett stopp för skogsbruket. Ingen vill lägga en ”våt filt” över landet. Förslagen handlar om variation, om anpassning, om att minska risker ungefär som att diversifiera en aktieportfölj. Du behöver inte sluta investera för att minska risken, du behöver bara sluta satsa allt på ett kort (en aktie).
Den egentliga risken är något helt annat
KSLA vurmar i sin rapport för att skogsbruket ska anamma den ”medicinska modellen” för evidens. Låt oss ta dem på orden.
Det moderna trakthyggesbruket infördes för 70–80 år sedan. I norra Sverige är det kortare än en enda omloppstid. Vi befinner oss alltså fortfarande i den första kliniska prövningen (Fas IV). Vi har inte ens sett slutresultatet för den första kullen ”patienter” än.
Däremot har vi börjat se biverkningarna.
De rapporteras nu in i snabb takt: ekosystemsvikt (artdöd), feber (markkolsförluster) och försämrat allmäntillstånd (sämre virkeskvalitet och rotröta). I den medicinska värld KSLA vill efterlikna hade man i detta läge omedelbart avbrutit försöket, eller åtminstone utfärdat en kraftig varning. Man hade definitivt inte, som industrin nu gör, skrikit efter att få öka doseringen.
Att kalla detta för ”beprövad erfarenhet” är i bästa fall önsketänkande. I den medicinska världen kallas det för kvacksalveri.
Och när man ropar ”svartmålning!” mot alla som pekar på problem, samtidigt som man själv målar upp ett existentiellt hot mot hela nationen, då skadar man sin egen trovärdighet mer än någon forskare någonsin kan göra.
Det dyra priset för skogsindustrins trots
Det mest tragiska i denna historia är troligtvis inte tonläget, utan vad det har kostat branschen. Medan skogsindustrin lagt sin energi på att skrika “svartmålning” och beställa tillrättalagda rapporter, helt enkelt. haft ett tonårsbeteende, har verkligheten sprungit ifrån dem.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Medan Stockholmsbörsen gått upp över 60 % de senaste åren, har skogsaktierna gått kräftgång och i bästa fall stått stilla. Kapitalet söker sig bort från risker och gamla affärsmodeller, mot det som är hållbart över tid.
Samtidigt börjar stolarna gapa tomma på skogsutbildningarna. Det som borde vara framtidsyrken lockar inte längre unga. Skogsmaskinsentreprenörer har svårt att rekrytera maskinförare. Man kan fråga sig varför. Det är troligtvis så enkelt som att det inte anses attraktivt att hela tiden kriga mot allt och alla.
Skogsnäringen har målat in sig i ett hörn. Genom att göra varje reform till en strid om liv och död har man gjort sig själv omöjlig. Det hade kunnat vara annorlunda.
Svensk skogsindustri borde vara en vinnare. Vi har råvaran, vi har kunnandet, vi har en bioekonomi på plats. Om industrin hade vågat släppa sargen och omfamna en ständig förändring, om man sett miljö- och kulturkrav som en affärsmöjlighet för premiumprodukter och biologisk mångfald som ett kvalitetsmärke – då hade det troligtvis varit en formidabel magnet för både investerare och studenter.
Lösningen är högst sannolikt inte att be regeringen tysta kritiken. Lösningen är att förstå varför kritiken finns. Troligtvis gäller det gamla ordspråket fortfarande: “If you can’t beat them, join them”.
Världen ställer om, konsumenter ställer om, nya generationer växer upp. Det är dags för skogsindustrin att sluta sura, kliva ut ur hörnet och jobba med framtiden, inte emot. Det är evidensbaserat och definitivt inte ett tonårsbeteende.
