Regeringen vill skrota transportsektorns klimatmål till 2030 – utsläppsmålet som mäter hur snabbt Sverige fasar ut fossilt – och ersätta det med ett elektrifieringsmål. Reptilhjärnan kan säga “ja tack”: mindre bråk, mindre friktion, mer teknikoptimism. Men när man pillar på skalet blir det illavarslande, för det här handlar inte bara om ett inhemskt klimatmål. Det handlar om Sveriges beroende av olja och gas – och därmed om geopolitik. I en värld där konflikter gång på gång kretsar kring energiflöden och fossilintäkter är det ett märkligt läge att sluta mäta själva utfallet och i stället nöja sig med att mäta en metod.
Det är därför målbytet i sig är problemet. Att ersätta ett utsläppsmål med ett elektrifieringsmål är som att byta ut målet att “sänka brottsligheten” mot att “öka antalet polisbilar”. Ett utmärkt verktyg – men det mäter inte längre det vi faktiskt vill uppnå. Man kan få en snyggare berättelse, men sämre kontroll på verkligheten. Det är exakt så klimatmål urholkas: inte genom att säga att man ger upp, utan genom att sluta mäta resultatet.
Elektrifiering är nödvändig. Men om politiken bara mäter elbilsandel och laddpunkter riskerar resultat att bytas mot aktivitet. Utsläppen kan fortsätta vara för höga om tunga transporter, sjöfart och den befintliga fordonsflottan utvecklas åt fel håll. Fokus flyttas från den smärtsamma utfasningen av det fossila till det trevligare införandet av ny teknik. Det kan minska den politiska friktionen här och nu – men det gör också något med hela systemets ryggrad: resultatkraven blir förhandlingsbara, och ett klimatmål blir plötsligt mer av en berättelse än en styrsignal.
Klimatmål som proxy
Här är den känsliga punkten, och den behöver sägas rakt men rättvist: det här är inte ett argument för att staten ska bestämma vilken bil du ska köra. Det är ett argument för att Sverige ska bestämma sin egen framtid. Ett utsläppsmål handlar om resultatet – att fossilberoendet faktiskt minskar. Hur vi når dit kan och bör vara öppet för olika lösningar, teknik och val. Men om vi slutar mäta resultatet och bara börjar mäta en metod, då lurar vi oss själva. Och i säkerhetspolitik är självbedrägeri en dyr hobby – i en farligare omvärld är det ett riskbeteende, inte en politisk detalj.
Genom att försvaga utsläppsmålet försvagar vi också en av våra mest effektiva strategiska hävstänger. Det breda klimatmålet är i praktiken en måttstock för vår förmåga att kapa ett beroende som gör oss sårbara. Om vi inte metodiskt fasar ut oljan och gasen – vad är det då vi i praktiken fortsätter att bygga vår vardag på? En global marknad som styrs av kriser, konflikter och aktörer som inte alltid delar våra intressen. Att minska beroendet är därför inte bara en miljöfråga. Det är riskhantering, och klimatmål blir i den här kontexten en fråga om robusthet och frihet.
Skogen påverkas
Och nu kommer den skogliga delen som många kanske missar: klimatpolitiken är ett sammankopplat system. När styrningen i transporterna försvagas minskar handlingsutrymmet i helheten. Då hamnar skogen oftare i skottlinjen, via LULUCF. Där är allt redan känsligt: metodval, tidsförskjutning i data, och det faktum att LULUCF i praktiken avgör både pengar och konfliktnivå i skogen. När klimatmål i en sektor görs mjukare blir signalen till resten av systemet tydlig: även här kan resultatkraven bli en dragkamp när det blir obekvämt.
Den som tror att detta bara är teori missar en detalj som få känner till. I budgetpolitiken har staten redan öppnat för att hantera målglapp genom att köpa utrymme av utsläpp och upptag från andra EU-länder inom ESR och LULUCF. I budgeten 2023 fanns en åtaganderam/avsättning i storleksordningen 1,5 mdr. Det är ett kvitto på att systemet hänger ihop: om jobbet inte görs hemma återstår att betala någon annan – eller att ta konflikten i de sektorer som återstår, där skogen ofta hamnar först i kön.
Fördelarna finns, men verkar glömmas
Här finns det all anledning att byta politisk ängslighet mot nationellt självförtroende. Om inte Sverige kan genomföra den här frigörelsen, vem ska då klara det? Sverige har i stort sett fossilfri elproduktion i grunden, ett innovationsdrivet näringsliv som vill leda utvecklingen och en ovanligt smidig väg till oberoende jämfört med många andra. Att backa från resultatkrav i ett läge som detta är inte pragmatism. Det är att göra sig mindre relevant i en omställning som redan pågår globalt – och att förvandla klimatmål från konkurrensfördel till intern konflikt.
Och här finns en sista, obekväm poäng som lätt försvinner i den inrikespolitiska dimman. Skrapar man bort retoriken kring dagens konflikter och spänningar återkommer ofta samma grundingredienser: auktoritärt maktspel, kontroll över energiflöden – och ibland religion som tändande gnista. Oavsett vilken etikett man sätter på en enskild konflikt är fossil energi gång på gång en del av verkligheten i bakgrunden: den finansierar, den ger hävstänger, den skapar beroenden och den kan användas som påtryckningsmedel. Det är därför klimatmål i praktiken också är en säkerhetspolitisk fråga.
Det är exakt därför det blir bakvänt att göra resultatkraven mjukare just nu. I en mer osäker värld är den logiska slutsatsen inte att sluta mäta fossilutfasningen, utan att ta den på större allvar. Den som vill minska sårbarheten börjar inte med att byta måttstock. Den börjar med att minska beroendet – och det är just därför klimatmål i den här kontexten är mångt mycket mer än bara klimatmål.
